När Pernilla August följer upp regidebuten ”Svinalängorna” är det med den stora svenska kärlekshistorien ”Den allvarsamma leken”. Filmen utspelar sig i Stockholm i 1900-talets början, där unge journalisten Arvid (Sverrir Gudnason) slits mellan den passionerade kärleken till sin fru Dagmar (Liv Mjönes) och passionen till mystiska Lydia (Karin Franz Körlof) - the one that got away.
Hur länge har du velat filma den här boken?
- Jag fick frågan för fyra år sen. Vi har jobbat på filmen sen dess, men annat har kommit emellan. Det var iallafall då allt började, producenterna frågade mig. Lone Scherfig var redan ombord som manusförfattare, hon ville inte regissera själv men hon pushade för mig.
Hjalmar Söderbergs roman är en välkänd klassiker, så hur gick dina tankar när du blev erbjuden jobbet?
- Det finns en utmaning i att göra en kärlekshistoria från sekelskiftet - kan vi göra det? Kan man tro på det? Kan man fortfarande bli berörd? I don’t know! Det var min ingång, att undersöka det.
Jag pratade nyligen med Sverrir Gudnason om hur moderna alla karaktärer känns i filmen. Jobbade du mycket på att dagens publik skulle kunna relatera till dem?
- Nej, det har inte hänt mycket på 100 år rent känslomässigt. När det kommer till våra känslor är vi likadana. Vi blir kära, och vi lämnar varandra. Därför är romanen en klassiker. Tack och lov har det hänt något med kvinnorna, vi får rösta och ta hand om vår ekonomi. Känslomässigt tycker jag om boken, man blir berörd.
Vad tycker du själv är de stora ändringarna i manuset jämfört med boken?
- Filmen är bara baserad på boken. Det är de karaktärerna och samma historia, men mycket har fått skalas bort. Vi har koncentrerat mer på triangeldramat. Barnen har kommit fram mer. Kvinnorna också, men det är inte konstigt, för jag är kvinna. Ska jag berätta den här historien blir det utifrån mina referenser och mina perspektiv.
Foto: Calle Anderson
- I boken visas kvinnorna kanske mer ur Arvids perspektiv. Hjalmar sätter Lydia på en piedestal. Hon är som en myt, nästan inte verklig. Det gör det häftigt också. Men på film måste man ge henne nerver och muskler också, så att vi känner igen vem hon är. Samma sak med Dagmar. Det var viktigt för mig att få henne sympatisk, så att det känns svårt för Arvid att lämna henne. Däri ligger problematiken. Kärlek är svårt!
Du filmar i formatet 4:3, vilket är modigt och ovanligt. Varför?
- Det är ett format som kom till oss på något sätt, när vi började planera och researcha och titta på gamla bilder. Jag tycker mycket om porträttfotografi, ansiktena blir så tydliga. Det kom till oss, och det var modigt av Patrik Andersson och Fredrik Heinig (producenterna) att de hängde med på det.
Men några enstaka bilder fyller ut hela bioduken.
- Det är naturbilderna. Jag vet inte riktigt varför det blev så, kanske för att de filmades i det formatet. De blir som någon sorts andningspaus.
Vad blir din nästa film som regissör, ligger det något nytt manus i byrålådan?
- Ingen aning! Det är bara ett vitt papper. Jag ska ner till Köpenhamn och främst spela i ”Arvingarna”, en dansk serie som jag var med och kickade igång för fyra år sen. Jag hade redan tackat ja när jag fick frågan om ”Den allvarsamma leken”. Jag regisserade de första avsnitten. Nu ska jag spela i den och regissera det sista avsnittet. Jag kickade igång den och nu får jag vara med och stänga den.
"Den allvarsamma leken" går nu på bio över hela landet.
