Blir det Oscar för ”Substance”-regissören Coralie Fargeat? ”Jag tror juryn är modiga”

Efter debuten med ”Revenge” (2017) slog Coralie Fargeat igenom ordentligt med fjolårets ”The Substance”, en av årets populäraste och mest omtalade skräckfilmer. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Cannes 2024, där den vann pris för bästa manus, och har uppmärksammats för sin skildring av skeva skönhetsideal i underhållningsindustrin.

 

Demi Moore spelar huvudrollen som avdankad Hollywoodstjärna som tar en svartmarknadsdrog i hopp om att skapa en yngre, perfekt version av sig själv. Insatsen har liksom filmen hyllats och resulterat i en rad priser och nomineringar, inklusive 5 Oscarsnomineringar inför helgens gala.

 

På Golden Globe-galan vann Moore priset för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal/komedi, medan Fargeat nominerades för bästa film, regi och manus.

 

Vi fick chansen att prata med Fargeat på European Film Awards i Schweiz förra året. (Varning för spoilers kring filmen!)

 

 

- Cannes var fantastistt. Efter att filmen släppts i olika länder kände vi att den verkligen nådde publiken. Det blev extra tydligt när folk klädde ut sig till karaktärerna på Halloween, särskilt Monster-Elisabeth.

 

- För mig var det så starkt eftersom hennes sista stadium symboliserar frihet – att sluta bry sig om andras blickar och omfamna sig själv fullt ut. Det ögonblicket när hon ser på sig själv i spegeln och säger ”okej, jag ska sätta på mig en klänning och örhängen, jag ska gå ut i världen för att jag värdesätter min plats i världen oavsett vad. Det är jag, det är fortfarande jag.” Att publiken tog henne till sig var den största vinsten, för det var precis den resan jag ville skildra.

 

 

 

- För mig är det fantastiskt. Vi såg verkligen att något började. Jag tror verkligen att man ger filmen kontroll på många sätt när man gör den. Jag som regissör vill kontrollera allt men man mister den lite när man presenterar filmen för publiken. Då är den inte längre din utan vad folk gör med den. Det är något som du inte kan kontrollera.

- Jag såg så många videos av folk som gjorde scener från filmen, oavsett om det var Sue som gör något eller när Elisabeth lagar mat. Det har varit så galet att se. För mig är det den bästa hyllningen "The Substance" kan få. Det är den bästa gåvan man kan ge en filmskapare. Att ta filmen och dela den med andra människor.

 

 

- Filmen berättas inte genom dialog utan genom bilder, färger, ton och symbolik. Alla symboliska bilder, färger, framgångar, ton och annat. Det var så specifikt att jag tror att hon förstod när hon läste manuset att  behövde hon komma in i berättelsen och hur jag skapade den. Vi diskuterade detta mycket innan inspelningen – jag delade min vision om det visuella, proteser, ljuddesign och musik.

- Alla nakenscener var specifika och betydelsefulla för mig, kopplade till karaktärens minnen och självbild. Det var viktigt att hon förstod detta och kände sig fri, så att hon kunde fylla scenerna med sin egen energi och skapa sin prestation.

 

Fargeat berättar att saker och ting gick snabbt under inspelningen, som även stundtals var intensiv och emotionell.

 

- Det här var ett mycket starkt samarbete, Demi förstod från början att detta inte var en klassisk film där hon bara kunde förlita sig på sitt skådespeleri, utan att hon behövde engagera sig fullt ut i både skådespeleriet och den visuella visionen. Vårt samarbete byggde på att skapa exakt det som fanns i manuset.

 

 

- Jag hoppas att filmen kommer att förändra saker – inte bara i Hollywood utan överallt i världen. För mig finns det två olika aspekter. För det första handlar filmen egentligen inte om Hollywood. För mig är Hollywood en symbol och representation av alla kvinnor går igenom. Det handlar om att kvinnors kroppar granskas konstant, betraktas och utsätts för ett enormt tryck från sociala normer. Detta leder till ett enormt inre våld, och det är vad jag skildrar i filmen.

