Allt flyter 2010

Efter ett antal populära igenkänningskomedier med radarkollegan Hannes Holm (”Adam och Eva”, ”Klassfesten”, ”Varannan Vecka”) är det dags för Måns Herngren att sadla regissörsstolen ensam. Till sin hjälp har han bland annat Killinggängets Jonas Inde som idrottsnörden Fredrik, en arbetslös man som fortfarande lever kvar i sin ungdoms storhetstid när han spelade mot innebandyns pionjärer IBK Lockerud. Nu är han en medelålders far som av en tillfällighet tvingas att ta större ansvar för sin tonåriga, konstsimmande dotter.

Premissen är enkel och tämligen enkel att visualisera: Efter att hyreskontraktet för Fredrik och hans innebandyspelande grabbgäng går ut, tvingas de att se sig om efter en annan sport. En blöt svensexa senare inser de att enda chansen att få träna tillsammans är genom att börja med konstsim; en sport som inte ses så tuff med manliga ögon. Vips, där har ni en filmidé.

Det är förstås väldigt tacksamt att skoja om manligt respektive kvinnligt, och givetvis då även när det gäller sport. Konstsim är förstås det mest ultimata ”icke-kvinnliga” och där vinns många enkla poänger. Men det är lite väl tillrättalagt och (om än välbehövlig) en enkel lek med fördomar. Men ok, det finns förstås varma stunder, ta bara Jonas Inde som den smått naiva, drömska Fredrik som inget annat vill än att försöka göra något. För även om han är expert på att misslyckas är han den första i kön att säga ”försöka duger”. Indes spel balanserar larvigt enkelt på gränsen mellan dramatik och komedi. Han är filmens stora behållning.

Det finns en hel del psykologiska hål, många stunder känns det som att några scener klippts bort (för att spara speltid?), och då blir även känslan att det är hastigt hopsatt. Det finns inte alltid tid till att smälta vad som pågar. Det går för fort. Ett strålande exempel på detta är relationen mellan Fredrik och dottern Sara. Det är svårt att acceptera deras krystade relation, som i ett hugg går från skepsis till acceptans. Återigen: det går för fort fram. Att ”Allt flyter” sen är uppenbart stöpt i en traditionell form är väl inget som är överraskande eller speciell irriterande. Men på grund av detta blir det heller inga djupa dalar eller höga toppar. Tillrättalagt som sagt.

Det går dock inte att undervärdera ett gott skratt. Trots förutsägbara och enkla små poänger är det givetvis en underhållande stund i biofåtöljen. Men Herngren och Co. hade med fördel kunnat ta kampen mot fördomarna med en gnutta mer allvar. I ”Allt flyter” nosas det på en förhoppning om spräckta ideal och förutfattade meningar, men det blir aldrig mer än så. Det är synd. Så en brasklapp är därför utfärdad, det går att önska lite mer av denna småtrevliga söndagsmatiné. Nästa gång, kanske?