Hur en förgrenad mordgåta lockade Steven Soderbergh

Miniserien "Mosaic" - som finns tillgänglig nu på HBO Nordic – är berättelsen om ett mord i en priviligierad vintersemesterstad i Utah, närmare bestämt i Park City där Sundance Film Festival nyss avslutades. Men även om man som undertecknad inte skulle känna igen inspelningsplatserna efter att ha besökt filmfestivalen, är "Mosaic" en väldigt mångbottnad dramaupplevelse, där perspektiv, tidslinjer och karaktärers tolkningar av verkligheten hela tiden skiftar och korsas. Och regissören Steven Soderberghs förkärlek till torrt skildrade mordgåtor, gör sig genast till känna i det första avsnittet.

Vi får där lära känna den kända författaren och illustratören Olivia Lake (briljant spelad av Sharon Stone), som trots sin enorma framgång i Hollywood, där hennes böcker har filmatiserats, har valt ett liv mer i skymundan i den burgna småstaden, även om hon fortfarande rör sig bland societeten där. På en fest för denna krets träffar den till åren komna Olivia den unge cateringbartendern Joel (spelad av Garrett Hedlund), och kemi uppstår, men samtidigt väldigt olika motiv med en potentiell fortsättning på attraktionen. För Olivia, en väg bort från den ensamhet hon omsluts av. För Joel, en möjlig chans för hans eget konstnärskap.

Men det går inte som han har tänkt sig, eller som någon annan har tänkt sig, heller. Och det går att ana redan efter "Mosaics" första scen, där vi genom ett samtal mellan Joel och en polis får veta att ett mord har skett, varefter handlingen hoppar tillbaka fyra år.

 

Detta ”förgrenade berättande” – som Steven Soderbergh kallar det – återkommer under miniseriens sex avsnitt, men är allra mest påtagligt i den app för iOS och Android som "Mosaic" släpptes som i USA i november. Tyvärr är denna app inte officiellt tillgänglig i Sverige, men då "Mosaic" ursprungligen var tänkt enbart som app – där tv-serien i andra hand vävdes fram utifrån materialet som filmats för appen, är den relevant att berätta om även för svenska tittare.

Appversionen av "Mosaic" är bokstavligen uppbyggd som ett grenverk, där användaren stegvis låser upp olika nya nivåer och kapitel av huvudkaraktärernas upplevelser och perspektiv, där många scener finns med i sin helhet även i tv-serieversionen - men där mycket material också är unikt anpassat för appen.

 

När MovieZine häromveckan hade förmånen att som enda nordiska publikation få träffa Steven Soderbergh på HBO:s kontor i New York, kom "Ocean’s Eleven", "Out Of Sight"- och "Logan Lucky"-regissören genast in på hur han introducerades för idén, och hur det var att utveckla ett så pass nyskapande dramatiskt projekt. Detta med sin notoriskt professorsliknande framtoning, närhet till torr humor och karaktäristiskt nasala stämma.

 

 

Vad var det inledningsvis som drog dig till den här sofistikerade vidareutvecklingen av ett ”välj ditt eget äventyr”-koncept, som jag känner igen från fantasyböcker jag läste i min barndom?

– Välj ditt eget äventyr är något jag är allergisk mot som fras, av den enkla anledning att när jag läste sådana böcker som barn så var idén att mina olika val kom att förändra själva berättelsen. Och jag tycker inte att det är mitt jobb som läsare. Berättaren ska sköta själva berättelsen. Men när det som här istället handlar om förgrenat berättande, som har funnits under väldigt lång tid i olika format, kändes det tillfredsställande.

Vad fick dig att ta steget dit?

– Det skedde lite av en slump, för även om jag helt uppenbart länge har varit intresserad av att utforska olika berättarformer, så var förgrenat berättande inte ett utrymme som jag hade tänkt särskilt mycket på. Men Casey Silver, som har producerat "Mosaic" och basade över Universal Studios när jag gjorde "Out Of Sight", kom till mig sommaren 2012 och berättade att det fanns några programmerare som ville prata med mig om en patenterad programvara, som hade att göra med att komma åt inre tankar hos en karaktär i en berättelse.

