15 sevärda svartvita filmer från 2010-talet

Svartvita filmer tilltalar inte alla - medan vissa älskar dem, så finns det andra som inte tål dem.

2010-talet visade upp en mängd svartvita filmer som erbjöd allt från romantik till obehag. Samtidigt som flera populära filmer experimenterade och erbjöd sina fans nya versioner i svartvitt, exempelvis ”Logan” (2017) och ”Mad Max: Fury Road” (2015). Näst på tur att erbjuda en alternativ svartvit version är Bong Joon-ho med ”Parasit”.

 

Men, om man skulle tycka att alternativa versioner av redan existerade filmer känns fel av någon anledning, har jag listat 15 rekommendationer nedan med svartvita original.

 

 

 

Brittiska Ben Wheatley, känd för att ofta integrera komedi och satir i sin filmografi, har här skapat en snygg blandning av historia, hallucinationer och magi under 1600-talets engelska inbördeskrig. Filmen börjar i kaos, vi hör skrik och skott medan vi ser rök och resultatet av explosioner i luften. Mitt under kriget flyr en grupp desertörer genom ett igenvuxet fält, för att snart hamna i fångenskap hos en alkemist. Alkemisten tvingar gruppen att leta igenom området efter en gömd skatt och snart börjar en blandning av paranoia och galenskap att uppvisa sig. 

”A Field in England” är inte enbart en annorlunda film i sig, utan även valet att ges ut på flera olika plattformar samtidigt - inklusive biograf, DVD, TV och VOD - är ett drag som kan ses som både riskfyllt eller genialiskt men utan tvekan intressant. 

 

 

 

Denna brittiska film har en ensemble bestående av bland andra Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Cillian Murphy och Kristin Scott Thomas. Filmen, en mix av drama och komedi, påminner om en pjäs som nystas upp framför dina ögon och det faktum att hela filmen utspelar sig inom samma begränsade utrymme - ett hus - från början till slut förstärker bara den känslan. 

Filmen följer en middagsbjudning som successivt börjar ta en sur vändning ju längre den pågår. Vi följer Janet (Scott Thomas) som just har tillkännagivits som skuggminister och agerar värd för festen. Inbjudna är hennes vänner och deras partners, men också människor som kanske inte borde ha blivit inbjudna. Clarkson är mer eller mindre perfekt i sin roll som April med sina växlingar mellan sura kommentarer och uppmuntringar medan Murphy är lika bra som vanligt. Om inte den kollektiva skådespelarinsatsen lockar är filmen bara 71 minuter lång vilket borde tilltala alla som inte vill eller kan spendera flera timmar framför samma film. 

 

 

 

Om du har tröttnat på listor som enbart rekommenderar samma filmer om och om igen, då är kanske Bujalskis ”Computer Chess” allt du väntat på. Filmen utspelar sig under 1980-talet och vi möter människor, en majoritet av stereotypiska “nördar”, som under en helg deltar i en turnering för att ta reda på vem som egentligen är bäst på schack. Med en blandning av rivaliserande schackmästare, klumpiga persondatorer och mjukvaruingenjörer blir linjen mellan människa och maskin än en gång suddig medan en dos av underliggande paranoia från kalla kriget ligger i luften. 

”Computer Chess” är en av de mest excentriska filmer jag sett från 2010-talet samtidigt som det är ett intressant experiment utifrån en teknisk synvinkel. Med tanke på att filmen spelades in med Sony AVC-3260 kameror, som bidrar till filmens känsla av visuell autenticitet, är det svårt att inte känna att man förflyttas till en helt annan tid. Däremot, med det sagt, är det inte en film som kommer att passa allas smaker. En mockumentär med fokus på just detta ämne kanske inte låter så lockande för en fredagskväll, men den är väl värd att se och det är otroligt värmande att filmer som ”Computer Chess” faktiskt existerar.

 

 

 

Året är 1919 och vi befinner oss i Tyskland. Vi möter unga Anna (Paula Beer), vars fästman Frantz dog under första världskriget. En dag när Anna går för att besöka hans grav upptäcker hon att det redan ligger färska blommor där. Adrien (Pierre Niney), en ung fransman, är den som besökt graven och Anna börjar bli fundersam om vem han egentligen är. När Adrien börjar umgås och dela med sig av minnen av Frantz med Anna och Frantz föräldrar börjar ett band skapas mellan dem, framför allt då Adrien påminner om Frantz. Allting är dock inte som det verkar...