- Jag försöker visa att bakom det perfekta sminket och bländande leendena pågår ett verkligt krig inom varje kvinna – en strid som är extremt våldsam men som vi lärt oss att dölja, så att ingen ser eller pratar om det. Det var en av filmens huvudpoänger, liksom betydelsen av dess slutscen.

 

 

Hon hoppas att filmen kan leda till viktiga, djupa samtal om detta - även om hon förstår att det tar tid.

 

- Angående frågan om filmbolag, jag skulle inte koppla det direkt till filmens innehåll, utan snarare till en metaaspekt – till mig som kvinnlig filmskapare. Att göra en film om kvinnor och dessa teman var en enorm utmaning. Det var oerhört svårt att få filmen finansierad, ta den genom processen, och hålla fast vid min vision. Ingen bad om en sådan här film eller ansåg att den behövdes.

- Jag har fått höra att filmer med kvinnliga huvudroller och regissörer inte drar in lika mycket pengar – det är fortfarande något man hör i branschen. Så det är ännu en kamp att få dessa historier berättade. För mig är det största med filmens framgång just det – att den når en publik och blir en succé.

 

 

Fargeat berättar också att hon kontaktakts av unga, kvinnliga filmskapare som tackat då filmen gett dem styrka, och hopp om framtid i industrin. Något hon ser som bevis på att det är möjligt att bryta mönster.

 

- Jag tror att varje form av representation spelar roll för de som kommer efter oss. När jag växte upp fanns det nästan inga kvinnor som gjorde genrefilmer. Alla mina förebilder och regissörer jag såg upp till var män. Därför är det fantastiskt att vi nu börjar se fler kvinnliga röster, som kan bli förebilder och bana väg för andra.

- När nästa manus kommer och det känns svårt att få det producerat, kan folk åtminstone säga: ”Men titta, The Substance var en framgång – en sådan här film kan också fungera”. Film är lika mycket en konstform som en industri, och världen är fortfarande vad den är – långt ifrån jämlik. Men jag hoppas att vi rör oss framåt, även om vägen dit är långsam.

 

 

- Jag tänker inte be om ursäkt för den så kallade ”krisen” hos män. Ärligt talat, låt den hända. Låt den fortsätta. För varje förändring möts alltid av motstånd, av människor som desperat försöker hålla fast vid det gamla.

- Jag är fortfarande chockad över den massiva motreaktionen efter MeToo-rörelsen. Det var en sådan våg av backlash att man trodde att vi stod inför en förändring. Men om man ser på siffrorna, vad som fortfarande händer, är det otroligt hur lite som faktiskt förändrats. Maktbalansen ligger fortfarande kvar där den alltid gjort.

- Så enligt mig behövs en revolution. Jag vill inte ha fler samtal, meningslösa diskussioner eller ”låt oss prata om det”. För mig måste förändringen vara massiv. Tyvärr är vi inte där än. Vi är på väg, bit för bit, men vi är fortfarande inte redo för en riktig revolution.

 

Om film kan användas som verktyg i krisen säger hon att film kan göra skillnad, men inte heller kan förändra världen på egen hand. Coralie Fargeat hoppas de kan bidra till förändring, och tror de kan ha inverkan.

 

- När jag började göra film insåg jag att jag kunde skapa den frihet jag saknade. Jag älskar genrefilm men den har länge varit ett fält där män fått vara vilda, galna och kreativa – kvinnor har ofta reducerats till rekvisita, något att konsumera. Så idag är film mitt verktyg. Genom mina filmer vill jag visa att vi kan vara så mycket mer, uttrycka oss på så många olika sätt. Och jag hoppas att det en dag blir helt normalt att göra det.

 

 

 

- Absolut. Sagor som "Askungen" var en viktig influens för filmen, eftersom de bygger på idén att vissa delar av oss bör förbli dolda. Det finns aspekter av oss världen inte ska se – bara det som är vackert får visas upp, med klänning, smink och yttre attribut. Det andra bör gömmas undan, skyddas, för det är inte värdefullt eller det du "bör" vara.

