Robert Gustafsson förklarar vad svenska tv-serier måste bli bättre på

Under min egen uppväxt (jag är född i slutet av 80-talet) så har Robert Gustafsson haft en väldigt speciell plats i mitt hem. De bästa avsnitten av "Björnes magasin" var givetvis när Robert var med och otaliga sketcher roade först mina föräldrar för att senare nå även mig när jag blev äldre. Alla roliga "Gustafsson-gubbar" har liksom alltid funnits där.

 

Men frågan är om jag inte uppskattar den avsevärt mer seriösa gubben han har gått och blivit nu på äldre dagar, desto mer. Han berättar i alla fall själv att "ju mer gubbig jag blir, desto mer tillfredsställd blir jag". Med tanke på att karln fortfarande är "blott" 56 år, så ligger onekligen en spännande tid framför oss.

 

Den andra säsongen av "Det som göms i snö" fortsätter med samma kärna av karaktärer i "kalla fall"-gruppen, som leds av en mentalt tyngd Peter Wendel (Gustafsson). I fortsättningen vävs nu ett nytt verklighetsbaserat fall in i den övergripande berättelsen kring vad som egentligen hände med Peters bror. Begick han verkligen självmord, eller blev han mördad - och i så fall varför? Efter att han själv slutligen börjat intala sig det första, så påstår plötsligt en gammal poliskollega att det kanske inte alls var så... när samme man snart därefter hittas mördad så dras även kalla fall-gruppen in i utredningen.

 

 

Utan att avslöja något mer kring handlingen i den nya säsongen, så var det här typexemplet på en serie som jag hade tänkt se några avsnitt av på kvällen och sedan fortsätta med resten dagen efter... för att sedan stänga av tvn alldeles för sent, efter att ha sett alla på raken. Under mitt samtal med Robert så kommer han själv lyckas beskriva många av seriens styrkor - och hur man har lyckats få den att kännas ovanligt realistisk. Något som gör att både spänningen och hemskheterna känns värre än normalt, när vi väl når dessa delar under säsongens (framför allt) andra halva.

 

Den andra säsongen av "Det som göms i snö" är troligtvis en av årets bästa svenska tv-säsonger hittills. Det finns givetvis viss konkurrens och det är nästan omöjligt att jämföra en serie som "Det som göms i snö" med andra serier som "Thunder in my Heart" eller "Alla utom vi" och så vidare, smaken är dessutom högst subjektiv. Men jag råder verkligen alla att ge "Det som göms i snö" en chans.

 

Här nedan kan du läsa hela mitt samtal med Robert, där vi utöver det givna "Det som göms i snö"-snacket även plöjer igenom teman som den svenska tv-branschen i stort (där han minst sagt har åsikter), glädjen över att nå fram till "peak-gubbe" och vad vi har att förvänta oss från rollen som Stig "Skandiamannen" Engström i den kommande Netflix-serien "Den osannolika mördaren".

 

 

 

- Jo, men det var det. För man känner ju att det långa spåret som handlar om Peters inre liv och historien kring hans brors bortgång... det måste man ju på något sätt få ett ordentligt svar på. Både tittarna och Peter. Det behovet var väldigt påtagligt tycker jag - och var en bra anledning till att göra en säsong två. För just det svaret får man ju nu i fortsättningen.

 

- När det kommer till en möjlig säsong tre däremot, då får man börja på en ny kula på ett helt annat sätt. Samtidigt som det givetvis finns mycket att bygga vidare på om man skulle vilja göra det, men det finns inte samma akuta behov där som mellan den första och andra säsongen. Personligen vill jag exempelvis veta mycket mer om Peters dotter.

 

 

- Spontant är svaret fortfarande tveklöst ja. Men sedan vill man givetvis läsa igenom manus först, ha sina åsikter om det... ge tips och så kommer nästa version om och om igen innan man är framme vid något riktigt bra igen. Då vill kanalen plötsligt ändra på något, så processen kan bli väldigt utdragen. Det viktigaste för oss nu var ändå att knyta ihop den här säsongen på ett så bra sätt som möjligt. Om det inte blir något mer, så kommer det ändå kännas som att serien fick ett tydligt slut.

