Rollen som reklamfotografen Max i "Hur många kramar finns det i världen?" innebär Per Morbergs första framträdande på vita duken sedan polisparodin "Kommissarie Späck" från 2010. Den återkomsten kunde inte ha skett med en bättre regissör, menar han själv. Samarbetet med Lena Koppel, som också stod bakom den första filmen ("Hur många lingon finns det i världen?") hör till de absolut mest angenäma Per Morberg har upplevt.
Grundförutsättningen för en sådan lyckad arbetsrelation är först och främst, förklarar han skämtsamt, "att regissören i fråga gillar en." Han beskriver vidare Lena Koppel som lyhörd och intuitiv.
- Hon har förstått det här med att få till en ro i arbetsklimatet. Och hon låter en vara ifred - det menar jag på ett positivt sätt - hon ger en det här utrymmet när hon regisserar. Jag känner mig bra när jag jobbar med Lena, glad och trygg. Om man som jag är lite småneurotisk i botten så är det väldigt skönt med en människa som man kan slappna av med.
Han trivdes även med motspelarna Claes Malmberg och Vanna Rosenberg.
- Ja, vi hade kul mellan tagningarna också. Vi gjorde väldigt mycket parodier, på varandra. Men både Claes och Vanna är sådana proffs att jobba med, oerhört hjälpsamma.
Kör ni med practical jokes och så?
- Nja, det är mera att man sitter och gaggar, spånar liksom. Både Claes och Vanna kan berätta enorma historier... och bägge är bra på att lyssna också. Bättre kompisar är svårt att ha när man filmar.
"Hur många lingon..." (där Morberg inte medverkar) var ju en enorm publikframgång. Fanns det tankar eller press på att upprepa det med den här filmen?
- Ja, jag tänker ju direkt att "Den sågs av så många, då måste den här ses av så många." En liten sådan press fanns ju. Men den här är ju samtidigt väldigt annorlunda från den första. Du har sett den också...? Jag tycker att den var fin. Jag behövde inte snabbspola en enda gång när jag såg den, som jag sa till någon häromdagen.
Frånsett en roll i en av hans döttrars långfilmer så har de senaste åren alltså upptagits mest av TV-jobb. Per Morberg skulle inte ha något emot en jämnare fördelning mellan de två medierna i framtiden.
Är det en uttalad ambition att göra fler filmroller framöver?
- Jag tackar nästan alltid ja till filmroller. Men sedan är det ju ett litet land, en liten filmvärd så att säga. Det duggar ju inte erbjudanden på samma sätt som när det gäller TV-jobb, som jag tackar nej till nästan dagligen. Ja, någon gång i veckan i alla fall. Allt ifrån "Let's Dance" till "Stjärnorna på slottet" och allt däremellan.
Det tyder på integritet?
- Det kan man ju diskutera, när man syns så mycket som jag gör. Men det är väl just därför att jag gör det som jag är mån om att hålla integriteten, på mitt lilla sätt.
Nu var det ju Peter Andersson som fick ett telefonsamtal från USA sist. Du skulle inte heller tacka nej om Hollywood ringde med ett jobberbjudande?
- Nej alltså, jag och Peter brukar skoja om det. Ringer de och vill ha med en i något med Bruce Willis eller vad skit som helst, så. Jag skulle tacka ja direkt! Absolut. Men visst, helst skulle de ju ringa och fråga om man ville vara med i en ny "Pianot" eller liknande, den med Harvey Keitel. Då skulle man inte behöva tänka så länge. Men det är så kul nu, förutom att det är en massa unga svenska killar i Hollywood, och så Stellan och Stormare som har varit där länge, så ser man tyskar, finnar, danskar... Its nått så stränge änymore if you talk inglish lajk this - då får de väl lägga på någon rysk brytning eller något. Det är mycket mera globalt nu, och det är ju tack vare att världen ser ut som det gör. Allt går snabbare och alla kan ta del av allt ungefär samtidigt, om vi nu håller oss till TV- och kulturutbudet.
