1985 2018

Efter de första minuterna av ”1985” kan det vara frestande att avfärda Yen Tans senaste som en pretentiös studentfilm. Den är alltigenom filmad i grynigt svartvitt och underexponerat ljus, och för tankarna till gamla Arriflex-rullar från 80-talet...

Men det svartvita filmvalet blir som en snabbskjuts tillbaka i tiden, och det tar inte lång tid innan själva dramat gradvis suger in en i vad som snart blir en oerhört gripande filmupplevelse. Här får man absolut inte glömma att ta med sig pappersnäsdukarna!

Året är 1985 och AIDS är fortfarande nytt, skrämmande och skamligt. Adrian (Cory Michael Smith) reser från New York tillbaka till Texas för att fira jul med sin konservativa och religiösa familj, som han inte träffat på tre år. Pappan (Michael Chiklis) möter honom vid flygplatsen, ett möte som känns stelt och fåordigt, medan han tycks ha en varmare relation med sin mamma (sympatiska Virginia Madsen).

Hemma väntar även den yngre brodern Andrew (Aidan Langford), som det tar lite bearbetning att få tillbaka en fin kontakt med. Men det visar sig att Andrew tjuvlyssnar på Madonna på sitt rum kvällarna, och när Adrian berättar att han varit på The Virgin Tour tar nyfikenheten överhand och Andrew blir mäkta imponerad.

Vi får veta att pappan på prästens initiativ förstört alla Andrews kassettband. Tillsammans skrattar de åt de religiösa texterna på de nya substitut-banden, och sen tar Adrian med honom både till skivaffären och på bio. Bröderna har roligt ihop och deras relation fördjupas och förankras.

Berättartempot är lågmält, och vi får själva pussla ihop den lilla information som ges ut. Andrews förstörda kassettband ger oss en fingervisning om hur Adrians uppväxt måste ha varit, och mammans återkommande uppmaningar att ringa barndomsvännen och första kärleken Carly (Jamie Chung), som hon hört fortfarande är ledig, gör det uppenbart att hon inte ser vad vi ser.

Adrian är gay, något som man skulle kunna gissa kanske även gäller hans lillebror. Men där finns tecken som tyder på att allt inte är som det ska. Adrian vill inte ta av sig kläderna inför sin mamma, och senare i filmen ser vi att han har sjukdomsfläckar på bröstet.

Han tar medicin innan han ska lägga sig, och filosoferar tillsammans med sin älskade hund över vem som kommer leva längst. Men det kanske tydligaste tecknet är när Adrian ska hjälpa sin mamma i köket och råkar skära sig på kniven. Hon får absolut inte hjälpa honom med plåstret, och han slänger bort både maten, skärbrädan och kniven som fått blod på sig.

Det kan vara svårt för yngre generationen att greppa skräcken som rådde runt allt som hade med HIV och AIDS att göra på 80-talet. Man visste inte än exakt hur det smittade – genom saliv? Via toaletten? Hudkontakt? - vilket skapade panik. Folk dog som flugor, plågades och tynade bort under månader i karantän, många gånger ensamma och utan sina familjer. De officiella dödsorsakerna var ofta cancer, som inte hade samma stigma.

Adrian är artig men fåordig och svår att läsa, och trots att han håller fasaden uppe inför sin familj, är det tydligt att han inte mår bra. Ångesten blir mer påtaglig allteftersom, och i en laddad scen hamnar han öga mot öga med sin pappa för ett förtroligt far-till son-samtal över en öl, där pappan rådfrågar Adrian om vad han ska göra med Andrew som är så mjuk och skör (läs: feminin), och inte sportig som Adrian var som barn. Men kanske har pappan förstått mer än vad Adrian tror?

Man kan inte hålla inne med allting för evigt. Till slut måste man prata med någon, och ibland får man förståelse från oväntat håll. Adrians situation uppenbaras bit för bit, och även om hans historia inte är vare sig ny eller originell, är den oerhört gripande och vackert berättad. Själv grät jag floder.

Man känner så enormt starkt för Adrian, och det gör ont i hjärtat att se hans kamp mot sitt obarmhärtiga öde. Han är alldeles för ung och alldeles för ensam. Det här är inte bara en film som förtjänar att ses för att den är ruskigt bra, utan den presenterar även en bit samtidshistoria som är viktig att känna till, och inte glömma bort. ”1985” får helt enkelt inte missas!