2012 2009

Det är lätt att imponeras av tyskens konsekvens. Sakta men säkert har han förbättrat sin framgångsrika formel av pampiga och effekttunga actionfilmer med ödesmättade teman. "Independence Day" körde över publiken med sin berättarglädje, "The Day After Tomorrow" lyckades förmedla en krypande undergångsstämning och "10.000 BC", tja just den ska vi kanske helst glömma helt. Nu är han tillbaka med sin mest påkostade film någonsin och än en gång låter han världen gå under med dunder och brak.

Storyn är egentligen helt oväsentlig. En uråldrig profetia från det gamla Mayafolket visar sig vara sann och när en forskare upptäcker vartåt det barkar sätts en hemlig plan i verket för att förberede mänskligheten på det värsta. I en rad olika sidohistorier får vi följa presidenten och hans män, en vanlig familj, en nyrik rysk affärsman och en rad andra personer som passerar revy på väg mot undergången. Man har sett det förut och första timmen av filmen är känns ofokuserad och ganska trist. Det är först när marken börjar koka som den riktiga föreställningen börjar och när det väl har börjat händer allt på en gång.

"2012" känns som en gott och blandat-påse där katastofgenrens alla klyschor finns i en och samma film. Skepp går under, flygplan kraschar, höghus rämnar, vulkaner exploderar och listan fortsätter. Emmerich beter sig som ett barn i en godisbutik och öser på med allt som faller honom in för att lägga en bombmatta av undergångsporr över publiken. Hade han bara hållit sig till det hade jag inte klagat, för det är såklart barnsligt kul att se större delen av jorden smulas sönder i småbitar och visuellt är det naturligtvis fläckfritt från början till slut.

Men tyvärr är det bara ena halvan av filmen. Av någon outgrundlig anledning har den gode Emmerich fått för sig att han har en historia att berätta mellan filmens oräkneliga specialeffektsscener. Och inte vilken historia som helst utan en skamlöst sentimental berättelse om hur en familj håller ihop och hittar tillbaka till varandra när allt annat faller sönder. John Cusack på autopilot spelar Jackson Curtis, en science fiction-författare på dekis som extraknäcker som limousinchafför. Tillsammans med sina två barn och sin ex-fru (Amanda Peet) flyr han från den ena katastrofen till den andra. Tror ni de lär sig läxor på vägen och upptäcker vad som är viktigast av allt? Såklart.

Nu det är inte det som är filmens synd utan sättet det förmedlas på. Domedagskänslan smulas effektivt sönder och samman när familjen gång på gång undkommer med millimeters marginal, eller när de sekunder från döden stannar upp och håller högtravande tal där de bedyrar sin kärlek till varandra, till tonerna av en gråtmild stråkorkester. Det är, för att tala klarspråk, så dåligt att det nästan blir underhållande. Det här är mitt största problem med "2012", Emmerich tar helt enkelt i så mycket för att spela på alla känslosträngar att det i slutändan känns som en parodi på sötsliskig Hollywoodfilm. Och jag är ganska säker på att det inte var meningen.

Skådespelarinsatserna är av en blandad kompott, med viss tonvikt mot klädsamt teatralt överspel. Gamle hjälten Danny Glover gör en president som känns lika trovärdig som Bruce Willis sångkarriär och Woody Harrelson verkar sikta på att samla på sig så många Razzie-nomineringar som möjligt. Bättre är Oliver Platts småslemmiga stabschef eller Chiwetel Ejifours samvetsgranne vetenskapsman, även om de får kämpa en hel del med den undermåliga dialogen. Men allt det där glömmer jag så fort Emmerich släpper storyn och fokuserar på det väsentliga, nämligen undergången. Här är han i sitt rätta element och det är få som kan sätta ihop lika andlöst storslagna scener som han kan. Om första delen av filmen lider av ett lite knackigt tempo så är det i den maffiga tredje akten som lyfter filmen äntligen lyfter. Här byter Emmerich perspektiv, från ren flykt till sjösättandet av den storslagna plan som ska rädda människan och bortsett från en och annan svårsmält moralkaka är det pampigt och spännande fram till sista minuten.

Jag ska erkänna att jag är kluven efter att ha sett "2012". Å ena sidan levererar Emmerich precis vad som utlovats: världens undergång med extra smör på. Samtidigt spårar han ur totalt och öser på med familjemys, pretentiösa tal och stråkar så till den grad att actionfesten ofta kommer av sig. Likt en obstinat treåring trycker han på alla knappar samtidigt, hela tiden. Det är kul ett tag, men blir ganska snabbt tröttsamt. Dock, som den korkade popcornfilm den faktiskt är så får man säga att den hela tiden håller ångan uppe och när Los Angeles sakta glider ner i havet ackompanjerat av pukor och trumpeter sitter jag, mot bättre vetande, med ett barnsligt leende på läpparna. Det blir aldrig tråkigt i Roland Emmerichs sällskap. Löjligt och skrattretande, ja, men aldrig tråkigt.