Regissören bakom ”Assassin’s Creed” hade aldrig spelat ”Assassin’s Creed”

Tv-spelsserien ”Assassin’s Creed” blandar modern sci-fi med historisk action, och låter spelaren slåss för rättvisa och avslöja konspirationer i anrika miljöer. När tv-spelet nu blir film är det inte med en gammal fanboy i registolen. Justin Kurzel hade aldrig spelat spelen när Michael Fassbender erbjöd honom jobbet, fick vi reda på under ett möte med regissören i London.

- Det var Michael och manuset som lockade mig. Då förstod jag vad ”Assassin’s Creed” var. Jag började läsa på - det finns ju mycket litteratur kring spelen också. Skaparna bakom spelen har tagit fram en värld med en rik historia. Det blev mer som en historielektion för mig, inte så mycket en spellektion. Någon fick sitta ner med mig och gå igenom spelet, men jag tyckte det var oerhört svårt. Man måste vara riktigt skicklig för att ta sig igenom det. Jag gillade dock historiska aspekterna. Varje enskilt spel bygger på enorma mängder research. Vår stora utmaning blev att skildra den spanska inkvisitionen med samma detaljrikedom.

- Det tog 3-4 år och det är ändå snabbt. Allt började med Michael som är med som producent på filmen. Jag kom ombord när vi filmade "Macbeth" ihop, vintern 2014. Den stora utmaningen låg i manuset, vi utvecklade det hela vägen och kom med en helt ny sidohistoria. Vi tog oss an filmen som vilken annan film som helst, och i fokus står Cal och Aguilar; det intressanta med filmen är hur de två karaktärerna är liksom en.

- Vi kom varandra väldigt nära på "Macbeth", det gör man vid en så liten film. Deras roller här är helt annorlunda, Michael gör en mer fysisk roll och det påverkade vår dynamik. Men de är goda vänner till mig och två av de bästa skådespelare man kan tänka sig. 

- Nej, nej, jag är hemsk. När jag först började spela tv-spel var det "Pac-Man" och "Space Invaders". Idag ser man ungdomar snacka med varandra i headset, man prata taktik med en tjej i Australien. Spel har länge varit en stor del av tonårskulturen, men det har tillkommit ett stort socialt element som inte nödvändigtvis fanns förut. Spelupplevelsen är i grunden likadan. Det har alltid varit socialt, vänner har samlats för att spela, men idag kan man lära känna folk från hela världen och det gillar jag. 

- Nej, det var inte min avsikt. Det här är berättelsen om Callum och hur han upptäcker att hans förfäder var lönnmördare. Varje val, varje kameravinkel utgår från det. Ibland sitter kameran på ett vapen eller en pilbåge, men det är inte för att imitera spelet utan för att visa Cals synvinkel. 

- Jag ser det inte som ett problem. Jag tycker inte att film är en passiv upplevelse, film låter dig vara med. Det fina är att vi har några av världens bästa skådespelare som ger karaktärerna liv, karaktärer som man känner går i spelens anda. Jag tycker att det kan bli precis lika omfamnande, bara på ett helt annat sätt. Det var en utmaning - hur tar man den världen och gör den till en stor bioupplevelse? Det hjälpte förstås att ha med otroliga skådespelare som Michael Fassbender och Marion Cotillard. Jag har aldrig känt att bio bara är till att titta på, film på bio är en av de mest levande upplevelser man kan ha.

- Vi utvecklade den biten rejält för att berätta vår historia om en modern karaktär som börjar förstå vem han är, och börjar utforska det förflutna. Historien lär honom vem han är. I filmen blir nutiden mycket mer drivande.

- Det var den riktiga utmaningen. Men tanken på vad som skulle hända om du kunde uppleva dina förfäders minnen är inte svår att greppa. Man kan sätta sig in i den möjligheten. Visst var det komplext och en av våra största utmaningar. Vi tog en sofistikerad idé och försökte göra det till något visuellt och lättförståeligt.

- Actionscenerna var en av de första saker som jag och Michael diskuterade. Det finns ju en del avancerade sekvenser i manuset, och vi sa "vore det inte häftigt att göra leap of faith på riktigt?". Vi ville klara det, vi ville göra det old school och ta in riktigt skickliga stuntmän som verkligen kunde göra det där jättehoppet, till exempel.

- Vi la ner mycket tid på actionscenerna. Vår stuntman Damien Walters gjorde sex "leap of faith", han är en otrolig parkour-mästare. Man kunde känna energin på inspelningen den dagen. Det var livsfarligt och ett av de största stunthopp som någonsin gjorts. Och vi ville alltid pusha gränserna. Klarar du ett hopp på tio meter? Prova femton. Ta det extra steget. Det är lönnmördarnas anda. Det blev ledordet för oss.

- Det är en bra fråga. Vi har två starka kvinnliga huvudroller, vilket var en av de saker som gjorde mig taggad på manuset. Ariane Labed som spelar Maria slåss och dödar och är precis lika mycket lönnmördare som Michael är. Vi har starka och intressanta karaktärer av båda könen, det är inte helt vanligt i en sån här film.

- Vad gäller målgruppen så blir filmen PG-13 (tillåten från 13 år i USA). Vi vill att så många som möjligt ska kunna se den. Våldet i filmen är visuellt, det känns äkta, men det handlar inte om blod och inälvor. Det ska snarare vara spännande och visa hur skickliga lönnmördarna är på sitt jobb.

- Marknaden och publiken är stor nog för många filmer. Vi ligger på ett bra datum och vi är taggade. Vi tror att vi har en unik film med en originell historia.

- Jag ser inte det som en adaption av ett tv-spel. Jag har sett det som en film med en rik och häftig story. Den lånar en värld och en tidsera från spelen. Den lånar frågan om frihet vs kontroll vilket fascinerar mig. Man måste se det som en film, skapa intressanta karaktärer, och börja i den änden. 

- När vi designade filmen tänkte vi aldrig "Hur ska vi göra den för fansen?" Vi hade djup respekt för fansen, för allt de gillar och allt vi gillar med spelen, men i grunden handlar det om hur man gör en häftig film med en stark story, som man hoppas ska fånga även folk som aldrig har spelat. Så har jag alltid sett det, som en film i första hand. Debatten om spel vs film har jag inte brytt mig om.