Bröderna Coen har genom åren gett oss minnesvärda kriminalhistorier, skruvade komedier och sköna karaktärer som kommer att citeras av filmnördar i många decennier till. Men vi har aldrig sett fokusera på 1960-talets folkmusikrörelse i New York, förrän nu.
Med sin Cannes-aktuella "Inside Llewyn Davis" riktar de kameran mot en stad i en tid som sällan fångats på film, lätt inspirerade av historien om Greenwich Villages Dave Van Ronk, som i sin tur bland annat har inspirerat självaste Bob Dylan i hans ungdom. I titelrollen syns Oscar Isaac.
Vad hade ni för bild av den här tiden i folkmusikens historia?
Ethan Coen: Vi satt på kontoret för flera år sen när Joel sa, tänk att börja en film med Dave van Ronk som får spö utanför Gerde's Folk City. Det var en sådan absurd bild att det tog oss några år att tänka ut vad som händer sen, och vad som ledde fram till den scenen. Så föddes den historien. Idén fångade oss för vi är väldigt intresserade av hur musikscenen i The Village såg ut år 1961. Vi gillar musiken.
Joel Coen: Det finns egentligen inte någon handling. Det oroade oss, så därför slängde vi in en katt, haha. Allt handlar egentligen om katten.
Oscar Isaac får mycket hyllningar i Cannes, och står enligt många för en av de bästa prestationerna på länge.
Oscar Isaac: Vi formade karaktären ihop. Vi formade den här snubben, och mycket kom från scenerna runt omkring. Han är så tyst av sig, så musiken blev viktig. Det är genom musiken som hans själ kommer fram.
Joel: Han var lättare att träna än katten.
Carey, var det skrämmande för dig att sjunga?
Carey Mulligan: Jag blir alltid nervös av att sjunga inför folk. Men vi hade en veckas workshop innan inspelningen, där vi gick igenom all musik och hur allas röster skulle låta. Det hjälpte väldigt mycket.
Hade bröderna hört dig sjunga innan?
Carey Mulligan: Nej. Men jag sa att jag kan sjunga för att få jobbet.
Ethan Coen: Vi samlade T Bone (Burnett, filmens musikproducent) och allihop, för att arbeta fram den musikaliska delen av filmen. När vi väl spelade in filmen ville vi fånga musiken live. Så det var som en repetition av musiken.
Oscar Isaac: För oss var det mycket hjälpsamt för att lära känna våra karaktärer. Sångerna säger mycket om deras liv, deras smak och deras synsätt. Det handlade lika mycket för mig om att repetera karaktären, som musiken.
Är det svårt att hålla tillbaka humorn och inte driva med folkmusikscenen?
Joel Coen: Musiken är något vi har en djup respekt för, vi ville aldrig parodiera någon. Men jälvklart finns det mycket som är roligt inom folkmusiken.
Skrattar ni mycket under er arbetsprocess? Det verkar som att alla skådespelare i en Coen-film får en speciellt Coenskt filter kring sig.
Justin Timberlake: Du kan köpa Coen-auran i den lokala Hermés-butiken (skratt). Den är dock väldigt dyr.
Joel Coen: Vi skrattar en hel del. Det brukar förstöra ljudupptagningen, ljudkillarna är inte nöjda med det.
Oscar Isaac: Ju mer stryk jag fick, desto mer skrattar de. Visst skrattar vi mycket, trots att det är en sån melankolisk film.
Justin, vad är skillnaden mellan en talangfull musiker som slår igenom och en som inte gör det?
Justin Timberlake: Jag har träffat väldigt många människor under min tid i musikbranschen. Det finns en teori som säger att du inte kan kalla dig för en expert inom något ämne, förrän du har gett det 10.000 timmar. Jag håller med om att man behöver jobba och praktisera, men man behöver också omge sig med talangfulla människor. Vanligtvis är det rätt folk som kan ge dig en skjuts i karriären. Men så mycket handlar om analys nuförtiden. Vad är en framgång och inte? För de av oss som har en idé, vare sig det handlar om en folksångare som åker på stryk, eller en idé för en låt eller en tavla, så vet jag inte om framgången bara hänger på hur resultatet tas emot. De som jag har lärt känna och som har blivit framgångsrika, är de som förstår det och kan släppa sina verk, och fortsätta att vara inspirerade. Det är viktigt att inte fastna i tankar kring hur saker kommer att tas emot.
Se "Inside Llewyn Davis" och skratta du också, på svenska biografer i vinter.