Om vi säger att du nu fick en roll i en actionrulle av "Die Hard"-snitt, skulle du ha någon nytta av din judobakgrund då, tror du? (Per Morberg tävlade i sin ungdom i Judo på elitnivå och blev bland annat svensk mästare ett flertal gånger)
- Det är ganska självklart att jag skulle kunna göra rätt mycket stunts och så där själv. Men man får ju också betänka att jag är femtiotvå - femtiotre, fyllde jag ju häromdagen - men jag kan fortfarande stå på händer och slå någon kullerbytta utan alltför stor pulshöjning.
Förutom ett större och mycket hemligt teaterprojekt - "Jag kan inte säga något om det men det ska bli fantastiskt spännande" - så har Per Morberg ett par, tre filmprojekt på gång framöver. Två av dem är inte helt överraskande med Lena Koppel. Han överväger också en mängd förslag rörande olika TV-produktioner.
- Och alla handlar inte om mat, som man skulle kunna tro.
Att konstant hålla en så hög arbetstakt gör att Per Morberg upplever sig vara ständigt utmattad.
- Jag har ju jobbat oerhört intensivt de här sex, åtta senaste åren. Så tänkte jag att nu i år, 2013, så går jag i tillfällig pension. Och det har då inneburit att jag "bara" har gjort en julbok, påbörjat en till, hemlig bok, gjort en film, lanserat åtta nya viner. Så i år har det varit lugnt. Nämen, jag känner att det har blivit för mycket. Man blir ju inte yngre heller, så det har varit lite körigt. När man inte riktigt hinner njuta av tillvaron, då är det jobbigt.
Blir man fortfarande påverkad av kritik när man har varit med så länge som du har?
- Ja, det blir man. Det är klart att om jag ser eller hör någonting så blir jag uppbragt och ledsen. Eller glad naturligtvis, jag får ju en del positiva reaktioner. Men jag har mina sätt att inte ta del av hela den här mediala cirkusen överhuvudtaget. Jag läser inga kvällstidningar, jag tittar inte på TV. Jag har kontakt med sociala medier, men jag har en stab som sköter det. Jag är liksom inte inne och grottar ner mig sådär.
Per Morberg använder däremot internet till att titta på en del streamade tv-serier. En favorit där är "Game of Thrones", som han har följt från start till slut.
- Det är ju som att titta på en serietidning, det är underbart bra.
Det dröjer kanske tills vi får en svensk motsvarighet till "Game of Thrones". Fast du var ju med i vikingakomedin "Hem till Midgård" med Markoolio och Fredrik Granqvist när det begav sig...
- Ja just det, det är ju ungefär samma sak (skratt). Ungefär samma budget, framförallt.
Att prata med media och göra intervjuer är en nödvändig del av jobbet, men kanske inte den som Per Morberg värdesätter högst.
- För två år sedan så sa jag och presschefen på Bonniers att "Nu gör vi inga skrivna intervjuer på två år", eftersom det tar så mycket tid i anspråk att korrigera. Jag är ganska spontan och jag säger saker som kan se jättedumma ut på papper. Men om man får höra mig säga samma sak på radio eller TV så blir det en helt annan sak. Man förlorar nyanserna i skrivna intervjuer. Och så är det alltid någon som skriver något konstigt. Du vet, ni är ju hopplösa på det viset! Jag önskar att jag träffade någon journalist som var minst lika bra på sitt jobb som jag är på mitt. Det var taskigt sagt. Men jag måste erkänna att det är sällan man träffar några sådana.
Jag tänker på den här intervjun i Metro för några år sedan, där det brast lite i samspelet mellan dig och reportern. Minns du den?
- Nej... Men jag menar, man är en vanlig, snäll kille. Sedan läser man och får intrycket att det är en idiot de har intervjuat. "Självupptagen jubelåsna" - det är det uttrycket jag alltid ser i samband med intervjuer. Men så blir det aldrig när jag är med på TV. Såg du Skavlan? Du vet, efter den intervjun fick jag tusentals mail: "Jag trodde inte att du var så här trevlig".
Lena Koppels "Hur många kramar finns det i världen" har biopremiär 16 augusti.