 

- Och det som jag tänkte kunde vara potentiellt intressant, var om det skulle gå att hitta ett lösning där valen för användaren inte känns som ett avbrott i berättelsen, och att de heller inte rycker dig ut från den. Om vi kunde hitta ett sätt att låta folk göra val, medan de fortfarande var helt inne i berättelsen, fanns det potential. Vi hittade ett sätt att göra detta, och ihop med manusförfattaren Ed Solomon ("Now You See Me", förf. anm.), gjorde vi en prototyp som innehöll cirka 15 minuters material. HBO såg den och sa ”Vi vill göra detta”.

"Mosaic" spelades i första hand in för appen. Hur var det för dig att debutera som app-regissör?

– Det var märkligt att behöva spela in varje scen tre olika gånger. Och ett par av dem var fem eller sex sidor långa, så när jag kom till slutet av den första versionen, fick jag sätta mig mer och tänka i ett par minuter på hur jag skulle lägga upp nästa version. Och sedan funderade Ed Solomon vidare över nästa steg. Det var ett intressant experiment att skapa en subjektiv känslomässig upplevelse för varje karaktär i en scen.

Sharon Stones rollprestation är verkligen fantastisk, och hon är ett klockrent val för rollen som den kraftfulla men sårbara Olivia Lake. Hur länge under manusskrivandet hade ni henne i åtanke?

– Tidigt. Vi sa faktiskt ”En Sharon Stone-typ” under flera veckor, tills vi en dag sa till oss själva ”Varför försöker vi inte bara få henne för rollen?” Och det var väl egentligen inte helt rättvist att kalla Olivia för en Sharon Stone-typ, med tanke på vem Olivia visar sig vara. Men även Sharon Stone själv förstod vad vi menade. Det finns inte särskilt många skådespelare med et så ikoniskt bagage, om du förstår hur jag menar? Det här är en karaktär som behövde vara trovärdig som någon som kunde linda en hel stad runt sitt finger, och Sharon har den sortens utstrålning och auktoritet. Den första gången vi träffades för detta samarbete hade vi inte manuset färdigt ännu, men hon skrattade och sa att det lät väldigt spännande, när jag beskrev Olivia.

Sa du bara att det skulle bli en tv-serie, eller att det gällde något annat format?

– Jag försökte beskriva projektet som det är, vilket jag tror lockade henne. Men det faktum att "Mosaic" först utvecklades till en app påverkade nog inte hennes inställning till rollen. Hon behövde inte göra något annorlunda som skådespelare än hon skulle ha gjort för en film eller någon annan tv-serie, och det enda jag ville var att hon skulle komma till inspelningen och göra sitt jobb, oberoende av att det skulle bli en app.

Är du intresserad av andra interaktiva berättartekniker, som VR (virtuell verklighet), och AR (förstärkt verklighet)? Och hur tror du att interaktivt berättande kommer att utvecklas framöver?

– Mitt problem med VR är att det inte finns någon omvänd perspektivsvinkel på karaktären som man följer, vilket är själva byggblocket i visuellt berättande. Och det är ett gigantiskt problem. Det andra problemet är redigering av material för VR. Jag kan inte göra ett montage, jag kan inte accelerera, sakta ner eller sträcka ut tiden, som man kan i konventionellt filmberättande. För mig som filmskapare utgör allt detta katastrofala problem. Så min personliga åsikt om VR är att det är intressant som uppslukande, korta upplevelser. Jag vill inte ha den där grejen på mitt ansikte i mer än tio-femton minuter. Definitivt inte i två timmar.

 

- Den andra aspekten av det roliga med att se något på en skärm, är att att man ofta gör det bredvid någon annan, där interaktionen som uppstår är intressant. Om man sitter isolerad med en sån där sak spänd över ansiktet, klipps man av från alla andra omkring en. Så enligt mig är VR inte passande för långa narrativ. Men för dataspel är VR fantastiskt, det vill jag understryka.

