A Girl Walks Home Alone at Night 2014

Handlingen för oss till en dålig stad i Iran, där det finns mer utrymme för trasiga människor än för hopp. Där lever unge Arash med sin knarkande pappa. Där glider pappans langare runt och tror att han är tuff. Där dyker en mystisk kvinna i svart slängkappa upp. Där korsas deras vägar, en obetald skuld och ett par ohederliga handlingar senare, i en historia som inte riktigt liknar någonting annat.

Naturligtvis finns här gott om influenser. Filmen beskrivs från officiellt håll som världens första iranska vampyrwestern, och jag vill påstå mig känna en doft av noir, där alla dessa beståndsdelar tydligt skiner genom ett filter av David Lynch. Kvinnan bakom “A Girl Walks Home Alone At Night”, Ana Lily Amirpour, älskar Lynch. Det betyder inte att Amirpour ens nästan närmare sig sin förebilds nivåer av surrealism, men det betyder att här finns en ständig närvaro av någonting underligt (även bortsett från vampyren), som är tilltalande och lättare att ta till sig, och som skildras i ett behagligt, atmosfäriskt, tempo. Det betyder oförutsägbarhet. 

Jag tror även de lyckas modernisera bilden av iransk kultur, utan att för den delen känns konstlad, eller på den punkten konstig. Det är äkta. Häftigt, inte enbart pga sina genrer, utan även med tanke på att filmen inspelad i USA, i Kalifornien (jag antar att ämnesvalet, att blodet, att den där toplesscenen varit svårare att få igenom om filmen spelats in där den utspelar sig). Språket är persiska. Resultatet unikt. Absolut stilistiskt.

Musiken är en betydande del av det här. Till tonerna av sitt urspung, med önskad närvaro av filmens genrer. En betydande del av den unika, stämningsfyllda, helheten.

Skådespelarna är också stora tillgångar. Från Dominic Rains förvånansvärt uthärdliga överspel som den irriterande knarklangaren och hallicken Saaed, till Arash Marandis lättuppskattade Arash. Fast bäst av alla är Sheila Vand, avslappnat gestaltandes den mystiska flickan med svart kappa och utan namn, coolare än många andra när hon glider utmed gatan på en skateboard.

Att “A Girl Walks Home Alone At Night” är en debutfilm av det ovanligt starka slaget, och visar på goda löften om en fin framtid för Amirpours filmskapande. Det är inte världens första vampyrwestern, och när den både känns som en sådan och dessutom känns allt annat än typisk för sin genre, då är det lätt att låta sig imponeras.