300: Rise of an Empire 2014

Den superstiliserade och vulgärhistoriska slaktfesten "300" från 2007 gav som bekant upphov till det seglivade internetmemet "This is Sparta!"', ett stridsrop signerat Gerald Butlers envise kung Leonidas just som han sparkar ner ett persiskt sändebud i en avgrund. Motivet, eller bara Butlers vrålande ansikte, parodierades i alla tänkbara sammanhang med varierande grad av komisk effekt i flera år efteråt.

"300: Rise of an Empire" kommer knappast göra samma avtryck i populärkulturen, och lär inte heller polarisera kritikerna i samma utsträckning som den första filmen. Den är baserad på ett opublicerat seriealbum av Frank Miller och utspelar sig strax före, under och alldeles efter händelserna i "300", med det resultatet att intrigen känns splittrad, ofokuserad och ängsligt beroende av föregångaren.

Spartanen Leonidas är här ersatt av athenaren Themistokles, som desperat försöker ena de grekiska stadsstaterna i försvar mot den persiske härskaren Xerxes månghövdade stridshär. "Gudakonungen" själv har en betydligt mer tillbakadragen roll - stundtals är han ju också upptagen på annat håll, med Leonidas - och istället fungerar Eva Greens Artemisia som drivande antagonist. Vid ett tillfälle sågar hon halsen av en grekisk fånge och hånglar sedan med det dekapiterade huvudet, och överlag är det Artemisia som styr och ställer och härjar bäst i en film där hjältarna, med i Themistokles i spetsen, är så rakt igenom träaktiga att man nästan saknar Gerald Butlers bistra nuna.

Den bärande idén och främsta skillnaden från den första filmen är annars att man nu i princip uteslutande slåss till havs istället. Det innebär inte färre krigsromantiska slow-motion-sekvenser som visar hur diverse kroppsdelar skiljs från oljiga mansbringor med hjälp av välslipade svärd, tvärtom - men nu bjuds det också i parti och minut på stormande vågor och träskepp som splittras och brinner och sjunker på dramatiskt manér.

Bilderna är överväldigande och actionsekvenserna djupt imponerande i teknisk bemärkelse, tanken svindlar en aning när man begrundar det kopiösa jobb som ligger bakom de synkroniserade skeppslagen och alla utstuderade scenerier. Men man blir snabbt utmattad och höjer efter en stund knappt på ögonbrynen åt ens de mest raffinerade våldsyttringar, eftersom kvoten för digitaliserade blodbad och överkoreograferat vapenskrammel är fylld efter ungefär tjugo minuter.

"300" må bland mycket annat ha varit en testosteronstinn och historieförvanskande krigsskröna, den byggde iallafall på det tacksamma konceptet med en försvinnande liten grupp krigare som försvarar sig mot en övermäktig fiende. "300: Rise of an Empire" saknar en sådan tydlig idé och blir därför repetitiv och mindre engagerande. Visserligen tjatar de grekiska krigarna hela tiden om hur överlägset motståndet är, men utan att en enda gång lyckad förmedla samma känsla av omöjliga odds och desperat dödskamp som Leonidas och grabbarna.

Det blir parodiskt redan andra eller tredje gången som Themistokles håller ett ödesmättat tal om vikten av att kriga och dö så bra det bara går mot de oräkneliga perserna. Vi har hört det förr. Och då kommer han ändå att upprepa sig minst lika många gånger till.

Tacka vet jag en distinkt spark i magen och ett stridsrop som går att göra ett schysst meme av.