”Frantz” rör sig framåt långsamt och tar sin tid, men den gör det på ett vackert sätt. Filmen berör flera teman, några av dem nationell stolthet och trauma, sorg, kärlek och, kanske mest av allt, hopp. Dessutom resulterar filmens porträttering av främlingsfientlighet till att det inte bara är en film passande den avbildade tidsperioden, utan också lika aktuell idag.

 

 

 

”November”, baserad på en roman av Andrus Kivirähk, kan beskrivas som en mix av fantasi och drama och är som att dyka rakt ner i en helt ny värld. När en film börjar med att en ko förs bort av en helikopter vars delar består av ett djurs skalle, skräp och gårdsredskap, ja då vet du att du kommer att få se någonting olikt allt annat! 

I en estnisk by under 1800-talet, där andar och olika icke-mänskliga varelser lever nära människor, är bybornas största problem hur man ska överleva den kalla och mörka vintern. För att få en chans att lyckas är alla medel tillåtna och man stjäl från varandra, oavsett vem eller vad man är. Vi möter Liina som hopplöst trånar efter Hans, medan Hans själv drömmer om en dotter till en familj från en högre samhällsklass. Karaktärerna vill ha det de inte kan ha och deras besattheter leder till olika konsekvenser. De teman som filmen berör, exempelvis girighet och kärlek, hjälper till att göra filmen enklare att relatera till men det sker aldrig på bekostnaden av det mer experimentella. 

 

 

 

Denna ryska film, fylld av musikaliska element, skildrar Leningrads rockscen i början av 1980-talet. I kärnan av filmen behandlas förhållandet mellan den unga Viktor Tsoi (Teo Yoo), den något äldre Mike Naumenko (Roman Bilyk) och Naumenkos fru Natalia (Irina Starshenbaum). Detta berörs i anslutning till bildandet av Leningrad Rock Club och inspelningen av Kinos första album, bandet som Tsoi skulle komma att fronta. Kino, som inspirerades av västerländsk musik, var en mycket populär sovjetisk rockgrupp som bildades 1981. 

Det kanske mest underhållande med ”Leto” är hur filmen ständigt leker med verklighet och icke-verklighet, någonting som sköts förvånansvärt smidigt. Inte enbart bryts den fjärde väggen, flera scener bryter även loss ifrån verkligheten, som exempelvis när en argumentation går för långt och förvandlas till ett framträdande av Talking Heads “Psycho Killer” för att sedan återgå till verkligheten. Vissa kanske ryser av tanken av att en film använder sig utav musik på det sättet, men själv har jag inget emot det när det sköts på det kreativa sätt som ”Leto” uppvisar. 

 

 

 

Denna tyska tragikomedi är nästan omöjlig att inte relatera till Noah Baumbachs ”Frances Ha” som finns längre ner i listan. Båda filmerna porträtterar en ung persons problem i varsin stor stad i svartvitt och de gavs ut samma år. Frances och Niko är olika, men de hör också ihop. När vi möter Niko Fischer (Tom Schilling) verkar han vara desperat efter att hitta en plats där han kan må bättre. Därmed blir han lite som motsatsen till Frances mer blint optimistiska aura. Under filmens återkommande skämt om kaffe, finns det en stark melankoli som är svår att undvika. 

Tysklands egna komplicerade förflutna spelar en roll och det är någonting Niko möter under filmens gång i olika skepnader. Det kan handla om ett fiktivt förhållande mellan en nazistisk officer och en ung judisk kvinna som spelas upp under en filminspelning eller till den mobbning som Niko själv gjort sig skyldig till som ung. Det förflutna hemsöker och går inte att springa ifrån. ”Oh boy” är väldigt vacker att titta på, och om man har svårt att relatera till Frances i ”Frances Ha” kanske tyska Niko känns enklare att relatera till. 

 

 

 

På en gård, lite utanför samhället, bor Francisca med sina föräldrar. En dag frågar Charlie, en dörrförsäljare, om han får använda badrummet och Franciscas mamma släpper in honom. Det tar dock inte lång tid innan stämningen blir mörk, och när Franciscas pappa kommer hem är mammans liv redan för sent att rädda. Snart börjar Francisca besöka Charlie, nu fastkedjad i en intilliggande lada, då han är hennes enda vän. Men vad händer när hon blir äldre?

