"Det går inte att göra såna här filmer, sa alla"

Filmintresset började någonstans med lekar med pappas filmkamera. Många år senare skulle han till att tända en ny gnista i den svenska actiongenren. Hur har den resan sett ut och vad planerar han härnäst, nu när den sista Johan Falk-filmen är ute? Vi tog en fika med regissören och showrunnern Anders Nilsson, med många spännande anekdoter från filmvärlden.

- När jag var liten så var film det ultimata berättandet. Det kom säkert från mina föräldrar. Min morsa sa till mig, ”jag har sett mer film på bio än vad du någonsin kommer göra”. Hon är uppväxt i en tid då folk gick på bio varje dag. Farsan har sett mycket film, han filmade på Super-8 och innan dess Dubbel-8, tidigare än någon annan. Vi såg filmer från 50- och 60-talet på duk hemma, som han hade filmat. I färg! TV-apparater var ju små och svartvita, det var inget kul att se på. Istället gick man på bio och fick se färgstarka äventyr. 

- Jag började göra film som femåring, brukar jag säga. Det var mest att jag filmade legogubbar. Annars var det när jag var tretton år som jag lånade kameran för första gången. Då gjorde vi en film i veckan. Någon deckare eller någon science fiction. Sen växte det.

- Det kom långt senare. Min nyinflyttade granne tyckte vi var väldigt konstiga, min bror och jag. Vi sprang runt och lekte med pistoler fortfarande när vi var tretton år. Sen upptäckte han att det är inte bara pistoler. ”De har en kamera också!” Han kom över. Det var alltså Björn Carlström, som sen producerade och skrev ”Jägarna” med Kjell Sundvall. Vi började göra film väldigt tidigt, ihop med våra klasskompisar. Så småningom fick vi för oss att göra en riktig film. Vi skrev en historia om jägare, Björn och jag. Det var inte filmen ”Jägarna” men ändå en ganska brutal thriller som utspelade sig i Norrland. 

- Vi åkte till Stockholm, och ingen ville prata med oss utom två killar. Den ena var Pelle Berglund, som senare gjorde en film med Björn. Den andra var Rune Hjelm, produktionsledare på Europafilm. Han sa ”Det här är jättebra. Men det går inte att göra såna här filmer. Det har gjorts en film i den här genren och det är ”Mannen på taket”. Det kommer inte att ske igen, för det var helt unikt hur de fick till det.”

- Sen sa han plötsligt någonting: ”Men det görs faktiskt såna filmer ändå, hos en kille som heter Mats Helge Olsson.” Då åkte vi direkt dit. Han hade just börjat filma ”The Ninja Mission”. Mats frågade om vi ville vara med. Efter ett par dagar var jag b-fotograf, eftersom jag hade jobbat så mycket med kameran. Per Arne Svensson var fotograf, det är han som fotat många av Johan Falk-filmerna. ”The Ninja Mission” såldes över hela världen, en enorm succé. Den petade ner Clintans senaste film från Varietys topplista. Den gick på 80 biografer bara på Broadway, helt sinnessjukt. Måste vara Sveriges mest framgångsrika film. 

- Året efter gjorde vi en egen film, "War Dog". Den sålde till 72 länder. Hur stort som helst. Under tio års tid gjorde vi och Mats Helge massor med filmer, en av dem var ”Russian Ninja”. I USA släpptes den som ”Russian Terminator”. Flera regissörer var inblandade, fast jag tog över efter ett tag och gjorde de flesta av scenerna. Riktig lågbudget, men det var explosioner och biljakter. 

- När "War Dog" kom ut sa man till mig att det måste vara den längsta biljakten i historien! Något senare kom en annan film med samma tema och nästan samma biljakt: ”Universal Soldier”. Vår film handlade om drogade soldater som var mördarmaskiner, nästan precis som i ”Universal Soldier”. 

- Ja, det måste de ha gjort. Det är en för stor slump.

- Vi hade en jätteavspärrning. Polisen sa att vi troligen störde hemgången för 50.000 Göteborgare. Bara 5000 var där och tittade på. Vi hade hela stan med oss. Minst två gånger den natten var det folk som försökte göra - som jag kallar det - ”suicide by film cop”. De försökte hoppa framför bilarna. Vid ett tillfälle fick de slå ner en kille och släpa bort honom så han inte skulle bli påkörd. Det var första inspelningsdagen.

- Vid ett annat tillfälle började det snöa. Vi spelade in utanför Leo Gauts krog, mitt i natten, och det började snöa. Vi måste fortsätta filma, hur gör vi? Då fick vi gå där i gula teamjackor och med eldkastare, för att elda bort snön. Folk som var på väg hem från krogen var jätterädda! En del vågade gå fram och fråga vad som hade hänt. De trodde att det var ett virus. Det här var precis efter att filmen ”Outbreak” hade kommit, så de trodde att ett virus hade drabbat Göteborg, haha.

