Stellan Skarsgård om nya filmrollerna

Flitige Stellan Skarsgård är ständigt aktuell med flera nya projekt. I våras var han ohyggligt bra i tv-serien "Chernobyl", som gav honom en Emmynominering. Nu reser han direkt från filmfestivalen i Venedig till Kanada, aktuell med två nya filmer. Och han har bara gott att säga om Toronto Film Festival:

- Det som är mest unikt med den här festivalen är publiken. Hela stan går på bio, och de ser allt. Från alla länder i hela världen. De ser konstiga experimentfilmer till stora Hollywoodproduktioner. Man hittar världens bästa filmpublik här. De är enormt kunniga, och väldigt generösa.

Din film "The Painted Bird" är ett tre timmar långt, svartvitt, tjeckiskt drama om förintelsen. Det är inte lättsmält direkt. Folk lär ha lämnat visningen i Venedig. Varför ska man se den, och vad lockade dig till det här projektet?

- Det visade sig att tio människor gick ut, och fem kom tillbaka när de hade kissat. Så det var kanske inte så dramatiskt som de skriver.

- Vad som drog mig till den... Jag träffade Václav Marhoul (regissören) för första gången på 90-talet, en gemensam vän introducerade oss. Någon gång för tio år sen sade han att han hade fått rättigheterna till "The Painted Bird" som är en fantastisk bok. Han frågade om jag ville vara med. Han hade inte skrivit manus ens. Men jag sa ja, det ville jag gärna.

- För det första vill jag att den här typen av film ska göras. De är nästan helt omöjliga att finansiera. Om du går till någon pengagubbe och säger: "Jag vill göra en tretimmars film i svartvitt, om en pojke som upplever fasansfulla saker i Frankrike, och jag vill filma den under två år" - du får inte ett öre. Men han har kämpat för det här projektet i femton år och fick till slut de här pengarna. Det hjälper ju att Harvey Keitel och jag är med. Då tror ju pengagubbarna att det kanske finns pengar att hämta i det.

 

 

- Nej, jag ville verkligen att den skulle bli gjord, och det är också ett cinematiskt språk som man inte ser längre. Det är nästan ingen dialog. Det är verkligen en filmberättelse, som ska ses på bio. Det längtade jag efter.

- Sen är det bra att vi hela tiden påminns om de lite svartare sidorna hos oss människor. Människorna i filmen som beter sig så fruktansvärt mot den här pojken, men vi ska inte tro att de är något annorlunda än vi. Vi skulle också kunna göra det under vissa omständigheter. I vissa lägen berövas människor all förmåga till empati. Alla kunde vi bli bödlar.

Du är också festivalaktuell här med en helt annan slags film, nämligen norska "Hopp". Vad kan du berätta?

- Det har gått jättebra för den. Recensionen som kom i Hollywood Reporter, jag har aldrig läst något så positivt.

- Det är en intressant film. Regissören är Maria Sødahl, och hennes man är Hans Petter Moland som jag har gjort fem filmer med. Jag känner familjen sen tjugo år tillbaka. Hon fick lungcancer en jul. De opererade och allt såg bra ut. Nästa jul fick hon en hjärntumör som hade spridit sig. "Du har max tre månader kvar att leva", sa de. Detta sker mitt i julen, de har sex barn, hur ska man hantera det? Hur ska man berätta för barnen och få det att fungera? Men också, vad händer med deras relation när de ställs inför det ultimata sanningskravet vilket är döden?

- Man kan säga att filmen handlar mindre om hon ska överleva eller ej, vi vet ju att hon överlevde eftersom hon gjorde filmen. Det handlar mer om relationen och hur de plötsligt måste se tillbaka på hela sitt liv ihop och vad som har gått fel. Finns det någon väg att gå tillbaka till nånting, och finns det någon framtid?

 

 

- Det är väldigt riskabelt, genren cancerfilm måste man akta sig för. Blir det bara cancer i huvudrollen då blir det ingenting. Sen är det svårt när man är så nära involverad i nånting, för det som startar känslor inom henne som regissör är kanske inte samma sak som startar känslor hos publiken. Men jag sa ja till redan på synopsisstadiet. Jag fick bara två sidor. Det var för att hon visade på en gång att hon hade tillräckligt med distans till sig själv. Det är gjort med humor och ett jävla driv. Du skrattar en del när du ser den också, och det kan man inte säga om många cancerfilmer.

Jag måste gratulera till Emmynomineringen för "Chernobyl", som är en helt fantastisk serie. Och ännu ett bevis på hur annorlunda projekt du ständigt väljer. I den här tidpunkten i din karriär, vad är det som får dig att tacka ja till en roll?

- Vi har ju olika behov vid olika tidpunkter. Det beror lite på vad jag har gjort också. Ibland är det jättekul att göra en Marvelfilm, det är välbetalt och bekvämt och lättsinnligt. Eller en "Mamma Mia!" som är ännu lättsinnigare. Jätteroliga jobb.

- Sen gillar jag seriösa filmer också. Jag vill att de ska göras och jag vill vara med i dem. När man arbetar med lägre budget och auteur-filmer, där regissören har hela makten, då blir det också mer personliga filmer. Och de kan också vara modigare. Vad jag gärna vill se är ett manus som jag inte sett förut. När det gäller von Trier så vet man att man inte har sett det förut, men han är ju ensam (skratt). Men nittio procent av de manus man läser, det är filmer jag redan har sett tio gånger förut. Både i författarledet och i finansieringsledet vill de gärna göra något som redan har gått bra. Det är ju inte så upphetsande.

 

 

Är det fortfarande kul att skådespela? Lika spännande som när du började?

- Ja! Det tycker jag. Men jag är så privilegierad, jag får ju göra så hemskt olika saker. Och sen lär jag mig hela tiden. Jag tycker jag blir bättre. Ja, jag tycker det är kul. Jag är lika nervös som jag alltid har varit. Jag är lika skräckslagen som jag alltid har varit. Men när det svänger, och man är där med några bra skådespelare framför en kamera och det börjar svänga till lite, då är det otroligt kul.

Snart syns du som skurken Baron Harkonnen i "Dune". Hur var det att jobba med Denis Villeneuve?

- Där har du en riktig cinematisk filmberättare, och de är inte så många. Hans filmer lever på hans starka poetiska uttryck och den stämning som han skapar. Det är helt underbart. Sen är han så himla trevlig och gullig på inspelningen. Ingen är rädd på hans set, alla är glada. Det är precis som på von Triers set. Alla mår bra och det finns ingen hierarki eller några dumheter. Inga egon på plats. Då är det en ren fröjd.

- Sen kan jag säga att jag hade sju timmar i sminket varje dag, och jag är enormt tjock i filmen. Så det var allt annat än bekvämt.