"Jag hade inte gjort den här filmen utan Guillermo del Toro"

Efter kritikerrosade filmer som “Crazy Heart”, “Out of the Furnace” och “Black Mass” har regissören och manusförfattaren Scott Cooper etablerat sig som en utforskare av mörka och skitiga världar, med lika moraliskt tvivelaktiga som psykiskt plågade protagonister. Med sin nya film "Antlers" tar han steget åt ett ännu mörkare håll, med en berättelse som kombinerar mörka familjetrauman med övernaturliga skogsandar.

Vi tog en snack med regissören för att diskutera hur det var att doppa tårna i skräckgenren, att ha monstermästaren Guillermo del Toro som sin mentor och hur man skapar en skrämmande mosterdesign.

"Antlers" är en film som utforskar både psykologiska och fysiska trauman genom övernaturlig skräck. Vad skulle du säga att den här filmen specifikt säger om att hantera sina trauman?

– Att det är något som vi alla tvingas hantera, och att det kan ske generationsvis. Det är inget man kan fly ifrån, oavsett var man bor – vare sig det är i Stockholm eller i Oregon, där den här filmen utspelar sig. Det är en olycklig biprodukt av att vara människa helt enkelt.Och det här är en väldigt mänsklig berättelse, som behandlar teman som låter mig hålla upp en mörk spegel mot alla rädslor och farhågor som vi har här i USA. Men som också säkert är rätt universella.

Guillermo del Toro var en av huvudproducenterna för den här filmen. Vad för slags stöd hade du från honom och hans skräckmästerlighet?

– Jag hade ett enormt stöd av Guillermo. Jag hade inte gjort den här filmen om det inte vore för honom. Han är en mästare på skräck och monster, något som inte direkt är min starka sida. Från designstadiet ända till färdigställandet av filmen var han otroligt hjälpsam. Att kunna förena mina egenheter med hans expertis – det var ett mirakel att något överhuvudtaget fungerade.

 

 

  

På tal om monster – hur gick arbetet till med att skapa designen på varelsen som vi ser i “Antlers”?

– Vi utgick från de konceptbilder som skapades av Guy Davis, som jobbat med Guillermo ett flertal gånger. Det som vi verkligen ville få till var att hedra de sägner från den amerikanska ursprungsbefolkningen och den hjortliknande skogsande som vi tog inspiration från. Men vi ville ändå göra den vår egen, som att det här var en varelse som var född ur jordskorpan – som skapad ur en kol- eller järngruva som ett tecken på hur vi förstör vår jord och natur. Så designen är en blandning av vår homage till urpsrungsmytologin samt vår egna kreativa tolkning av det.

Hur var det att jobba med barnskådespelarna, med tanke på det väldigt mörka och tunga temat i den här filmen?

– Det är verkligen utmanande när man har en sjuåring och en elvaåring som måste hantera tunga ämnen som kan vara tillräckligt utmanande för även en vuxen skådespelare att hantera. Men som förälder själv ville jag att de hela tiden skulle känna sig väldigt bekväma och trygga. Jag försökte påminna dem hela tiden att det här bara är en stor sandlåda som vi leker i och skapar fantasi. Att vi har roligt helt enkelt.

Nu när du har fått doppa tårna i skräckgenren – är detta något som du skulle vilja återvända till?

– Utan tvekan, jag älskar skräckgenren och jag älskar utmaningen det ger. Jag ska faktiskt nu börja spela in en film (“The Pale Blue Eye”) som handlar om en ung Edgar Allan Poe, som vi ju alla vet är gudfadern av skräckberättelser.