Michael Hirst om "Vikings" framtid och den mest känslosamma scenen

Idag börjar femte säsongen av "Vikings" på HBO Nordic, och förväntningarna är höga på en återigen högkvalitativ säsong. Nyligen fick jag chansen att besöka inspelningen av säsong 6 på Irland, och det var något som jag gladeligen hoppade på.

Omedelbart när jag kliver in i de enorma kulisserna, så är det helt ofattbart hur detaljrikt och autentiskt byggt allt är. Producenten, Keith Thompson, berättade om hur långt serien har kommit, gällande kulisser och annat, sen den första säsongen. Vi fick även besöka hår och smink-avdelningen, samt rekvisita, och mycket mer. Det som jag såg mest fram emot var att genomföra intervjuerna, och den som skulle intervjuas först var seriens skapare, Michael Hirst - som jag träffade redan i fjol.

Återigen var det ett rent nöje att intervjua Michael, då han är så vältalig, och besitter så mycket information om vikingarna. Enligt Michael är ett av teman i den femte säsongen hur lojaliteter och fördrag ändras hela tiden, och hur alla ser efter sina egna agendor. Han berättar att han lyckades hitta intressanta sätt att skriva om just det. Michael berättar även om hur Bishop Heahmund kom in i historien. Det förekommer även underhållande historier om skådespelarna, vad han tycker bäst om gällande skrivandet av varje säsong, och en massa andra godbitar. Nedan kommer det bästa från intervjun. Trevlig läsning!

När du skriver en säsong av "Vikings", hur mycket av det är ren fakta och organiskt? Känner du att det är svårt att fylla i luckorna mellan fakta och organiskt skrivande, eller är det något som du njuter av?

- Det är ju det som är det bästa med att skriva en serie som "Vikings". Det påminner mig om när jag skrev serien "The Tudors", som var det första jag skrev för TV. När jag skrev den serien upptäckte jag att hela grejen med att inflika olika historier och karaktärer, samt att följa och utveckla nämnda delar, var något som jag verkligen njöt av. Exakt samma känner jag varje gång jag sätter mig ner för att skriva en ny säsong av "Vikings". Det är vad som gör processen så rolig, outtröttlig.

 

 

Hur länge vill du att "Vikings" ska pågå?

- Just nu är det en öppen bok faktiskt. Vi kommer tillbaka nästa år för att färdigställa säsong 6A, och i slutet av nästa år ska vi börja spela in 6B. Vi kommer ju att fortsätta till 2019 minst, så vem vet. Serien fortsätter att bygga på och expandera, och självfallet visar vi mer av sönerna. Redan från början så sade jag att den här serien inte bara handlade om Ragnar, men också om sönerna. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad att serien har pågått så länge som den har gjort. Det är en gåva som fortsätter att ge.

Gällande Bishop Heahmund - karaktären återförenar ju dig med Jonathan Rhys-Meyers. Hur mycket bakgrundsforskning gjorde du om Bishop Heahmund, och var Jonathan ditt förstahandsval när du skrev karaktären?

- Som med allt annat när det gäller manusskrivande så handlar det om problemlösningar. I det här fallet så gällde det att hitta en saxisk krigare som var jämlik med vikingarna gällande karisma eller rykte. Jag diskuterade med min historierådgivare och han föreslog dessa krigar-biskoper, som var föregångare till tempelriddarna, och de kom ju flera hundra år senare. Biskoperna var väldigt religiösa, och Heahmund är en historisk figur. Vi vet var han kämpade, samt i vilket slag han avled. Det var där som jag hittade min saxiska krigare, en som kunde stå emot Ivar, Björn och de fantastiska vikingarna. Då var det någon som föreslog Jonathan, vilket var helt briljant, då han är en oförutsägbar skådespelare. Det var perfekt eftersom Bishop Heahmund var oförutsägbar, och väldigt passionerad.