 

 

 

Det håller jag verkligen med om. Vilken roll är det som Leif GW Persson har spelat för "Det som göms i snö"? För som jag förstår det är det Aron Levander och Hans Jörnlind som har stått för manus och skapat serien. 

 

- Leif GW är seriens mentor, på något vis. För det började med att han ville göra och se en serie från just dessa manusförfattare, som skulle byggda på dels befintliga och verkliga fall, "kalla fall"... tillsammans med faktumet att när en polis går i pension och lämnar in sitt tjänstevapen, så har det i de allra flesta fallen inte avfyrats en enda gång under hela ens karriär inom polisen. Det är det vanligaste scenariet. Varför ser vi aldrig en serie där spänningen och dramat ligger i huvudet eller hjärtat på en kriminalare? För det kan vara mer trovärdigt på det sättet... och läskigt spännande, på ett helt annat sätt än vad vi brukar få se på tv.

 

- Det var nästan ett skällsord att kalla något för "krim" under produktionen; "nej, nu börjar det kännas som "Beck"... det här får vi ta bort". Det skulle vara mer drama och avsevärt mindre "krim" helt enkelt. Vilket jag tror var en del av framgången även efter den första säsongen som gjorde den populär.

 

 

 

 

- Det har gjorts så jättemycket bra serier här de sista fem åren. Det är jättesnyggt filmat, jättebra manus, bra intriger och allt sånt där. Men skådespeleriet kommer aldrig riktigt upp i nivå med resten av ambitionen. Man ser duktiga skådespelare som får spela olika tillstånd... "nu är jag arg", "nu blir jag ledsen", "nu är jag misstänksam". Sedan spelar man in det med några olika ansiktsuttryck och så klipps det genast till nästa scen. Även om allt annat är jättebra, så tror man inte riktigt på det man ser. Det blir för onaturligt och omänskligt, här måste vi bli bättre.

 

- Vi får i vanliga fall inte se karaktärernas inre liv... vilket däremot var en av våra största ambitioner under inspelningarna av "Det som göms i snö". Vi har till och med scener där allt sker i realtid. Du får en fråga, tänker i realtid och svarar därefter. Det låter ju självklart... men då blir karaktärerna mer mänskliga. Du ser din pappa, morfar eller tänker kanske till och med att det kunde ha varit du själv... "fan, det där är ju riktiga människor".

 

- Det är inte några "superhjärnor" som man kan få känslan av i många andra serier, där svaren alltid kommer direkt - så produktionen har tid att klippa till nästa scen eller kameravinkel så snabbt som möjligt. När det otäcka sedan kryper in i handlingen så blir det ännu mer otäckt, eftersom det känns så mycket mer realistiskt. Det är viktigt att inte underskatta tittarna.

 

 

 

 

- Haha, ja! Det är mycket märkligt att jag alltid lyckas lyckas utsätta mig för en massa plast, lim och skit. Det är jättekonstigt, för jag gillar det ju inte alls. "Den osannolika mördaren" är ju för övrigt verkligen en ursvart historia, likt "Det som göms i snö", också. Men Stig Engström är verkligen en så oerhört fascinerande människa, så det är ju givetvis svårt att säga nej till en sådan roll. Plasten och limmet till trots. Vi påstår däremot inte att vi vet att det faktiskt var han som tryckte av, men om Palmegruppen på sista presskonferensen hade rätt - så skulle det nog i så fall ha sett ut såhär. Sedan får folk gräla och bråka om det bäst man vill.

 

- Det intressanta är ju att följa honom som person. Hur i helvete kan man gäcka en hel poliskår på det sättet? För om du följer ett sånt där CIA-formulär med alla seriemördare och brottslingar så kan man bocka av honom på varje punkt. Han vill ha uppmärksamhet; "jag är någon, tyck om mig, se mig, avslöja mig", allt sånt stämmer. Om det nu var så... att leva och dö med vetskapen om att det var jag, men att inte förmå sig att säga det eller inte kunna säga det, är ju bara det en hemsk tanke. Hur många mördare dör varje år utan att ha fått säga sanningen? Det händer nog oftare än vi tror. Det är förmodligen inte så kul, utan troligtvis snarare någon form av ångest över att inte bli avslöjad och "förlöst".