- Det är frågan "Kan du öppna dörren?" som ligger i hjärtat av "The Substance". Känslan av att om du inte är ung, vacker och perfekt, så har du ingen plats i världen. Elisabeth gömmer sig, existerar knappt utåt och hennes enda tillåtna version är Sue, hennes yngre, sexiga, perfekta jag. Den här dikotomin skapar enormt mycket våld.

 

Fargeat berättar att när hon växte upp jämförde hon sig själv med perfekta reklambilder och såg sig som ett monster. 

 

- Du vet inte att det är Photoshop, filter, smink, ljussättning. Du tror att de kvinnorna är ”perfekta”, som gudomliga varelser. Om du själv inte ser ut så – om du har celluliter, eller annat som avviker – då känns det som att du är ett monster. Det är det filmen handlar om. Det finns ett inre krig inom oss – olika sidor av oss själva som strider mot varandra, allt i jakten på en idealbild av perfektion som egentligen inte existerar. 

- Därför är sista bilden i filmen så viktig. Den bryter hela den konstruktionen och säger: ”Jag skiter i allt det där. Jag är jag. Jag tar min plats, klär och sminkar mig hur jag vill, ställer mig på scen, för att jag älskar det, för att det är jag”. Tyvärr är samhället inte redo att lyssna på det budskapet än.

 

 

Filmen har skördat mycket framgång under prissäsongen och är nu Oscarsnominerad. Men speciellt Torontos filmfestival betydde mycket för filmskaparen.

 

- Det var där jag först visade ”Revenge”, så när mitt andra verk fick publikpriset var det ett känslosamt ögonblick. Det har varit fantastiskt att få erkännande från kritiker och prisutdelningar. Jag tror verkligen att genrefilmer är film i sin renaste form, och kanske de mest politiska filmerna. Under all underhållning – något otroligt viktigt för publiken – finns djup samhällskritik och kommentarer om samtiden. De kan förändra världen på sitt eget sätt.

- Vissa sade att Oscarsjuryn inte är modiga nog att erkänna filmer som ”The Substance”, men jag tror att de är modiga. Nya generationer har kommit in i juryn och filmen speglar världen som den är. Det är omöjligt att förutsäga hur saker och ting kommer att gå, men jag hoppas att de ser det som äkta film.

 

 

- Nästan varje film jag älskat har påverkat mig, men vissa har inspirerat "The Substance" särskilt, antingen för att de handlar om liknande teman eller för att deras visuella språk har rört mig.

- "Flugan" av Cronenberg med dess kroppsförvandlingar påverkade mig djupt när jag var yngre. För mig utforskar body horror och sci-fi människans existens, vår önskan att överskrida våra begränsade kroppar, att förvandla oss själva och fly från vår dödlighet. "The Thing" av Carpenter. "Requiem for a Dream av Aronofsky fördjupar sig i besatthet av förvandling, att bli sedd, älskad och vad det kan driva oss att göra. "2001: Ett rymdäventyr" av Kubrick visade mig kraften i att skapa starka känslor utan dialog – något jag själv strävar efter genom miljöer och bildspråk.

 

 

- Musiken utvecklades redan under manusarbetet, eftersom jag utforskar ljud och bild samtidigt med berättelsen. För mig är ljud och bild lika viktigt som karaktärerna. Jag ville ha en hård, aggressiv ljudbild som speglade våldet och kroppens fysiska verklighet, med en pulserande rytm likt hjärtslag.

- När jag klippte filmen använde jag temporära låtar, och när Raffertie kom in sent i processen förstod han direkt min vision, och kombinerade hårda elektroniska beats med känslomässigt kraftfulla och hjärtskärande segment. Vi arbetade helt på distans, och första gången vi sågs var i Cannes! Han var en fantastisk samarbetspartner som stod fast vid filmens djärva uttryck, trots press att tona ner dess intensitet.