Om AR (förstärkt verklighet) blir mer sofistikerat, då skulle man ju kunna kombinera aspekter av VR med interagerande med sin verkliga närmiljö. Vore den tekniken intressant för dig?

– Det skulle kunna ha mer potential, ja.

 

 

För tittare i Sverige är inte "Mosaic" tillgänglig som app, utan enbart som tv-serie på HBO Nordic. Hur kommer det sig att det inte gick att få igenom rättigheterna till appen i så många andra länder?

– Det har att göra med avtalen med de olika tv-kanalerna lokalt. Jag var i Bolivia när appen släpptes, och alla där bara ”Vad är detta? Jag förstår inte”. Men fortsätt du att fråga HBO om det, så kanske det löser sig.

Varför valde du att göra tv-versionen just sex avsnitt, som först visades rätt efter varandra?

– Det finns inga regler längre. När David Chase gjorde "Sopranos" sprängde han alla regler som brukade gälla för tv-serier. Hur många avsnitt en säsong ska vara, vilken tid på året den ska visas, om det måste komma en ny säsong varje år. David Chase sa bara ”Jag kommer att göra precis det jag vill. Kanske blir det sex avsnitt i år, kanske åtta. Kanske väntar jag ett år”. Och att han gjorde detta har varit väldigt bra för oss andra, efteråt. I fallet med "Mosaic" så föll det på sex avsnitt baserat på mängden material som vi genererade. Sex timmar gav berättelsen rätt muskelspänst. Och det var vårt förslag till HBO att låta avsnitten visas sex kvällar i rad, för att det kändes som att det skulle bygga upp spänningen på ett annat sätt än sex veckor skulle.

Svenska tittare kan säkert komma att jämföra tv-serieversionen av "Mosaic" med hur Showtime-serien "The Affair" är uppbyggd, rent berättarmässigt. Att det rör sig om varje karaktärs perspektiv.

– Det skulle vara intressant att höra om, för "Mosaic" är medvetet inte någon hipp eller flashig tv-serie. Dess rytm och känsla är väldigt mycket en återspegling av platsen den utspelar sig på, och människorna som lever där. Så den är inte alls lika yligt uppmärksamhetssökande som många andra tv-serier är idag. Kanske är det något som uppskattas i Sverige.

Hur har din hållning som regissör förändrats sedan du gjorde krimkomedin "Out Of Sight"?

– Jag tror inte att min hållning som regissör har förändrats särskilt mycket. Min filtreringsprocess är mer effektiv på grund av alla timmar som jag har tillbringat på filminspelningar. Så hastigheten som jag kan avgöra hur något ska genomföras, är snabbare än den var för 10 år sedan. Jag gick vidare från att ha gjort "The Knick" med en snabbare metabolism för att produktionsschemat var så aggressivt, vilket var en erfarenhet som jag behövde för att "Mosaic", som också var en väldigt aggressiv produktion. Men idag så märker jag att jag gillar den rytmen, och till och med under inspelningen av "Logan Lucky", så var det en väldigt snabb inspelning, mycket snabbare än vad den hade varit innan jag hade gjort "The Knick". Det förhållningssättet tillåter en att sträcka ut de resurser man har, för det dyraste under en filmproduktion är själva inspelningen.

 

- Så, om du säger att du kan göra det på 26 dagar istället 36, så spelar det stor roll. Och ju mindre denna siffra är, ju större är chansen att det bli en succé. Så för mig handlar det förhållningsättet inte bara roligare för att det är snabbare, utan om en holistisk bild av själva projektet. Så är tillvaron ett kommersiellt universum.

Är du färdig med att göra filmer för de gigantiska filmbolagen nu?

– Ja, jag kan inte föreställa mig varför jag någonsin igen skulle göra en film för ett sådant bolag.