Han kallar Florida för världens turisthuvudstad. Men medan nöjesparkerna som Universal Studios och Disney World lockar miljontals turister och tjänar storkovan, bor där också massvis med fattiga barn som aldrig får uppleva dem.
Sean Baker fick sitt stora genombrott häromåret med ”Tangerine”, en lågbudgetfilm om transsexuella i Los Angeles. Den här gången handlar det om barnen och föräldrarna på ett budgetmotell. ”The Florida Project” är enligt mig en av årets bästa filmer, och vi fick ett långt samtal om den improviserade humorn, om hur han får fram det bästa ur sina skådespelare, och om den sorgsna sagovärlden som finns på riktigt.
Hur kom den här historien till dig?
- Det här ämnet, den här världen var något som min medförfattare Chris Bergoch gjorde mig uppmärksam på. Han blev medveten om situationen i Kissimee och Orlando, Florida. Han skickade mig tidningsurklipp och tänkte att jag var intresserad av att skriva manus med honom. Det var jag. Jag kände inte till det här problemet med ”gömda hemlösa”. Jag visste inte att vi hade ett stort problem i det här landet, där familjer kämpar för att behålla ett tak över huvudet. Vare sig de bor på budgethotell eller i sina bilar. Det här var vårt sätt att göra en film om barn, men samtidigt belysa det ämnet.
Precis, du valde att berätta ur barnens synpunkt och skildra en på ytan lycklig sommar. Varför blev det så?
- Det som gjorde vår upptäckt så chockerande var att det fanns barn som bodde på budgethotell precis utanför platser som vi anser vara de lyckligaste på jorden. Det var därför vi ville berätta det. Jag vet inte om ni känner till ”The Little Rascals” i Sverige? Det var en serie kortfilmer från 20- och 30-talet. De handlade om barn som levde under den stora depressionen, men de fokuserade på barndomens glädjeämnen. Vi ville göra något liknande, berätta om barn vilket automatiskt kommer med humor. Barn i den åldern är väldigt roliga att se och lyssna på. Vi visste att komedi skulle bli en stor del i det hela.
Och det är en väldigt rolig film emellanåt. Var allt skrivet så eller improviserade ni mycket?
- Jag uppmuntrar alltid improvisation. Men det hängde på hur mycket tid vi hade och hur vårt schema såg ut. Jag hade tur som hade otroliga skådespelare som kunde improvisera när det behövdes. Även lilla Brooklynn var fantastisk på det. Om jag bad henne att säga något med egna ord, att inte hålla sig till manus, så var hon okej med det. Ibland bidrog hon med underbara repliker, några av mina favoritrepliker faktiskt. Minns du scenen där glassen droppar på golvet? Den var noga skriptad, varje replik fanns i manus och barnen lärde sig dem. Men när vi spelade in improviserade Willem, han lade till ”Thank you very much!” och Brooklynn svarade med ”You’re not welcome!” Det ögonblicket förhöjde scenen för mig. Det kom till och med i trailern. Så skapas magiska ögonblick.
Sean Baker fick sitt stora genombrott häromåret med ”Tangerine”, en lågbudgetfilm om transsexuella i Los Angeles. Den här gången handlar det om barnen och föräldrarna på ett budgetmotell. ”The Florida Project” är enligt mig en av årets bästa filmer, och vi fick ett långt samtal om den improviserade humorn, om hur han får fram det bästa ur sina skådespelare, och om den sorgsna sagovärlden som finns på riktigt.
Hur kom den här historien till dig?
- Det här ämnet, den här världen var något som min medförfattare Chris Bergoch gjorde mig uppmärksam på. Han blev medveten om situationen i Kissimee och Orlando, Florida. Han skickade mig tidningsurklipp och tänkte att jag var intresserad av att skriva manus med honom. Det var jag. Jag kände inte till det här problemet med ”gömda hemlösa”. Jag visste inte att vi hade ett stort problem i det här landet, där familjer kämpar för att behålla ett tak över huvudet. Vare sig de bor på budgethotell eller i sina bilar. Det här var vårt sätt att göra en film om barn, men samtidigt belysa det ämnet.
Precis, du valde att berätta ur barnens synpunkt och skildra en på ytan lycklig sommar. Varför blev det så?
- Det som gjorde vår upptäckt så chockerande var att det fanns barn som bodde på budgethotell precis utanför platser som vi anser vara de lyckligaste på jorden. Det var därför vi ville berätta det. Jag vet inte om ni känner till ”The Little Rascals” i Sverige? Det var en serie kortfilmer från 20- och 30-talet. De handlade om barn som levde under den stora depressionen, men de fokuserade på barndomens glädjeämnen. Vi ville göra något liknande, berätta om barn vilket automatiskt kommer med humor. Barn i den åldern är väldigt roliga att se och lyssna på. Vi visste att komedi skulle bli en stor del i det hela.
Och det är en väldigt rolig film emellanåt. Var allt skrivet så eller improviserade ni mycket?
