MovieZine debatterar: Vilken är den bästa skräckuppföljaren?

Få genrer bjuder på så många uppföljare som skräckgenren, och varför inte? Har man väl hittat ett koncept som funkar går det ganska enkelt att upprepa det - mördaren var inte riktigt död, en copycat tar över, vålnaden kommer tillbaka, ny plats, ny tid, nya offer. Fråga bara Michael Myers, som nyligen dök upp för elfte (!) gången i bioaktuella ”Halloween Kills”.

 

Men blir det någonsin lika bra som originalet? Jo ibland, om man frågar MovieZines redaktion. Våra skribenter har valt ut ett antal personliga favoriter bland skräckuppföljare som inte bara lever upp till, utan till och med överträffar originalfilmen.

 

 

 

Jonna Vanhatalo: Det är få skräckuppföljare som övertygar så starkt som zombierullen ”28 veckor senare”! Även den här gången bjuds vi på effektiva visuella stilgrepp, som de kalla, dova färgtonerna, gryniga fotot och snabba klippen. Resultatet är en rejält ryslig film, som utomordentligt väl står på egna ben.

 

”28 veckor senare” är spännande, skrämmande och väldigt blodig. Precis som en apokalyptisk skräckis ska vara. Filmen är också oväntat berörande, med ovanligt nyanserade karaktärer. Vi åskådare blir hela tiden skräckslagna och förfärade, men känner samtidigt med de drabbade och ömmar helhjärtat för deras förluster. Det finns flera scener som får mig att fortfarande böla i ren bestörtning.

 

Skådisar som Robert Carlyle, Jeremy Renner, Idris Elba, Rose Byrne och Imogen Poots bidrar också till att jag klassar denna som en av genom tidernas bästa skräckuppföljare.

 

 

 

Alexander Kardelo: De flesta skräckuppföljare satsar på att upprepa originalfilmens framgångsrecept till punkt och pricka, med en snarlik story och mer blod. Ofta tappar man det där som gjorde första filmen unik och populär. Här känns snarare ”A Quiet Place Part II” som en fullkomlig naturlig fortsättning på det som påbörjades i ”A Quiet Place”. Ett nytt kapitel i samma bok. Och den är lika obehaglig och nagelbitande-jäkla-bra. 

 

Dels fungerar filmen som en prequel som visar när monstren först dök upp. Dels fortsätter resan för Emily Blunt och hennes familj, som ger sig ut på en knäpptyst vandring för att hitta andra överlevande. Båda är intelligenta thrillers som satsar på atmosfär och krypande spänning framför jumpscares och monsterslakt. Regissören John Krasinski har valt ett spår som dessvärre är unikt i genren, men så otroligt uppfriskande. Nu ser jag fram emot nästa! 

 

 

 

Patrik Linderholm: Att zombiekungen George A. Romero revolutionerade skräckfilmsgenren med ”Night of the Living Dead” 1968 råder det inga tvivel om. Men frågan är om han inte tog det ytterligare nivå med uppföljaren ”Dawn of the Dead” tio år senare.

 

Här byts barrikaderade villor i svartvitt till färgglad galleria med minst dubbelt så många odöda att ha hand om. Klassiska zombiemanér blandas med kapitalistiska särskådningar och lustfylld samhällskritik när Romero leker loss på allra bästa sätt. “Dawn of the Dead” både förvaltar och förbättrar sin föregångare på ett sätt som är sällan skådat i skräckfilmsgenren.

 

 

 

Viktor Jerner: Likt för många andra är Stanley Kubricks mästerverk ”The Shining” (1980), baserad på Stephen Kings roman med samma namn, en helig ko och personlig favorit som ligger mig väldigt nära hjärtat. En modern uppföljare kändes på förhand som en risig idé men när jag väl såg ”Doctor Sleep” (2019) kunde jag inte annat än kapitulera helt och hållet inför regissören och manusförfattaren Mike Flanagan, som här har åstadkommit det omöjliga.

 

I berättelsen om den nu vuxna Danny Torrance (Ewan McGregor), som terroriserades av sin galna pappa i “The Shining”, tillfredsställer han både King- och Kubrick-fansen på mirakulöst vis. Den ”shine”-kraft som det bara snuddas vid i föregångaren gör Flanagan till huvudfokus, med lysande resultat. På grund av det greppet får vi en uppföljare som både bygger vidare på grundmaterialet vi dyrkar och samtidigt tillför något nytt. Även i scenerna vid älskade Overlook Hotel lyckas Flanagan hålla helt rätt balans mellan hyllning och innovation.

 

Den riskfyllda kombinationen av Kubricks visuella kylighet och ikoniska bilder med Kings sentimentala optimism kring mänskligheten borde inte fungera, men närmar sig perfektion. Skräcken är omskakande, stilen är felfri och karaktärerna (Rebecca Fergusons ”Rose the Hat” är gudomlig) sätter klorna i en. Kort sagt är jag fortfarande i chock över hur enastående den är.

 

 

 

Anna Sundell: För någon som upptäckte skräck ganska sent i livet, och som en gång i tiden knappt vågade kolla på kalkonfilmen ”The Happening” (inga kommentarer), är the Conjuring-serien något av det ultimata eldprovet. Kuslig stämning, skoningslösa jump scares, ondsinta andar och det skepsisframkallande, men ändå lite obehagliga ”based on a true story” bäddar för en skräckupplevelse som gärna gör sig påmind när man vaknar på natten och trädgrenarna smäller mot husväggen.

 

Den första filmen är onekligen skrämmande, men den utspelar sig också i ett klassiskt ensligt hus på landet som i stort sett ber om att bli hemsökt. ”The Conjuring 2” är desto obehagligare, eftersom den utspelar sig i en oansenlig London-förort, där det läskigaste som borde kunna hända är att någon glömmer att ställa fram grahamskex till eftermiddagsteet. Men den vardagliga ytan bedrar - innanför väggarna ryms både en stökig poltergeist, barn med demonröster, och den obehagliga nunnan Valak, betydligt mer effektfull i små doser än i sin egen film.

 

Det som gör ”The Conjuring 2” mer skrämmande än originalet är just den där småtråkiga villaförortsmiljön. För kan det hända där, då kan det ju faktiskt hända precis var som helst…