De är hittills mest kända för actionfilmen ”Bad Boys for Life” - och hyfsat omtalade sedan deras DC-projekt ”Batgirl” skrotades.
När jag träffade Adil El Arbi och Bilall Fallah på filmfestivalen i Cannes förra våren var de ännu lyckligt ovetande om Warner Bros planer på att stoppa deras superhjältefilm. Men fokus för intervjun låg inte på Hollywoods påkostade projekt, utan på ”Rebel”, ett krigsdrama som bygger på väldigt personliga upplevelser.
Den belgisk-marockanska filmduon ville skildra hur unga människor ur deras generation åkte iväg för att kriga i Syrien, och hamnade i klorna på IS. Ett tungt tema fångas på ett kreativt sätt, och med rapmusik och musikalinslag har Adil och Bilall skapat en både stark och häftig filmupplevelse.
Hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i er film?
Adil: Jag tror att allt bygger på något verkligt. Men det är en mix. Familjen som är i centrum baseras på olika personer, vissa av dem känner vi personligen, som släktingar eller folk vi växt upp med. Men vi har ändrat allas namn och slagit ihop flera familjer till en.
Bilall: För oss är det en berättelse om den här familjen, men det är också ett historiskt dokument. Vad hände i Belgien när marockaner åkte till Syrien?
Ni kom direkt från Hollywood där ni hade gjort ”Bad Boys For Life”. Vad fick er att vilja återvända hem för just den här filmen?
Adil: Det här är en historia som vi har arbetat på i åtta år. Det här fenomenet med unga människor som åkte till kriget upptäckte vi för första gången år 2012-2013. Och vi såg det hända i närheten av oss. Vi började skriva på filmen men insåg också att när vi väl gör den, så måste den göras på rätt sätt. Den måste fånga komplexiteten bakom kriget, och visa anledningen till varför flera unga radikaliserades.
- Vi kände att oavsett vad så måste vi göra den här filmen. Efter tio år hade vi sett IS uppgång och fall, och det kändes som rätt tillfälle för oss.
Ni använder er av flera långa tagningar som blir riktigt effektiva och lurar ögat. Berätta hur ni gick tillväga rent tekniskt.
Bilall: Mycket blod, svett och tårar! Ja, det var vårt försök att skapa visuell poesi. Vi använder gärna långa tagningar, eftersom man vill att det ska kännas lika realistiskt som det är för huvudpersonen. Och sen använde vi oss av en koreograf som fick designa de olika dansscenerna som uttrycker så mycket känslor som vanlig dialog inte hade kunnat förmedla.
- Vår filmfotograf och vår kompositör skapade en vacker symbios, det blev nästan som en balett. Skådespelarna, statisterna och kameran behövde röra sig i synk. Det var bland mina vackraste upplevelser. Och vi kunde aldrig veta om det faktiskt skulle funka! Men om det skulle funka, så skulle det beröra publiken på ett helt nytt sätt. Vi fick experimentera på ett sätt som man aldrig har gjort i Hollywood.
När man tänker på belgisk film så tänker man osökt på bröderna Dardenne. Och er film kan kännas lite som Dardenne på speed. Ni ställer samma moraliska frågor i ”Rebel” som deras filmer gör.
Adil: För oss är bröderna Dardenne gudfäder! De banade vägen för en hel generation av belgiska filmmakare. Den moraliska aspekten kommer ur att så många människor radikaliserades under kriget. Många åkte dit - en del hade faktiskt goda intentioner, men sögs in i något större än dem själva. De ville bli hjältar men blev terrorister. Och hur försöker man rädda sin själ? Och hur lyckas man att överleva i en sådan situation? Sådana moraliska frågor ser man även i Dardennes filmer.
Ni har även hunnit spela in ”Batgirl” och ”Ms. Marvel”… Berätta om dem.
Adil: Ja, allt på en gång! (Skratt)
Bilall: Medan vi gjorde klart ”Rebel” satt vi i klipprummet med både ”Batgirl” och ”Ms. Marvel”. Ms. Marvel är en pakistansk-amerikansk tjej som inte känner sig hemma i någon av världarna. Och hon upptäcker att hon har superkrafter, men är också en vanlig människa. Det påminde oss om oss själva som tonåringar: är jag belgisk eller marockansk? Den där jakten på ens identitet gjorde det till en väldigt personlig historia för oss. Och vi lockades av fantasy-elementen, för det här är en karaktär som verkligen vill bli superhjälte.
Adil: Och vi växte upp med Michael Keatons ”Batman”. Att få en chans att kliva in i den världen och göra ”Batgirl” med den störste Batman av dem alla - den chansen kunde vi inte tacka nej till!
Vad är det som Hollywood-producenter ser i er, tror ni? Vad får dem att ringa er för alla stora projekt?
Bilall: Vi försöker berätta personliga historier men också göra dem så universella som möjligt. Det är konstnärligt men också kommersiellt. Allt började med filmen ”Black”. Jerry Bruckheimer såg den och det var så vår karriär började.
Adil: Det var en liten historia men gjord för en bred publik, och det gäller att göra det universellt.
Har erfarenheten i Hollywood förändrat ert sätt att arbeta i hemlandet?
Bilall: Vi lärde oss framför allt mycket på teknisk nivå. Att få göra en storfilm i Hollywood med erfarna människor som Jerry Bruckheimer… Man lär sig hur det är att arbeta på ett stort maskineri. Det gör att vi känner oss mer självsäkra. Vi är inte lika stressade. Vare sig vi gör intima scener med skådespelarna i fokus eller storslagna krigs- eller musikalscener, så kan vi fokusera på själva essensen i scenen utan att tänka för mycket på det tekniska.
- Och europeisk film innebär att man kan ta mer risker. Budgeten är lägre, man har mer frihet att pröva nytt. För man vill aldrig spela säkert eller göra något alltför generiskt.
Vad vill ni uppnå med filmen ”Rebel”?
Adil: Vi hoppas att unga människor går och ser filmen. Det som hände under det årtiondet hade aldrig hänt innan. Plötsligt ville människor som vi, marockaner från vår generation, åka och strida i Syrien. Sen kommer folk tillbaka och spränger sig själva i luften i Belgien. Vi hoppas att det aldrig ska inträffa igen. Vi kan visa nya generationer att ”det här hände, det här var vårt krig”. Precis som ”Plutonen” var för Oliver Stone - ett tidsdokument, för att det aldrig ska ske igen.
”Rebel” går upp på svenska biodukar idag.