 

 

 

- Ja, naturligtvis är det så! Men om man försöker sätta sig in i det psyket menar jag. För om jag ska spela Adolf Hitler, så måste jag ju ändå försöka hitta något i honom som är försvarbart. Annars blir det ju inte trovärdigt, om det kan skina igenom hur mycket jag egentligen avskyr människan. När jag sedan plockar av mig mustaschen kan jag prata hur mycket skit jag vill om Hitler, men medan den är på så måste jag kunna hitta något som är försvarbart i hans sätt att tänka så jag kan förstå honom.

 

 

- Hela utredningen om Palmemordet är ju en fars i sig. Hela världen har skrattat åt den här historien. "Hur i helvete är det möjligt att inte lösa det här?". Det finns givetvis en massa teorier och förklaringar till det, men jag menar ändå att det har skötts erbarmligt dåligt. På ett sätt som nästan är misstänkt medvetet helt enkelt.

 

 

 

 

- Nej inte avslutat, jag tror att det handlar mycket om hur jag har fungerat som person. I min identifikation med mig själv, så är jag skådespelare i första hand. Jag är utbildad till det och det är vad jag alltid vetat att jag har velat hålla på med. Det är vad jag kan. Sedan har det blivit väldigt mycket komedi och jag hamnade i ett gäng, "Killinggänget", i vilket jag var "skådespelaren". Många av de andra i gruppen hade olika funktioner medan jag verkligen var särpräglat den som skulle "leverera", framför allt i sketchbaserade program.

 

- Sedan har jag alltid haft en komisk ådra som jag älskar - och tycker om hela den traditionen. Det är nog också en fördel, turligt nog för mig, som komisk skådespelare att nu gå från komik till tragik eller drama. Det har nästan aldrig fungerat för folk som jobbat länge inom drama att istället försöka gå åt det andra hållet. Det är en skillnad där som gör det svårare. Lite som att spela rock en hel karriär och sedan försöka börja spela jazz, vissa musiker kan inte improvisera på det sättet som en riktig jazzmusiker kan. Med en viss typ av sinnesstämning och förmåga, som kanske inte är så lätt att förstå om man är för van med något annat.

 

- Men jag älskar fortfarande teatern, farser och att uppträda för en publik... dörren är inte stängd för varken komedi eller drama när jag väljer mina roller. Just nu känner jag däremot att jag äntligen är framme där jag själv kan göra karaktärer som exempelvis Peter Wendel... eller någon annan medelålders gubbe. När jag var 25, 30 eller 45 år, så skämdes jag fortfarande över mig själv om jag skulle porträttera någon äldre person "seriöst". Då fick det i så fall bli någon som 100-åringen, där man kunde få en mask som hjälp. 

 

 

- Jag har äntligen uppnått den ålder som jag alltid har velat vara, tror jag. Ju mer gubbig jag blir, desto mer tillfredsställd blir jag i mitt egna jag. För jag har alltid sett upp till äldre och erfarna människor, de har alltid varit mina förebilder. Nu känner jag faktiskt att jag både kan göra en "Kung Lear" på teatern, eller en morfar i ett barnprogram... nu kan jag göra det och faktiskt göra det trovärdigt. "Äntligen!", känner jag inför det.

 

- Då blir det nog också mycket mer drama per automatik. Något annat än en sådan där satiriskt uppkäftig ironiker och komiker, som bara ska kittla och vara lite "men gud, sådär får man väl inte säga"-aktig. Det är man ju ganska trött på själv, nu när jag har blivit lite äldre.

 

 

Den andra säsongen av "Det som göms i snö" släpps på Viaplay den 19 september. Den nya säsongen kommer att bestå av totalt fem nya avsnitt. Innan årets slut kommer vi även att kunna följa Robert Gustafsson i rollen som Stig Engström i Netflix-serien "Den osannolika mördaren".