- Jag uppmuntrar alltid improvisation. Men det hängde på hur mycket tid vi hade och hur vårt schema såg ut. Jag hade tur som hade otroliga skådespelare som kunde improvisera när det behövdes. Även lilla Brooklynn var fantastisk på det. Om jag bad henne att säga något med egna ord, att inte hålla sig till manus, så var hon okej med det. Ibland bidrog hon med underbara repliker, några av mina favoritrepliker faktiskt. Minns du scenen där glassen droppar på golvet? Den var noga skriptad, varje replik fanns i manus och barnen lärde sig dem. Men när vi spelade in improviserade Willem, han lade till ”Thank you very much!” och Brooklynn svarade med ”You’re not welcome!” Det ögonblicket förhöjde scenen för mig. Det kom till och med i trailern. Så skapas magiska ögonblick.
Brooklynn Prince och Bria Vinaite i "The Florida Project".
Ja, Brooklynn Prince är otrolig, hur svårt var det att hitta henne?
- Hon bor i Orlando. Hon hade viss erfarenhet av reklamfilm och independentfilm, så hon fanns i castingagentens databas. De tog in barn till provfilmningar, men hon kom inte till de första. Jag vet inte varför. Jag började bli orolig för vi hittade inte vår Moonee. Jag trodde att vi blev tvungna att flytta på inspelningen. Men så kom hon in och var helt perfekt. Jag hade inte väntat mig att hon skulle bjuda på en så emotionell prestation. Jag var så glad.
Hur hittade du Bria Vinaite till att spela hennes mor?
- Via Instagram, faktiskt. Vi trodde vi skulle välja en känd skådespelerska till rollen. Men något sa mig att det inte skulle funka med den karaktären. Så hittade jag hennes Instagram-inlägg och tänkte att hon skulle bli en fantastisk Halley. Hon hade ingen erfarenhet alls av skådespeleri, men jag har rätt bra känsla när det gäller att hitta helt nya talanger. Bria hade mycket entusiasm. Hon förstod att hon behövde jobba hårt, till och med Brooklynn hade agerat mer i sitt liv. Hon kom till Florida en månad före alla andra för att repetera. Och nu har hon en agent, en manager och börjar få igång en karriär.
Sen har du Willem Dafoe, det enda kända ansiktet i filmen. Oscarsnominerad och allt.
- Willem var ett nöje att arbeta med. Så tålmodig och vänlig. Han var också väldigt transformativ. Han var orolig för att inte smälta in i den här världen, men jag visste alltid att han skulle passa in perfekt. Han var faktiskt inte förstavalet. Vi tittade på flera skådespelare i åldrarna från 35 till 60. När hans namn dök upp blev jag såklart intresserad, han är en fantastisk skådespelare. Jag ville träffa honom och diskutera rollen, och märkte direkt att han var motiverad. Han skulle komma påläst, han skulle komma till Florida tidigt och möta motellägare. Han ville förstå den här miljön och karaktären.
Berätta om miljöerna, finns de på riktigt?
- Åk längs Route 192 i Florida och många av de där små företagen finns på riktigt. Det var enkelt för mig att hitta dessa underbara och färgglada miljöer. Det gjorde mitt jobb så lätt. Och min fotograf Alexis Zabe fångade dem så vackert.
- Hon bor i Orlando. Hon hade viss erfarenhet av reklamfilm och independentfilm, så hon fanns i castingagentens databas. De tog in barn till provfilmningar, men hon kom inte till de första. Jag vet inte varför. Jag började bli orolig för vi hittade inte vår Moonee. Jag trodde att vi blev tvungna att flytta på inspelningen. Men så kom hon in och var helt perfekt. Jag hade inte väntat mig att hon skulle bjuda på en så emotionell prestation. Jag var så glad.
Hur hittade du Bria Vinaite till att spela hennes mor?
- Via Instagram, faktiskt. Vi trodde vi skulle välja en känd skådespelerska till rollen. Men något sa mig att det inte skulle funka med den karaktären. Så hittade jag hennes Instagram-inlägg och tänkte att hon skulle bli en fantastisk Halley. Hon hade ingen erfarenhet alls av skådespeleri, men jag har rätt bra känsla när det gäller att hitta helt nya talanger. Bria hade mycket entusiasm. Hon förstod att hon behövde jobba hårt, till och med Brooklynn hade agerat mer i sitt liv. Hon kom till Florida en månad före alla andra för att repetera. Och nu har hon en agent, en manager och börjar få igång en karriär.
Sen har du Willem Dafoe, det enda kända ansiktet i filmen. Oscarsnominerad och allt.
- Willem var ett nöje att arbeta med. Så tålmodig och vänlig. Han var också väldigt transformativ. Han var orolig för att inte smälta in i den här världen, men jag visste alltid att han skulle passa in perfekt. Han var faktiskt inte förstavalet. Vi tittade på flera skådespelare i åldrarna från 35 till 60. När hans namn dök upp blev jag såklart intresserad, han är en fantastisk skådespelare. Jag ville träffa honom och diskutera rollen, och märkte direkt att han var motiverad. Han skulle komma påläst, han skulle komma till Florida tidigt och möta motellägare. Han ville förstå den här miljön och karaktären.
