Seth MacFarlane får bara fler strängar på sin lyra. Utöver att vara en av USA:s mest inflytelserika provokatörer genom sina tre animerade TV-serier "Family Guy", "American Dad!" och "The Cleveland Show", är han numera även en hyllad croonersångare - och långfilmsregissör.
MovieZines Erik Augustin Palm träffade underhållningsgiganten i Los Angeles inför premiären av hans komedi "Ted".
När började du fundera över att göra en långfilm?
- För ungefär fem år sedan. Det var ett bra tag efter att "Family Guy" hade återhämtat sig efter att ha blivit inställd. Jag ville vara säker på att den TV-serien var helt och hållet på fötter igen innan jag satsade på en långfilm. Sedan tog det ganska lång tid innan vi inledde produktionen, främst på grund av att den är väldigt dyr för att vara en barnförbjuden komedi. I snitt kostar en sån här komedi idag ungefär 30 miljoner dollar. Lägger man därtill på kostnaden av specialeffekter i nästan varje scen, så kommer filmen att kosta betydligt mer än så.
Hur kom du på idén med Ted, en animerad machoteddybjörn?
- Ursprungligen var det tänkt att Ted skulle vara en helt animerad film. Jag har arbetat med animation under hela min karriär, har tecknat hela mitt liv och är ett fan av serien "The Far Side". Jag är van vid tanken på pratande djur. Vänskapsaspekten fanns inte heller med i början, då det var tänkt att John (Mark Wahlberg) skulle ha fru och barn och vara lika trött på den här teddybjörnen som alla andra. Sen lade jag idén på hyllan, av flera olika skäl.
- När jag väl återupptog den insåg jag att den skulle passa bra som grund för ett karaktärsporträtt, samt att teknologin hade kommit till en punkt där man skulle kunna få det att verka troligt att den här björnen faktiskt existerar. Ända sedan "Sagan om Ringen" och "Avatar" kom ut... James Cameron och Peter Jackson har verkligen fulländat den här teknologin... så har den fortsatt att användas i många action- och äventyrsfilmer, men ingen har egentligen använt den i en komedi av det här slaget tidigare. Det faktumet kändes väldigt spännande för mig. Jag tycker om när animerade karaktärer blir behandlade och skildras på ett väldigt vardagligt, icke-märkvärdigt sätt och när de kan uttrycka sig med samma gester som en vanlig skådespelare. Och det var bara möjligt med den här typen av motion capture-teknik.
Kunde det ha varit vilken leksak som helst, eller enbart en teddybjörn?
- Jag känner att en teddybjörn är det mest ikoniska mjukisdjur som barn fäster sig vid och att det därför var rätt spår att köra på. Upplägget var redan konstigt nog, så det hade inte fungerat om det hade varit något konstigt mjukisdjur, som till exempel en stork. En teddybjörn är åtminstone tillräckligt bekant och traditionell för att det inte skulle bli tårta på tårta. Dessutom är den så mjuk och gullig att publiken förmodligen är mer okej med att den säger stötande saker, ungefär som med Stewie från "Family Guy". Han kommer undan med det han säger för att han ser så harmlös ut. Han är gullig och liten och kan inte riktigt skada någon. Det är åtminstone vad han ger sken av.
Kände du dig lika fri i fråga om att provocera när du gjorde den här filmen, som du gör med dina TV-serier?
- Filmbolaget gav mig samma typ av frihet som jag har på "Family Guy", eller ännu mer egentligen, på grund av åldersgränsen. Utmaningen blir då att inte exploatera åldersgränsen, så att man inte visar något bara för att man kan. Den första klippningen av filmen hade dubbelt så många svordomar som den slutgiltiga. Men det påverkade berättelsen och dess varma undertoner. Vi ville att den här filmen skulle ha mycket hjärta. Så vi tog bort flera av de grövsta skämten och hoppas att vi fick en bra balans.
Varför valde du Mark Wahlberg i huvudrollen?
- Han var ganska självklar eftersom det enbart fanns en handfull skådespelare som inför ett filmbolag kan bidra till att rättfärdiga en sån här stor budget för en komedi med R-rating. Mark var lyckligtvis med på den listan. Men han var den enda jag kunde tänka mig även på grund av att han är bred som skådespelare. Han kan både göra komiska scener med en pratande björn och samtidigt övertyga publiken om att hans vänskap med Ted är helt normal. Därutöver är Mark en bra dramaskådespelare, vilket var nödvändigt eftersom filmen också rör sig på de breddgraderna.
