År 2012, efter att ha varit försvunnen i över 500 år, hittades brittiske kung Richard III:s kvarlevor under en parkering i Leicester.
Sökandet leddes av amatörhistorikern Philippa Langley vars ihärdiga forskning hade mötts av skepsis av experter och akademiker, och oförstående miner från hennes egna familj. Bioaktuella "The Lost King" är den sanna historien om en kvinna som vägrade att bli ignorerad, utmanade landets mest framstående historiker och förändrade synen på en av de mest kontroversiella kungarna i Englands historia.
Vi fick en pratstund med regissören Stephen Frears om brittiska kungar och drottningar, om hur politik är mer skrämmande och fascinerande än fiktion, och varför han lockades till att berätta om Richard III och hans otippade gravplats.
- Jag tyckte alltid att det fanns något väldigt komiskt att en kung skulle ligga begraven under socialtjänstens parkeringsplats i Leicester. Så jag såg det alltid som en komisk historia. Sen insåg jag att Philippa hade en komplicerad historia där. Leicesters universitet hade inte behandlat henne väl. Så… vad fanns det att inte gilla?
Sally Hawkins gör efterforskningar i dramakomedin "The Lost King". Foto: Noble Entertainment
- Det kändes som en bra idé, något som publiken skulle gilla och som kunde bli en trevlig film. Det verkade inte konventionellt. När man kommer upp i min ålder blir det allt svårare att hitta nya teman att göra film på, säger Frears till MovieZine.
Sally Hawkins karaktär känns först som trist och snäll, men blir väldigt fascinerande. Hur jobbade du fram karaktären och varför valde du henne?
- Det är hennes kvaliteter. Sally är väldigt begåvad och väldigt intressant. Det kom på köpet. Man kan inte göra någon fascinerande. Man väljer den mest intressanta skådespelaren man kan hitta.
Minns du när nyheterna släpptes? Vad tänkte du då?
- Jag läste om det i tidningen och tyckte det var lustigt. Jag trodde aldrig att jag skulle göra film av det en dag. Det är en udda historia som känns väldigt brittisk, typisk för Storbritannien. För det är ett löjligt land.
Vad är det du ser som väldigt brittiskt?
- Jag kan inte definiera det. Men jag lever i ett knäppt land. Märkligt nog visar drottningens död hur excentriska vi är. Bara att vi har en monarki och en demokrati på samma gång. Det i sig är löjligt. Om man bor i England kan man inte låta bli att ha den synen på världen.
Detta är din tredje film om en kunglig figur och själv kallar du dig för republikan. Är det en slump?
- Jag växte upp på ett konventionellt sätt. Vi matades med mycket historia i skolåldern. Jag antar att det påverkade mig. Jag kan rabbla Englands alla kungar och drottningar. Så det var något jag har tänkt mycket på. Senare fick jag veta att det fanns andra, mer intressanta saker. Men så uppfostrades vi på 50-talet.
Du har gjort många filmer baserade på verkliga händelser på senare år…
- Politiken i Storbritannien de senaste 20 åren har varit väldigt dramatisk. Jag antar att fiktion inte riktigt kan mäta sig. Verkligheten kan jag ofta finna mer intressant. Jag gjorde en film om Tony Blair. Det manuset var det mest intressanta jag hade läst om modern politik. Eller ”The Queen”, det visade sig vara väldigt intressant. Prinsessan Dianas död var såklart dramatisk.
Du har haft en framgångsrik karriär som filmregissör. Men har du någon gång suttit i samma sits som Philippa, att du har varit tvungen att kämpa för att bli hörd eller bli tagen på allvar?
- Det är inget jag minns isåfall. Folk har gjort saker jag inte varit enig om. Jag minns att jag plockat bort mitt namn från vissa projekt. Men mitt liv har varit rätt enkelt, tycker jag. Att göra film är alltid en kamp. Bara att ställa kameran där istället för där är en kamp.
Behöver du fortfarande kämpa?
- Jag får ”final cut” på alla mina filmer. Det handlar om att skydda filmen från producenterna. Jag jobbade en gång med Harvey Weinstein. Han visste att jag skulle vinna över honom i slutändan. Jag kunde skydda filmen från hans sämsta idéer. Han hade också bra idéer och då var det ett nöje. Men när han kom med usla idéer var det skönt att ha ”final cut”.
Vad står på tur för dig?
- Jag ska göra film om Billy Wilder, det är också ett väldigt bra manus. Men innan dess gör jag en miniserie på sex delar för HBO, om en östeuropeisk kvinnlig diktator.
Ser du någon skillnad i att göra film jämfört med tv nuförtiden?
- Det har blivit svårare att finansiera film. Jag är som ett barn, vill alltid jobba med det som är intressant. Projektet för HBO är riktigt intressant. ”A Very British Scandal” var fantastiskt skriven. Vem som helst hade tackat ja.
- Jag ska göra film om Billy Wilder, det är också ett väldigt bra manus. Men innan dess gör jag en miniserie på sex delar för HBO, om en östeuropeisk kvinnlig diktator.
Ser du någon skillnad i att göra film jämfört med tv nuförtiden?
- Det har blivit svårare att finansiera film. Jag är som ett barn, vill alltid jobba med det som är intressant. Projektet för HBO är riktigt intressant. ”A Very British Scandal” var fantastiskt skriven. Vem som helst hade tackat ja.
Vad tycker du om filmvärlden idag?
- Tja, jag är inte så fäst vid Marvels filmer. Där är jag enig med Martin Scorsese. Jag såg en häromkvällen och blev chockad. Jag hade inte insett att narrativet var dött. Men jag är i 80-årsåldern, varför skulle jag gilla Marvelfilm? Så jag är orolig, att den typen av filmer jag gör och gillar, kommer bli allt mindre populära. Det är så världen funkar.
- Jag kan inte hindra mina barn från att se Marvelfilmer. Såklart ska unga människor få se vad de vill. Men själv föredrar jag den typen av film som jag växte upp med.
"The Lost King" går upp på bio i helgen.