Aliens vs. Predator 2 2007

Ett litet kärleksbarn kläcktes ombord predatorernas skepp i slutet av ”Alien vs Predator” – inte så litet heller, som vi får se nu. Denna ”predalien” som nördarna kallar den, hinner både bli fullvuxen och ta kål på hela besättningen innan de ens hunnit lämna jordens atmosfär. En krasch blir oundviklig. Mitt i en oanande amerikansk småstad…

I USA visas långt ifrån alla biofilmer för pressen. Den oskrivna regeln säger då att de är helt enkelt för usla, och av rädsla för negativ kritik innan premiären säger filmbolaget nix. Man kan ju undra om den fåniga trenden nu hittat till Sverige, eller om Fox helt enkelt inte hade hjärta att plåga oss recensenter? Möjligen var bara alla helger som ställde till det, men istället fick jag nöjet att se ”Aliens vs Predator 2” i sitt rätta element: i en salong fullproppad med extatiska grabbar i högst 17-årsåldern.

Och läser man intervjuer med bröderna Strause, som står för regi denna gång, inser man att där satt de själva för inte många år sen och gapade, möjligen på premiären av ”Predator 2”.

Brödernas kärlek till film (läs: eld, pangpang och explosioner) gav snabbt jobb som effektansvariga på några av det här årtusendets största actionfilmer. Sen kan man fråga sig vad effektkillar har i en registol att göra – låter i mina öron lite som att sätta en flygplansstäderska bakom spakarna på en jumbojet. Några har säkert lyckats, och visst kan regiduon både sina aliens och predatorer utan och innan – men glädjeruset över att få klämma in favoritmonstren i en egen film har tyvärr stigit dem åt huvudet.

De är inte pojkarna som låg sömnlösa framför böcker om utomjordiskt liv och undrade om aliens hemgalax, eller var predators egentligen får sina hi-techdräkter ifrån. De är pojkarna som lät sina monsterdockor ligga med varann, och flabbande spånade i hur en avkomma skulle se ut… Något vi givetvis får svar på i ”Aliens vs Predator 2”. Därmed sagt, de inbitna fansen av valfritt av dessa monster, som kanske kunde se charmen i att se dem drabba ihop för första gången i en efterlängtad ”Alien vs Predator”, blir här rövkn… ursäkta uttrycket, på ett sätt jag bara trodde Jonathan Mostow var kapabel till.

För obetydlig för att få ett namn, bebos staden av en mixad skara människor. Första 45 minuterna ägnas åt att noga presentera dem för oss – den korkade sportfånen, den blyge pizzapojken och den blonda cheerleadern som slits mellan de två – fruktansvärt ointressant, när man egentligen bara väntar på att hela hålan ska förstå det vi visste från första början. Att de alla är på väg att hamna mitt i skottlinjen för ännu ett intergalaktiskt krig.

En sur chefspredator som bevittnat hela massakern på sin besättning via streamad video (de slutar aldrig att förvåna) tar genast snabbfilen till vår planet och ger sig ut på jakt efter det nya freakmonstret. Så vigs de andra 45 minuterna åt ursinningslöst skjutande och blodbad, med hela stan som arena.

Det märks att bröderna Strause är på topphumör. Deras målgrupp likaså. Jag råkade nog nicka till, det är inte lätt att ha några högre krav på en film gjord med entusiasmen hos högstadiekillar. ”AvP 2” är späckad med alla effekter man kan tänka sig, men också skrattretande dialog, platta karaktärer och kanske värst av allt - monster som i Strauses händer slutar vara rationella eller skrämmande, utan bara har lemlästning i tankarna.

Och än en gång lämnas dörren vidöppen för en uppföljare. Kan någon vara vänlig att stänga den?