- Vad som hände var att VHS slog väldigt stort. Plötsligt kom det filmer ingen hade hört talas om, de var oftast ocensurerade, och de var inte samma som alla amerikanska filmer. De var någonting nytt. Sen kom ett nytt fenomen över hela världen, gratiskanaler som TV3 och TV5. Folk vill ju egentligen hellre se en repris av en Alistair MacLean-film eller en Bondfilm än att se ”Dirty Dozen part 7”. Då försvann de här ”Dirty Dozen part 7” eller ”Russian Ninja”, det var ingen som ville hyra såna filmer längre. Man såg hellre ”Live and Let Die” på TV3. 

- Då tänkte jag att nej, nu är det kanske dags för kvalitet istället för kvantitet. Så jag ägnade tre år åt att studera manus. Jag gick på alla föreläsningar som gick och läste alla böcker. Jag åkte till Stockholm och träffade Björn Carlström. Då hade jag skrivit ihop 30 sidor på en spionhistoria. Han tyckte det var bra. Plötsligt kliver Joakim Hansson in, som jag aldrig har träffat. Han sa ”min pappa är polis, och du kan göra actionfilm. Vi kan göra film som man gör i Stockholm”. De hade precis gjort ”Jägarna”. De hade verkligen fått kämpa, SF sa ju nej och att det blir löjligt. Men det var inte alls löjligt, 800.000 såg den på bio. Det var en av de största biosuccéerna i Sverige. 

- Joakim Hansson sa: ”Vi ska inte bara göra den första svenska polisfilmen som också är en actionfilm, vi ska göra den så som det är på riktigt.” Så vi bestämde oss. Den tog lång tid att skriva. Första manuset tog över ett år, innan vi blev nöjda. Och folk blev så nöjda att det blev budgivning över manuset. 

- Först var folk tveksamma. Någon ville att Kjell Sundvall skulle regissera. Men det var ju ingen vits, tyckte Björn och Jocke. De ville göra någonting nytt. Den jag är mest tacksam över av alla utomstående var samproducenten på Sandrews, Katinka Farago, som tidigare hade varit scripta åt Ingmar Bergman. Hon såg mina filmer med Mats Helge som en merit. I tidningarna snackades det bara skit om dem. Men det var verkligen en riktig filmskola, det vi gjorde såldes över hela världen. Folk tyckte: blir det så bra med så liten budget, hur blir det då när man har mer budget? Det var en merit, och jag fick förtroendet. 

- George Lucas började utveckla det med Sony. De gjorde några bilder i ”The Phantom Menace”. Sen var det en fransk film som blev färdig först, därefter den film som producenten gjorde strax innan ”Livvakterna” - ”Hem ljuva hem”. Den var nästan som ett kameraprov. Först med ”Livvakterna” började man få ordning på kameran, men det var egentligen med ”Den tredje vågen” som alla insåg att det börjar ju se bra ut. ”Livvakterna” såg inte riktigt ut som film, kan jag tycka. Vi ställde inte in kameran riktigt rätt, vi hade inte lärt oss det. Men det gick ju bra ändå, 500.000 biobesökare. Jag var tveksam själv, men jag är tacksam för Jocke som skällde på mig: ”Vi ska ju gå i frontlinjen, vi kan inte bara göra på det vanliga sättet. Då hamnar vi bakom hela tiden”.

- Jag tror att det släppte efter ”Jägarna”. Genren har inte varit svår. Det svåraste för mig var att få fram finansieringen, men det är generellt alltid svårt.

- Jag förstår precis vad du menar. Jag tänkte annorlunda, jag såg det från perspektivet: hur ska det här bli bra? ”Den tredje vågen” hade hög budget, 32 miljoner. ”Noll tolerans” kostade 20 miljoner, ”Livvakterna” var billigare. Men nu skulle vi göra filmer för 12 miljoner per film, och på bara 21 inspelningsdagar per film. Hur ska det här gå? Särskilt en serie som bygger på att det är mycket bilder och action. Men när vi började så insåg jag hur mycket alla filmerna i säsongen korsbefruktade varandra i resurser. Uppstartstiden blir ju inte sex gånger så lång, utan man löste mycket på samma gång. Att vi filmade i block underlättade, vi filmade två filmer åt gången. Och, som Jakob Eklund uttryckte det, skådespelare gillar när kameran rullar. Man ska inte ropa paus, utan bara köra på. Alla scener körs i ett svep. Vi hittade en teknik där.