 

 

När du skriver avsnitten, för uppenbarligen är det väldigt känslosamt som du skriver - är det något avsnitt, eller någon scen där du har känt dig obekväm eller extra emotionell?

- Ja, det har förekommit en del under seriens gång att känslorna har blivit starka. På ett sätt är det lyckosamt eftersom "Vikings" handlar ju till största delen om liv och död - så det har ju skett en massa signifikanta dödsscener, och känslosamma ögonblick. I och med att jag är seriens författare och skapare så lever jag med dessa karaktärer i flera år, och fäster mig verkligen vid dem. Om och när jag måste döda någon av dem, som Ragnar till exempel, så är det väldigt stort, inte bara för mig men också för Travis. Vi spenderade väldigt mycket tid tillsammans där vi diskuterade hur det skulle gå till, vad Ragnar skulle säga, och så vidare. Det var ett passionerat åtagande från oss bägge eftersom det var ett sådant viktigt ögonblick i serien.

 

- En scen som var jobbig för mig att skriva var i den första säsongen där Ragnar sitter vid stranden, och sörjer sin dotters död. Jag har många döttrar, så det handlade om att jag föreställde mig hur det kändes att förlora mitt eget barn. Travis, som inte har några barn själv, var helt underbar och väldigt känslosam. Så jag har haft många jobbiga stunder under seriens gång.

Hur var det när Travis Fimmel filmade sin sista scen för serien? Var det en ledsam dag för alla inblandade?

- Ja, det var det, men mitt minne av det gäller inte den allra sista dagen, utan det kan ha varit den näst sista dagen. Travis spenderade den dagen i en bur mitt i vintern, och det ösregnade. Det var minst sagt iskallt, så Travis tittade ut genom buren och skrek: "Jag hatar Michael Hirst!"

 

 

Hur ser du på kulturkrockarna som skildras i serien?

- Kulturkrockarna är faktiskt det som driver mig i mitt skrivande, det är det som ger elden lågor. Jag älskar att djupdyka i böcker, och hitta olika fotnoter som de flesta historieböcker inte tar upp. Historieböcker är oftast generaliserande och täcker det mesta i ganska breda penseldrag, då händer det att små detaljer uteblir. Det är de små detaljerna som jag gillar, som kan ge serien och karaktärerna mer krydda.

- Det som jag alltid letar efter är motsägelser till allmänna kunskaper, och det gäller framför allt vikingar. När vi tänker på vikingarna så dyker en nidbild upp som smutsiga hippies som levde för att plundra och döda. I min forskning så visade det sig att inget av det stämde, och det blev det viktigaste för mig att skildra vikingarna, inte som hjältar utan som intressanta och komplexa figurer. Att Ragnar till exempel drevs av nyfikenhet, och inte av girighet. Det gällde även att visa att kulturkrocken mellan kristendom och hedendom var äkta, och ansågs vara äkta av bägge sidor. Att det var en kamp mellan olika gudar, religiösa ideologier. Vikingarna var Skandinaviens sista hedningar, och när hedendom dog ut, så innebar det slutet för Oden, Thor, med flera. Det är en av anledningarna till att jag älskar att utforska och studera historia.

Det är intressant hur du skildrar det metafysiska i serien, för aldrig någonsin känns det som att blir fantasy, utan det är precis på gränsen. Var det en svår balansgång att klara av?

- Det var en väldigt komplicerad balansgång eftersom jag inte gillar fantasy, drakar och sådant trams, men jag ville däremot visa att vikingarna verkligen trodde att gudarna levde bland dem. Det var därför jag valde att visa Oden vid slagfältet i det allra första avsnittet, eftersom vikingarna trodde hela tiden att de såg Oden under striden. Däremot så ville jag inte ha med för mycket av den aspekten, då jag ville att det skulle kännas så äkta som möjligt. Jag hade fördelen av att vikingarna trodde att gudarna kunde skifta i former. Det är en hårfin balans, men jag tycker att vi klarar det rätt så bra.