The Adjustment Bureau 2011

Matt Damon är perfekt castad som David Norris, en ung och sympatisk guvernörskandidat i New York vars ungdomssynder, ett eller annat snuskigt foto från en highschoolfest här, ett barslagsmål där, bara förstärker den publika bilden av en folkets hjälte med hjärtat på det rätta stället, känslan av att det här är "en av oss". På något sätt lyckas Damon förmedla både hygglig arbetarklassgrabb och slickad politiker på samma gång. I filmen verkar alla älska honom villkorslöst och själv kapitulerar man också rätt omgående, särskilt när Davids drömkvinna Elise, som han av en slump stöter ihop med på en herrtoalett, omedelbart glider honom ur händerna. Det kan kännas slitet och trubbigt att tala om "kemi" mellan ett kärlekspar på film, men Damon och brittiska Emily Blunt som ballerinan Elise Sellas har det. Med råge, faktiskt.

Strax framgår det att mystiska män iklädda ganska fåniga femtiotalshattar är stenhårt dedikerade till att hålla David och Elise isär; dessa kostymklädda pokeransikten representerar "Adjustment Bureau" och är alltså utsända av högre makter för att verkställa ödets lagar och skiftningar. Att David gifter sig med sin Elise hör inte till Planen och kan därför aldrig bli verklighet, något som den förre givetvis motsätter sig. David är också den ende som känner till vad som försiggår bakom kulisserna och skulle han yppa för någon annan människa vad han vet om The Adjustment Bureau så väntar "nollställning", ett finare ord för lobotomering. Att helt på egen hand trotsa ödet för kärlekens skull blir given.

Manusförfattande regidebutanten George Nolfi har bland annat varit med och skrivit en av "Bourne"-filmerna tidigare. Jag gissar att hans insats där i hög grad rörde de springande elementen, för att springa och slå i dörrar - Ödesagenterna har förmågan att kunna öppna valfri dörr i staden för att kunna kliva ut någon helt annanstans, oberoende av den fysiska verkligheten - är vad hela tredje akten i "Adjustment Bureau" går ut på. Att springa, slå i dörrar och, för att ängsligt försäkra sig om att biopubliken inte blir bortkollrad av de stundtals filosofiska anslagen, säga exakt vad man menar vid varje givet tillfälle. Definitionsmässigt har vi där med andra ord två av tre möjliga kriterier uppfyllda för fars. När det krävs är man inte heller rädd för att slänga in en "Deus ex machina"-lösning, och i en story som alltså går ut på att övervinna ödet så dyker behovet upp ibland.

Man bör således varken vänta sig den charmiga avhandling av det gamla "Har människan fri vilja"-problemet som premissen vid en första anblick utlovar, eller att grundmaterialet, en novell av science fictionförfattaren Phillip K. Dick, här ska lyftas till de svindlande höjder som nåddes med filmatiseringen av "Bladerunner" (eller "Do Androids Dream of Electric Sheep?" som romanen hette), eller för den delen heller till actionstänkande höjder som med "Total Recall" och "Minority Report". Å andra sidan blir det heller inte en riktig kalkon som "Paycheck" av John Woo, vilket man ska vara oerhört tacksam för.

"Adjustment Bureau" är helt enkelt en film som efter en hyfsat egensinnig och trevlig inledning inte i längden förmår dölja att själva historien vad det lider blir uttunnad och rätt larvig. Inga blågråa Manhattan-vyer i världen eller en aldrig så bussig Matt Damon förmår sedan att mildra kontrasten mellan den första halvans mysiga vardags-science fiction och finalens smått parodiska och effektsökande "hjärtat-i-halsgropen"- hysteri. Att dess amerikanska premiärdatum flera gånger har skjutits fram efter missnöjda" test screenings" pekar också på att man här har försökt att i klipprummet åtgärda problem som borde ha lösts på manusstadiet.