Regissören Stig Björkman är aktuell med dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid” som hade världspremiär tidigare i år under Cannes Filmfestival. Där bemöttes filmen med ett jubel och belönades med ett specialomnämnande när dokumentärpriset L'Oeil d'Or delades ut.
MovieZines Jonna Vanhatalo och Erik Dalström var på plats och fick chansen att prata mer med en glad och lycklig Stig Björkman.
Hur var responsen efter världspremiären?
- Det var rätt fantastiskt då det här var den första publika visningen av filmen. Jag känner mig inte så orolig då jag är klar med den och nöjd. Mottagandet var verkligen fantastiskt och framförallt är jag glad över att Isabella och Roberto Rossellini, som var på visningen och även Pia Lindströms (Ingrids äldsta dotter red. anm.) båda söner, var både rörda och glada, så det kändes bra.
Var det något specifikt de sa?
- De sa att filmen var väldigt gripande och att det var ett fint porträtt av deras mamma. De tackade och var väldigt glada, så det känns ju otroligt bra.
Om vi backar bandet lite, hur började allting? Varför en film om Ingrid Bergman?
- Framförallt så är det för att fira hennes 100-årsdag i slutet av augusti. Fast det var egentligen en ren slump att jag hamnade i den här filmen. Jag träffade Isabella Rossellini för 4,5 år sedan på Berlins filmfestival. Jag var där tillsammans med Harriet Andersson för att prata om Ingmar Bergman. En kväll när vi var ute och käkade middag så kom någon från festivalen och sa att Isabella Rossellini var på väg då hon hemskt gärna ville träffa Harriet. Hon kom och pratade med Harriet och vände sig plötsligt till mig och sa “Shall we make a film about mama”? Och vad säger man? Man säger ja.
Du måste haft otroligt mycket material då det är många opublicerade filmer och dagboksanteckningar. Hur har du gjort för att välja ut det som är med i filmen?
- Klippningen har tagit väldigt långt tid och framför allt researchen. Det fantastiska är att Ingrid Bergman sparade allting genom alla år. Det tror jag beror på att hon tidigt i livet blev väldigt ensam, när hon var 13 år hade både hennes föräldrar dött och året därpå dog även släktingen som tagit hand om henne. Så jag tror det här var ett sätt för henne att bevara sitt liv och minnen av det. Hon började skriva dagböcker i 10-årsåldern och hennes far var fotograf så det finns ju mängder av väldigt vackra bilder på lilla Ingrid under hela uppväxttiden. Det var verkligen som att öppna en skattkista. Sen var hon även en väldigt flitig brevskriverska, framförallt under tiden i Hollywood.
- Allt det här finns deponerat på ett universitet i USA, Connecticut. Så där var jag flera gånger innan själva filmarbetet började och skrev av eller kopierade bitar av dagböckerna och breven. Så småningom byggdes filmen upp utifrån det materialet. Det mest fantastiska var att Ingrid Bergman filmade själv under hela sitt liv. Så det finns familjefilmer på 8 och 16mm från hennes första äktenskap 1937 och framåt. Hon filmade även ibland under filminspelningar så det finns väldigt mycket material vilket vi använde för att göra ett personligt porträtt, och det är givetvis därför filmen heter “Jag är Ingrid”.
Fanns det några scener som fick ryka i slutändan men som du gärna hade velat behålla i filmen?
- Det som har kostat mest med filmen är alla rättigheter, då är det inte bara klippen från hennes spelfilmer utan även “newsreel”, journalfilmer och stillbilder, allting kostar. Något bland de allra dyraste bitarna var just “newsreel” från London. Där kortade jag till exempel en intervju mellan henne och Hitchcock, för det skulle ha blivit en astronomisk summa. Sen är det ju val som jag och min klippare Dominika Daubenbüchel har gjort hela tiden, men jag tror att när dvd:n kommer, så blir det mycket extramaterial, för det är som sagt en stor skattkista vi har haft att jobba med.
Vad var din relation till Ingrid innan filmen och hur har den förändrats nu efteråt?
- Dels hade jag läst hennes självbiografi för många år sedan och läste om den nu under arbetet av filmen. Jag har även sett manga av hennes filmer genom åren, men det som jag inte var så medveten om var att hon var den här starka personligheten, väldigt tidig kvinnosakskvinna, feminist utan att vara politiskt engagerad. Hon var bara det genom sättet hon levde på, för hon levde på samma sätt, på samma villkor som män gjorde och alltid har gjort. Arbetet kom i första rummet och sen familj och barn, men när hon var hemma hos familj och barn så var hon verkligen en närvarande mor. Även om hon var väldigt mycket borta på grund av filmer och teater så talar alla barnen väldigt varmt om henne och säger att när hon var där så var hon verkligen det.
Alicia Vikander är Ingrids röst genom filmen, hur kom det sig att du valde just henne?
- Jag träffade faktiskt Alicia genom Harriet också. Harriet satt i juryn som väljer så kallade Shooting Stars, som varje år får åka till Cannes eller någon annan festival och träffa folk, agenter från olika filmbolag och då valde de just Alicia. Hon sa redan från början när hon hörde om det här att hon ville vara Ingrids röst. Nu är hon så i smöret och gör film efter film så det har inte varit det lättaste. Vi var i London en av hennes lediga lördagar och tog ljud, sen behövde vi komplettera och göra om en del då vi klippt filmen annorlunda, och då var vi en söndag i Köpenhamn nu när hon filmade “The Danish Girl”. Hon har hela tiden tagit sina lediga weekends för det här vilket jag tycker är extremt roligt.
- Varför jag valde henne är också för att hennes karriär liknar litegrann Ingrid Bergmans, Alicia har gjort ett par svenska filmer och gör nu stor karriär utomlands, i England och USA. Sen passar hennes röst väldigt bra till Ingrids röst så det var roligt att hon ville vara med.
Vad hoppas du publiken ska få med sig när de sett filmen?
- Kanske en annan bild av kvinnan Ingrid Bergman, en lite mer komplex och kanske förhoppningsvis lite fylligare bild av vår genom tiderna största skådespelerska.
Jonna Vanhatalo
Erik Dalström