Du tycker om ett klassiskt, storslaget Hollywood-sound och storbandsjazz - som på ditt debutalbum med amerikanska standards från i fjol, "Music Is Better Than Words". Hur pass inblandad var du i skapandet av originalmusiken till "Ted"?
- Det är Walter Murphys kompositioner, men jag var väldigt inblandad och det var mitt val att gå den vägen. Vissa filmbolagschefer försökte sätta press på mig att ha lite mer modern musik med i filmen, men jag tyckte att en film av det här slaget var tvungen att ha mer gammaldags orkesterbaserad musik.
Hur kom sångerskan Norah Jones med i filmen?
- På mitt debutalbum gjorde jag en duett med henne, vilket skedde efter att hon hade spelat in sina scener i filmen. Det var viktigt för mig att soundtracket skulle vara vackert och att det skulle kontrastera mot materialet.
Ryan Reynolds gör också en cameo, men helt utan dialog. Hur lyckades du att få honom att gå med på det?
- Vi känner varandra sedan tidigare. Han har gästat "Family Guy" och är väldigt cool att arbeta med. Skämtet i hans scener i "Ted" ligger just i det faktumet att han inte säger något. Att vi har med självaste Ryan Reynolds utan att använda honom till någonting.
Ett återkommande skämt i filmen är fjärtar. Varför är det så roligt?
- Jag antar att du inte har varit i Boston (där filmen utspelar sig)? Det är allt de gör där.
Men Boston är ju snobbigt också, eller hur? Dess akademiska värld.
- Ja, det är sant. Boston har två ansikten. Det är dels Harvard och dels är det snubbarna med bakåtvända Red Sox-kepsar som utmanar varandra i gatuslagsmål klockan två på morgonen.
Du är även en briljant röstskådespelare, tydligt demonstrerat i Ted. Hur kommer det sig att du använder samma röst för Peter Griffin i "Family Guy" som för Ted?
- Det skedde mest som ett erkännande av vem Ted är. Peter är från Rhode Island, Ted är från Boston, hela min familj är från det området. Jag visste att jag ville att Ted skulle ha en Bostondialekt och jag lekte runt med idén och hur jag än vred och vände på dialekten, så lät Ted lite som Peter Griffin. Och egentligen är det ju inte ett dugg annorlunda än vanliga skådespelare som använder samma röst i film efter film.
Ted har inga riktiga ögon och ändå känns han som en individ. Hur lyckades ni med det?
- Att han inte skulle ha några riktiga ögon var ett medvetet val. Om man till exempel ser på Homer Simpson så har han också den där typiska tomma blicken när någon pratar med honom. Han bara sitter där och det är upp till publiken att projicera sin egen idé om vad som försiggår i hans huvud. Det är ett väldigt platt, tvådimensionellt animationsknep och det är så mycket roligare än figurer i Disneyfilmer som reagerar på varje sak som sägs till dem. Vi använder samma effekt i "Family Guy" med Peter, Stewie och Brian. Den där tomma blicken. Men man måste vara försiktig när det gäller tredimensionell datoranimering, för det är så lätt att en figur som Ted kan få lite för verklighetstrogna ögon och därför bli läskig. En av de fyra versioner som vi gjorde av Ted hade lite för uttrycksfulla ögon och det var bara obehagligt så vi skippade det.
Hur mycket har du att tacka "The Simpons" för?
- Enormt mycket. "The Simpsons" öppnade upp dörrarna för mig och för alla andra som idag gör animerade tv-serier för bästa sändningstid. De skrev om regelboken på många och riktigt briljanta sätt. Matt Groening skapade en ny genre för oss andra att utforska.
Är du och Matt Groening vänner?
- Ja, han är en av de trevligaste i branschen. Vi är båda tillfreds med situationen.
Tror du att Peter Griffin och Homer Simpson skulle vara kompisar?
- Troligtvis. De skulle nog vara polare, ja.
Lär känna Ted i featuretten nedan:
Seth MacFarlanes "Ted" har biopremiär onsdagen 3 oktober.