- Men skulle folk tycka det var lika intressant som en serie? Jag visste ju när jag skrev manus att det här är ett högintressant ämne, med infiltration och att svenska poliser utnyttjar privatpersoner. Jag minns att jag sa det på första presskonferensen, att det här är otroligt - jag såg ju alla filmerna framför mig - men journalisterna såg väldigt tveksamma ut. Det var samma blick som Joel Kinnaman gav mig när han fick de två första manusen. Men när han läst dom, och fick veta att han skulle spela en verklig person, sa han: ”Jag har aldrig känt en sådan kick i hela mitt liv!”

- Många som skrev om ”Gruppen för särskilda insatser” undrade varför man skulle se en fjärde film om Johan Falk. Men först med den femte filmen, ”Vapenbröder”, insåg man att allting hängde ihop som en lång berättelse. Då började folk verkligen gilla det. Jag hade en vision från början, och det var väldigt få som förstod vad jag menade. ”Ska vi göra avslutade filmer eller ska vi göra en serie?” frågade folk. ”Båda delarna”, svarade jag. Det finns ett fåtal sådana serier i världen, ”Sherlock” är lite åt det hållet. Och ”Bourne”.

- Rent ekonomiskt hade jag velat det. Men vi kämpade jättelänge med en sjätte historia, som vi inte fick till. Den passade inte in med någonting. Sedan hade tyskarna kommit på att de var tvungna att dra ner sin budget med 20 procent, och då hade vi bara råd med fem filmer. Så fick det bli. Då slapp vi skita ur oss en sjätte film som vi inte fick ordning på ändå. 

- Hela tiden! Och extra mycket när det är så populära filmer. Då är det en sport för dem att lägga upp dem. 

- Det var ett tokmisstag. Men ingen hade förutsett det. De hade svensk dialog som en bonusgrej. Jag visste det, men jag tror ingen annan hade tänkt tanken. Men nu har det tänkts mycket mer. Vad som hände i säsong 2, när det började piratkopieras på allvar, det var stölder från Ica eller Konsum. De fick sina transporter långt innan release, det betyder att filmerna ska ligga på deras lager i två veckor innan, annars är det inte lönsamt för dem. Där är det alltid någon som stjäl skivan och lägger upp den. Det är en av orsakerna till att vi nu gått ut digitalt innan, då är vi först på något legalt medium. Det andra är att vi vill premiera det här nya mediet, och det har ju gått extremt bra. Även om piratkopieringen ökat så har den legala streamingen också ökat.

- Jag jobbar med fyra olika projekt. Fast jag kan inte säga vad det är, av den enkla orsaken att jag har inte gått ut med det än. En sak har jag pratat om i flera år, och det är en miniserie om Andra världskriget. En spionserie som utspelar sig i Sverige. Det är en helt fantastisk historia. Som Johan Falk fast på riktigt. Agenter och spioner. 

- Det finns många som vill se det. Och det är kul att de vill det, svarar Anders Nilsson med ett hemlighetsfullt leende.

- Ja, en del tror att han sprang iväg och att det var därför vi inte filmade mer med honom. Så var det inte. Det var hela tiden planerat att i sista filmen i säsong två skulle han bli avslöjad. Däremot var det väldigt logistiskt avancerat att överhuvudtaget filma med honom. Han fick flyga fram och tillbaka. Han kunde sitta i Sydafrika och motläsa. När Jens sitter i sommarstugan i ”De 107 patrioterna” och skäller på honom, i filmen sitter Frank ju i en bil och kör. Men i verkligheten satt Joel i ett hotellrum i Sydafrika, och väntade på att Denzel Washington skulle gå ut så att de kunde repetera, haha! Det var en utmaning, men vi filmade allt vi skulle med honom. Det var aldrig tänkt att bli mer.

- Ja, fast jag har inte hunnit. Jag ska dit snart igen på möten. Tricket är bara att träffa rätt människor och förklara hela pitchen. Vi har redan förberett med amerikanska motsvarigheter till GSI och Frank Wagner-infiltratörer. Vi har gjort research och skrivit provscener, kring hur det funkar där borta, och kommit fram till hur man borde göra. Nu hinner jag ju, förhoppningsvis. 

- Ja, jag vet inte vad det beror på. Det kanske är att jag började göra filmer för en internationell publik. Samtidigt var det ju svensk stumfilm som inspirerade oss från början. Hur bildspråket såg ut från början. Vi gick tillbaka till svenska rötter, så det känns kul att man inte har snott det amerikanska. 

- Jag hade en lång period med att nästan bara titta på tv-serier. Jag gillade hur man går in mycket längre i karaktärerna. Jag kan inte påminna mig när jag såg en svensk film senast.