Robert Gustafsson om vad som lockade honom till den seriösa rollen

Jag är själv född i slutet av 80-talet, jag vet inte om det är relevant information för er att ha eller inte. Men i min värld är Robert Gustafsson minst lika självklar som Kungen och Zlatan. Alla tre kommer att bli igenkända av varje svensk de möter på gatan.

 

För egen del är det givetvis i "Björnes magasin" jag först minns att "den roliga killen" gjorde avsnitten bättre än annars. Jag minns också tydligt hur föräldrarna ropade in oss barn att titta på de tråkiga vuxenprogrammen; "Allsång på Skansen" och "Så ska det låta", varje gång Gustafsson var med. Eller när någon för oss ointressant person eller organisation skulle firas på tv, hade bjudit in Gustafsson för att underhålla.

 

 

Med åren har han blivit en självklar figur, men ofta just det. En skämtsam figur i olika fantastiskt underhållande skepnader. Det känns därför riktigt roligt, och då inte "haha"-roligt - utan glädjande, att få se honom göra en av karriärens mest seriösa roller så fruktansvärt bra.

 

Jag har fått förhandstitta på de fyra första avsnitten av Kanal 5:s nya tv-serie "Det som göms i snö". Baserad på en idé från Leif G.W. Persson, med tydliga paralleller till ett av Sveriges mest uppmärksammade snedsteg inom vårt rättsväsende någonsin.

 

Vi får följa Peter Wendel, nyligen tillbaka vid polisen efter tre års sjukskrivning för depression, och hans nyskapade "kalla fall"-grupp. Givetvis landar också ett gammalt fall, av hög prioritet, på deras bord som kräver deras fulla uppmärksamhet. Serien är kanske inte "perfekt" i alla avseenden, men den är annorlunda på ett riktigt bra sätt - med en seriös och djup prestation från Gustafsson som faktiskt är snudd på just perfekt.

 

 

 

- Bra hoppas jag. Jag hoppas att jag har gjort så många skiftande saker, både i ton och infall, att man är van vid att jag byter skepnad och innehåll då och då. Även om jag kanske mest är känd som komiker och "den där roliga"-skådisen. Det är en väldigt bra serie, som jag tror att man kommer att fångas av. Framförallt för att den är såpass annorlunda i ton och tilltal, att den är naturalistisk och har den här verklighetsbaserade känslan.

 

 

- Exakt! Vi har försökt undvika att göra det här till en "vanlig" svensk krim. De har en form som bara upprepas hela tiden. Utan vi har snarare velat göra något, precis som du säger, där man som tittare ibland ligger före serien. Att allt får ske i realtid. På ett mer verkligt sätt.

 

 

- Det finns exempelvis en scen i "'Mannen på taket" som vi använde som referens när manuset skrevs. Håkan Serner sitter och läser en tidning, medan vi hör ljusrören surra och trafiken utanför på gatan, han konstaterar att det var konstigt att den person som hade sökt honom hade gjort det med både för och efternamn. Sedan går det säkert en halv minut medan han tittar ut genom fönstret, innan han faktiskt ringer upp - och ber att få plocka in personen på förhör. Det blir nästan krypande och obehagligt verkligt.

 

- Poliser är vanliga människor och dem behöver inte vara smartare än oss andra, de behöver inte ens vara klokare. Utan de är ju vanligt folk som försöker lösa sina fall, med sina egna problem och privatliv som ska fungera vid sidan av ett ganska krävande arbete. Det är där man vill kunna känna; "att det kunde ha varit jag". När man dessutom slänger in konspirationer och mord ovanpå det blir det mer obehagligt - när allt annat är så verkligt och det känns som att du själv hade kunnat hamna i samma situation.

 

 

 

- Nej, snarare utnyttja det. Redan på manusstadiet ville jag föra in moment som jag själv kunde relatera till. Förlusten av en nära anhörig, som är en viktig del av Peters traumatiska "backstory", är definitivt en av dem. 