Personligen tyckte jag att filmen lyckades med att vara oberäknelig och få mig att känna mig obekväm. I stället för jumpscares eller att enbart leka med ljud fokuseras den verkliga skräcken istället på människor - vad de är kapabla till och vad deras handlingar kan väcka hos andra. En stor del av filmens effektivitet ligger i Kika Magalhães tysthet som den vuxna Francisca, som i sig förmedlar mer tillsammans med ögonkontakt och kyliga uttryck än andra kan med ord. ”The Eyes of My Mother” använder ett fruktansvärt trauma för att driva en visuellt vacker resa vars mardrömslika men tystlåtna upptrappning stannar kvar långt efter att sluttexterna visats. 

 

 

 

15-åriga Kit (Dylan Authors) bor i en liten stad i 1970-talets Nova Scotia med sin pappa och mormor. Filmen följer Kit och hans flickvän Alice (Julia Sarah Stone) när de ger sig ut på en resa för att ta sig till Kits mamma då Kit misstog mammans lättvindiga lunchinbjudan som ett erbjudande att flytta in. Medan Kit är osäker på sin sexualitet, vill Alice förföra honom i hopp om att han inte kommer att flytta för gott. Under hela resan har Kit regelbundna samtal med Andy Warhol, som har utsett sig Kits "andedjur".

Filmen är inte för tung, men inte för lätt heller. Det är en fin film, passande alla åldrar, som fler borde se. Berättelsen handlar om hur tufft det kan vara att vara tonåring och den innehåller de vanliga inslagen från coming-of-age-historier, alltifrån irriterande föräldrar och sexualitet till allmänna besvärligheter och tafatthet. De två unga skådespelarna är mycket enkla att bry sig om utifrån deras olika perspektiv, samtidigt som de lyckas vara charmiga och ge en känsla av äkthet i deras okonstlade skådespel. 

 

 

 

Nicole (Julianne Côté) ska spendera sommaren ensam hemma och planerar att dela denna nyfunna frihet med sin bästa vän Véronique. Givetvis har hon fått en lista med sysslor som ska göras - så som det brukar vara - men majoriteten av dem kan enkelt tas hand om samma dag som föräldrarna kommer hem igen. En dag dyker dock Nicoles bror upp med sitt band och Nicoles planer ändras. 

”You're Sleeping Nicole” är en film som tar sin tid och är tystlåten av sig tills den tillslut inte längre kan vara det. Filmen kanske inte verkar handla om mycket, men samtidigt så handlar den också om allting. Förhållanden mellan karaktärer, särskilt Nicole och Véronique, utmärker sig i samband med blandningen av en sorts apati för sommarens flyktighet och ett oundvikligt växande ansvar. Något annat utmärkande är karaktären Martin, ett barn som talar med en fullvuxen mans röst, vilket är precis så knasigt som det låter.

 

 

 

På grund av Robert Eggers förmåga att skapa film som kryper in under huden, är han en regissör som många håller nära hjärtat. ”The Lighthouse”, som delvis inspirerades av “Smalls Lighthouse Tragedy”, är en oerhört välgjord film. Varje bildkomposition är genomtänkt in i minsta detalj och Eggers lämnar ingenting åt slumpen. Inte enbart speglar användandet av 35mm och ett numera ovanligt bildförhållande (1.19:1) en tidig period från filmens historia, utan det bidrar även till filmens klaustrofobiska atmosfär. 

Filmen följer två fyrvaktare, porträtterade av Willem Dafoe och Robert Pattinson, som är stationerade på en öde ö utanför New England under 1890-talet. När en havsstorm resulterar i att de blir helt isolerade på den avlägsna ön börjar de så småningom att tappa sitt förnuft. Båda prestationerna av skådespelarna är fascinerande och trots Dafoe är fantastisk är det beundransvärt att Pattinson, gång efter gång, fortsätter att bevisa att han är en av vår tids mest intressanta skådespelare. Tillsammans skapar de bisarr magi på bästa möjliga sätt. 

