27 Dresses 2008

När vi möter Jane stressar hon fram och tillbaka mellan två bröllop på Manhattan respektive Brooklyn. Den vänliga 30-åringen tar gladeligen på sig uppgiften att bli brudtärna åt sina vänner, om det så innebär hysteriska ombyten i en taxibil för att hinna med att ta hand om inte ett utan två ceremonier samma kväll. Jane är tjejen som inte kan säga nej till en brud i nöd, och ta hand om bröllopets alla små detaljer – något hon gjort 27 gånger genom åren, och har garderoben smockfull av 27 rysliga modekatastrofer som bevis.

Samtidigt har Jane sedan barnsben drömt om ett eget storslaget bröllop. Gärna med chefen (en ovanligt träig Ed Burns) som hon varit hemligt förälskad i i åratal, men som i sin tur knappt lagt märke till att hon är tjej. Istället gör en annan man entré i Janes liv: Kevin (var är charmen från ”Förtrollad”, James Marsden?), cynisk journalist som skriver Janes favoritkrönikor om alla New Yorks flådigaste bröllop. När han hittar hennes fullmatade filofax, inser han att han funnit huvudpersonen till en kommande artikel om den eviga brudtärnan.

Samtidigt faller chefen pladask för Janes snygga men listiga syster Tess (Malin Åkerman, här långt ifrån lika skön som i ”Heartbreak kid”), vilket gör Jane inte lite upprörd. Farsen kan börja!

Lika oundvikligt som ett modemontage med Janes tjugosju klänningar, är att vår huvudroll är perfekt för romantiska komedier. Katherine Heigl är snygg, kvick, lätt att tycka om och bjuder gärna på sig själv. Om vi har en ny Julia Roberts eller Meg Ryan i ”Grey’s Anatomy”-stjärnan får tiden utvisa. Men det kan vara dags att välja roller med större omsorg, du är inte tjugo år längre med ”Bride of Chucky” som enda manus i din brevlåda…

Heigl – ja, samma tjej som i en intervju ojade sig över hur sexistisk hennes förra film ”På smällen” var – kliver här in i rollen (eller åh, ska vi säga klänningen?) som en djupt störd kvinna vars stora, och tragiskt nog enda, mål här i livet är ett bombastiskt bröllop med massa tärnor och sånt. Jag hör redan hur landets feminister jublar.

Det är lättare att ställa sig frågan vad som är rätt med ”27 Dresses”, än vad som är fel - den listan blir betydligt kortare. Historien är rutinmässig, förutsägbar och följer mallen för en romantisk komedi in i minsta detalj. Det bjuds på blombuketter med hemliga avsändare, kärleksgnabb i ösregn och pinsamma familjemiddagar, ja, ända ner till den berusade karaoken där hela baren till slut sjunger med i någon gammal popdänga. Säg den romkom-kliché som regissören Anne Fletcher (”Step Up”) missat? Visst, de som gillar romantiska komedier är sällan kända för att kräva originalitet, men något såhär mediokert kan bara tilltala de mest inbitna fansen, som nästan kräver att storyn håller sig till den klassiska formulan.

Affischen är noga med att säga att författaren bakom “27 Dresses” också skrivit “Djävulen bär Prada”, men utelämnar att hon trots allt hade en hyllad roman som förlaga. Lägg till att Aline Brosh McKenna på egen hand klämt ur sig de mer lättglömda ”Laws of Attraction” och ”Three to Tango”, och ingen skulle troligen bry sig om att osa.