Noah Baumbachs senaste film "Frances Ha" är en elegant och svartvit dramakomedi med stildrag inspirerade både av franska nya vågen och Woody Allen. Titelkaraktären Frances - det korthuggna efternamnet får sin förklaring under filmens gång - är en impulsiv och smått neurotisk New York-tjej som velar på tröskeln till den riktiga vuxentillvaro som omgivningen förutsätter ska finnas på plats när man närmar sig trettio. Hon spelas av indie-stjärnskottet Greta Gerwig, som tillsammans med partnern Baumbach arbetade fram det lekfulla manuset till filmen i en process som regissören beskriver som lustfylld och kreativt stimulerande.
- Det fanns ingen formell story från början, utan det var mera så att jag kände att jag ville arbeta med Greta igen efter "Greenberg". I den filmen utgjorde Los Angeles en viktig integrerad del, så jag längtade också efter att komma hem och filma i New York igen. Ursprungstanken var egentligen bara det, att jag ville göra en film med Greta i New York. En svartvit film.
- Jag frågade henne om hon hade några idéer, varpå hon gav mig en fantastisk lista med olika tankar och observationer, insikter från hennes liv. Om vänskapsförhållanden, allt möjligt, och så fick det bli vår utgångspunkt. Vi hade också långa diskussioner, framförallt över mail, och på den vägen började det hela att ta form och utkristallisera sig. Karaktären och historien växte fram simultant, snarare än att vi först skapade den ena för att sedan anpassa till den andra.
Eftersom Noah Baumbachs filmer med få undantag skildrar de intellektuella kretsar och områden i New York där regissören själv har sitt ursprung så brukar journalister ofta intressera sig för hur pass självbiografiska hans verk är. Själv menar han att det finns stoff ur hans eget liv i allt han gör.
- "The Squid and the Whale" var unik ur den aspekten att det i den fanns tydliga motiv från min egen uppväxt, saker som folk i min omgivning skulle kunna känna igen väldigt lätt. Men annars gäller för samtliga av mina filmer att de är väldigt fiktionaliserade. Det är en ständigt pågående process där man hela tiden omformar och omformulerar, återuppfinner, i manusarbete, rollbesättning, redigering. På så sätt blir jag därför gradvis mindre och mindre personligt bunden till de eventuella självbiografiska bitarna. Jag använder alla de här personliga elementen för att hitta en ingång till materialet, men när det väl är genomarbetat och klart så är det aldrig så att jag känner mig utlämnad eller liknande.
"Frances Ha" är mer öppet humoristisk än många av dina andra filmer. Jag läste någonstans att du blev förvånad över var folk skrattade och inte i "Margot at the Wedding" till exempel, var det en medveten strävan att göra en mera uppenbart rolig film den här gången?
- Tonen i "Frances" kändes av någon anledning som väldigt given från första början. Balansen mellan humorn och... eh, vad som nu är motsatsen till humor... ja, drama! Den balansen framstod som tydlig, när vi skrev karaktärerna så var de naturligt roliga. Vad gäller det som jag sa apropå "Margot..." så var jag definitivt medveten om att den inte är en komedi i samma bemärkelse som "Frances". Men när jag skriver så närmar jag mig på något sätt alltid filmen som om den är just det. I go into them thinking they are all comedies. Samtidigt vill jag förmedla min livsuppfattning, och då är saker ofta roliga och inte på samma gång. Ibland tippar det över åt något håll. Fast jag tycker ju alltid att de är roliga ändå, att "Margot..." är rolig.
"Margot" är väldigt rolig. Men det är intressant med mottagandet av den, som ju var mer blandat än för dina andra filmer. Kan det handla om något så enkelt - och tragiskt - som att många fortfarande har svårt för att se en kvinnlig karaktär som är genuint osympatisk?
- Ja, jag blev överraskad av hur polariserande den var när den kom. En del människor blev väldigt arga på filmen. Folk har sagt till mig att det berodde på just det att det var en kvinna i huvudrollen, som dessutom var en mor. Så jag lärde mig väl att många människor har väldigt komplicerade relationer till sina väldigt komplicerade mödrar (skratt). Men "Margot..." är faktiskt den av mina filmer där skrivprocessen bakom var som mest spontan, mest stream of consciousness. Jag befann mig i en period där jag grävde mycket i min egen barndom, och filmen blev i mångt och mycket en förlängning av det arbetet. Av det skälet innehåller den en del saker som jag själv inte riktigt hade analyserat färdigt. Så när folk blev upprörda eller missnöjda så visste jag till viss del med mig att materialet var svårtillgängligt, samtidigt som jag själv blev överraskad av slutresultatet.
- Men mottagandet av en film handlar ju också om timing och andra omständigheter. Många hade en viss typ av förväntningar med sig från "The Squid and the Whale". Lustigt nog märker jag att folk gärna vill diskutera "Margot..." nu när "Frances" har haft premiär. I den är det ju två kvinnliga karaktärer som så att säga är lite enklare att ha att göra med. Nästan som att folk tycker att de har fått tillåtelse att tycka om "Margot" efter att de har sett "Frances..." och då insett att det där inte var det enda jag hade att säga i ämnet (skratt).
Hur formas och påverkas en inställning till film när man som du hade en pappa som var filmkritiker?
- Han hörde liksom till den här amerikanska intellektuella generationen som skrev om allt möjligt, i alla tänkbara forum. Först och främst var han romanförfattare, och så undervisande han i skrivande på Brooklyn College. Han höll på med filmkritik, men den kultur som han verkade i var mer eklektisk, så att säga. Jag tänkte på honom mera som någon som verkligen älskade film, och tog med mig på bio ofta, snarare än en professionell filmkritiker. Även om vi pratade mycket om film.
I takt med att hans karriär som filmskapare har fortskridit har Noah Baumbachs intresse för vad recensenterna har att säga successivt minskat. Jag frågar om honom vad han tror om den professionella filmkritikens legitimitet och framtid i en värld där tidningar drar ner på recensionsutrymme och alla kan publicera sig själva på internet.
- Det kommer alltid finnas seriösa människor som skriver om film, på samma sätt som det alltid kommer finnas seriösa filmskapare... Och de får väl hänga ihop tillsammans, på en ö någonstans (skratt). Och så kan resten kolla på "Man of Steel" eller så på fastlandet.
Noah Baumbachs "Frances Ha" går upp på biograferna idag, 16 augusti.