 

 

 

Jim Henderson (Mark Duplass) återvänder till sin hemstad med avsikten att renovera sitt barndomshem och stöter en dag på sin före detta flickvän Amanda (Sarah Paulson). De två hälsar på varandra artigt men flyktigt, men när Jim senare stöter på henne på parkeringsplatsen bestämmer de sig för att ta en kaffe. De har kul och verkar vilja fortsätta prata, dock är de osäkra på vilka linjer som inte får överstigas. 

För mig handlar ”Blue Jay” framför allt om den otroliga kemin mellan Duplass och Paulson, och att hela filmen är delvis improviserad förhöjer bara känslan av naturlighet. Kemin mellan filmens två huvudkaraktärer är beundransvärd, det går inte att fejka en kemi så bra. Manuset, skrivet av Duplass, tillåter Paulson att få glänsa och när hon skrattar är det nästan omöjligt att inte le tillbaka mot bilden av hennes lysande varma ansikte. Filmen lämnar en bitterljuv känsla, av bästa sort, och trots du kanske inte är ett stort fan av filmer med lite romantik och känslor - gör ett undantag och se den här. 

 

 

 

Filmen utspelar sig i den fiktiva iranska spökstaden “Bad City”, där vi introduceras till en undervärld fylld av hallikar, narkotikahandel och missbrukare. Vår ensamma vampyr The Girl (Sheila Vand), fylld av mysterium, rör sig på gatorna i en svart chador som substitut för en traditionell cape. Hon målar lager på lager av svart eyeliner runt sina hypnotiska ögon och använder gärna sin skateboard som transportmedel. The Girl observerar och skyddar Bad City men på grund av vad hon är så är hon både en befriare och monster i ett vilket kan komma att komplicera det.

Trots en mängd filmer med vampyrer existerar, både bra och dåliga, känns ingen riktigt som den här. Denna mörka film, som flirtar med en tidig Jim Jarmusch och spaghettiwestern, hyllar klassiska vampyrfilmer i sitt val av skuggor och minimal dialog men tillför hela tiden någonting nytt (som i exempelvis den lekfulla scenen då “Death” av White Lies spelas i bakgrunden). Ett måste för alla som älskar film!

 

 

 

”Roma” handlar om hushållerskan Cleo (Yalitza Aparicio), medelklassfamiljen hon arbetar för och framför allt hur hennes vardag ser ut. Den semi-självbiografiska filmen från Cuarón är i huvudsak en sekvens av händelser - stora och små - och deras konsekvenser för karaktärerna. Det finns bränder, upplopp och demonstrationer, men också vanliga saker som att gå till biografen, städa golv från smuts och hänga tvätt. 

Det är en lyx att se filmer som Cuaróns ”Roma”, en film som är personlig och politisk men hela tiden universell i sin kärna. Kameraarbetet är så mästerligt detaljerat och känsligt då det sömlöst växlar mellan att fylla ditt hjärta med smärta och värma det lika snabbt. 

 

 

 

“I’m so embarrassed, I’m not a real person yet”, säger Frances (Greta Gerwig) vid ett tillfälle samtidigt som hon får en hel generation av unga människor att känna sig sedda. Gerwig strålar som Frances, en kämpande dansare i slutet av tjugoårsåldern som bor i New York och försöker hitta sin väg i livet. Trots sin ohållbara ekonomiska situation och dåliga utsikter som professionell dansare har hon sin bästa vän Sophie (Mickey Sumner) att luta sig mot. Allt sätts emellertid på prov när Sophie beslutar sig för att flytta ut från deras lägenhet.

Trots bra musik, träffsäker dialog och vackert foto är ”Frances Ha” Gerwigs film från början till slut. Oavsett om Frances springer lyckligt nerför gatorna - snurrar runt som ett sorglöst barn - eller ständigt benämner sig själv som “undateable”, så är hon alltid älskvärd på grund av Gerwig. Helt underbar. 
 
Ytterligare tips: "Turinhästen" (Béla Tarr och Ágnes Hranitzky, 2011), "Much Ado About Nothing" (Joss Whedon, 2012), "Nebraska" (Alexander Payne, 2013), "Letters from War" (Ivo M. Ferreira, 2016), "Lover for a Day" (Philippe Garrel, 2017), "Cold War" (Paweł Pawlikowski , 2018)

 

Vilka svartvita favoriter har du? Kommentera nedan.