Berätta om miljöerna, finns de på riktigt?
- Åk längs Route 192 i Florida och många av de där små företagen finns på riktigt. Det var enkelt för mig att hitta dessa underbara och färgglada miljöer. Det gjorde mitt jobb så lätt. Och min fotograf Alexis Zabe fångade dem så vackert.
Det blir en fascinerande kontrast med Disney World så nära, och barnen som lever i en slags egen sagovärld…
- Parkerna är vad som driver ekonomin där. Florida är världens turisthuvudstad. Men folk förstår inte att det finns de som lever i skuggan av det. Alla dessa drömplatser och attraktioner, all reklam som sätts upp vid budgetmotellen, och de boende har inte råd att någonsin uppleva det.
Vad känner du att dina filmer har gemensamt?
- Jag tror att mina filmer är svar på vad jag kanske inte får se i amerikansk film och tv annars. Det jag menar är subkulturer, områden som definitivt är fulla av berättelser som väntar på att berättas, men som av någon anledning inte får komma fram. Om det finns en röd tråd så vill berätta universella historier från platser som inte har utforskats än.
Vet du vad din nästa film blir?
- Faktiskt inte. Jag ska hålla mig till den här filmen ett tag, vi ska resa på festivaler under 2018. Förhoppningsvis kan jag använda den till att belysa ämnet på nationell nivå. Att motivera folk till att se närmare på problemet i sina områden. Det är ett nationellt problem, inte bara i Florida. Jag vill hjälpa socialen att hitta hjälp till dessa personer. Jag hoppas jag klarar det. Jag vill att det ska byggas bostäder som folk har råd med. Det finns inte idag. Det får antingen komma från regeringen, från filantroper eller privata sektorn. Eller alla tre, samarbete är förmodligen det bästa.
Jag måste passa på att fråga dig om ”Tangerine”, som du tydligen spelade in på en iPhone. Hur funkade det för dig?
- Det stämmer. Jag spelade in den på en iPhone 5S. Jag ser på den nu och undrar själv hur vi lyckades. Jag har en stor iPhone 7 nu, så jag vet att vi sabbade våra ögon när vi gjorde filmen, vi fick kisa hela tiden… Vi hade inga externa monitorer. Det var rätt tidpunkt bara. Det året, i slutet av 2013, blev iPhone ett stort tekniskt framsteg, med bättre video. Det kom verktyg och appar som vi använde, bland annat en anamorfisk adapter Det var rätt tidpunkt. Vi drog nytta av det. Vi tänkte att nu är det dags. Vi hade mikrobudget, så varför inte använda det här nya mediet och göra något annorlunda? När vi åkte till Sundance trodde vi att vi skulle bli en av tio iPhone-filmer. Vi var förvånade att vi var den enda.
- Parkerna är vad som driver ekonomin där. Florida är världens turisthuvudstad. Men folk förstår inte att det finns de som lever i skuggan av det. Alla dessa drömplatser och attraktioner, all reklam som sätts upp vid budgetmotellen, och de boende har inte råd att någonsin uppleva det.
Vad känner du att dina filmer har gemensamt?
- Jag tror att mina filmer är svar på vad jag kanske inte får se i amerikansk film och tv annars. Det jag menar är subkulturer, områden som definitivt är fulla av berättelser som väntar på att berättas, men som av någon anledning inte får komma fram. Om det finns en röd tråd så vill berätta universella historier från platser som inte har utforskats än.
Vet du vad din nästa film blir?
- Faktiskt inte. Jag ska hålla mig till den här filmen ett tag, vi ska resa på festivaler under 2018. Förhoppningsvis kan jag använda den till att belysa ämnet på nationell nivå. Att motivera folk till att se närmare på problemet i sina områden. Det är ett nationellt problem, inte bara i Florida. Jag vill hjälpa socialen att hitta hjälp till dessa personer. Jag hoppas jag klarar det. Jag vill att det ska byggas bostäder som folk har råd med. Det finns inte idag. Det får antingen komma från regeringen, från filantroper eller privata sektorn. Eller alla tre, samarbete är förmodligen det bästa.
Jag måste passa på att fråga dig om ”Tangerine”, som du tydligen spelade in på en iPhone. Hur funkade det för dig?
- Det stämmer. Jag spelade in den på en iPhone 5S. Jag ser på den nu och undrar själv hur vi lyckades. Jag har en stor iPhone 7 nu, så jag vet att vi sabbade våra ögon när vi gjorde filmen, vi fick kisa hela tiden… Vi hade inga externa monitorer. Det var rätt tidpunkt bara. Det året, i slutet av 2013, blev iPhone ett stort tekniskt framsteg, med bättre video. Det kom verktyg och appar som vi använde, bland annat en anamorfisk adapter Det var rätt tidpunkt. Vi drog nytta av det. Vi tänkte att nu är det dags. Vi hade mikrobudget, så varför inte använda det här nya mediet och göra något annorlunda? När vi åkte till Sundance trodde vi att vi skulle bli en av tio iPhone-filmer. Vi var förvånade att vi var den enda.
"The Florida Project" går nu på bio.