 

- Det är också något som ska förklara Peters sätt att vara på. Hur han är i ett samtal med en motståndare eller kollega. Jag minns exempelvis en scen där han efter att ett samtal egentligen var klart, står kvar och bara tittar på den andra personen. Som i sin tur blir obekväm och fortsätter att prata, för att fylla tystnaden, och genom det avslöjar lite till och lite till om sig själv - tills Peter slutligen fick höra vad han egentligen var ute efter. Utan att ens ställa en fråga.

 

- De där momenten kommer sig av att han är nästan som en autistisk person, att han är såpass sargad mentalt att han inte orkar - utan stirrar ut folk nästan som en katt. Vilket nästan gör honom lite obehaglig som polis, även fast han samtidigt är en väldigt godhjärtad person. Om det blir någon fortsättning [av serien] finns det också mycket att utveckla kring hans förhållande till sin dotter kan jag tycka.

 

 

 

- Första tanken var att jag skulle tacka nej även till den här rollen. Eftersom jag trodde att det bara var ännu en svensk krimserie i mängden. Där kände jag att det inte fanns något jag kunde tillföra eller utveckla, i den redan schablonmässiga krim-formen.

 

 

- Haha, nej precis! Varken "Beck", "Hassel" eller någon annan av den typen av krimserie. Inledningsvis buntade jag även ihop "Det som göms i snö" med den typen av serier - och var därför inte alls intresserad. När jag sedan fick veta att Kjell-Åke [Andersson] skulle regissera och att G.W. [Leif G.W. Persson] dels ville ha mig specifikt i rollen - och att han var intresserad av att göra något annorlunda, som han själv skulle vilja se. Han nämnde också att när en polis går i pension är det mest vanliga att de aldrig har avfyrat sitt vapen, i skarpt läge i tjänsten, en enda gång.

 

- Då började jag bli väldigt nyfiken. Sen när vi pratade om dem här grejerna på våra möten, kände jag direkt att det här absolut var något jag ville vara med på. Att nästan skapa en ny genre på något sätt, genom att blanda ihop ett psykologiskt drama med en krimhistoria. Sen är det alltid kul att hjälpa G.W. att knäppa vissa personer på näsan - som förtjänar det.

 

 

 

- Det beror givetvis på hur man är som person, men jag skulle inte rekommendera någon att plöja hela serien under en helg. Jag har nog aldrig förstått på mig den typen av seriekonsumtion där du behöver låsa in dig ensam på ett rum på det sättet. Det blir ungefär som att äta en jättegod middag hela helgen. Nästa gång man äter den blir den inte lika god, för att man inte tog tillvara på tillfället - och inte hinner reflektera lite däremellan.

 

- Se "Det som göms i snö" som om den gick en gång i veckan, eller kanske var tredje dag, så man hinner smälta avsnitten lite. Den innehåller en massa nyanser och subtila förändringar i ton som jag tror gör sig bäst med lite eftertanke, som annars riskerar att gå helt förlorad om du konsumerar allt genom tvångsmatning.

 

 

 

- Jag vet att det har kommit en ny bok och jag vet att Felix [Herngren] har varit i kontakt med Jonas Jonasson [författaren bakom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann"]. Men vad som har kommit ur den kontakten vet jag inte. Själv har jag så många andra projekt framför mig just nu, så mitt fokus har legat där. Frågan är väl egentligen hur man ska kunna motivera att gubben fortfarande lever - om man skulle göra en till film.

 

 

- Haha, ja det har du förstås rätt i. Han är oerhört seg.

 

 

- Kommer man med grymma manus till mig, tackar jag aldrig nej. Det är ju det jag går på, om manuset är bra eller inte. Jag skulle aldrig tacka nej till något jag tror kan bli riktigt bra, det får man inte. Jag minns att jag efter den första filmen som Allan sade "aldrig igen" - men det fick jag ju givetvis äta upp sen. 

 

 

Det första avsnittet av "Det som göms i snö" har premiär tisdagen den 21 augusti, på Kanal 5. Eftersom det är en samproduktion med Viaplay, kommer serien även att leta sig dit vartefter.