Altman 2014

Altmanesque. Vad betyder det för dig? Den frågan ställs till skådespelare och filmare som alla haft nöjet att jobba med, eller influeras av, Robert Altman. Tillsammans målar de upp bilden av en filmskapare som aldrig velat kompromissa, en Hollywoodrebell som spelade efter sina egna regler och en visionär som kom att förändra filmmediet. Trots att han ofta fick jobba i motvind.

Han blev 81 år gammal och hann göra 39 långfilmer. Bland de främsta brukar krigskomedin "MASH" från 1970 nämnas, och såklart "Short Cuts" från 1993, det stjärnspäckade dramat som startade trenden med sammanvävda livsöden. Stora ensembler var för övrigt en självklarhet i många av hans filmer. Krig, politik och andra samhällsobservationer återkom också regelbundet.

Det här är en snabbkurs i en stor regissörs karriär, med ett liknande upplägg som i "Woody Allen: A Documentary" häromåret. Filmografin bockas av i kronologisk ordning, utan krusiduller, som en pliktskyldig filmatisering av Wikipedia-trivia, medan Altmans fru och söner oftast är berättarröster. Arkivfilmer från inspelningar och gamla intervjuer med Robert Altman själv klipps in på väl valda ställen, inte sällan när han har en känga att dela ut åt drömfabrikens håll.

För Altman hade sina bestämda åsikter om Hollywood. Redan tidigt i hans karriär fick han möta på producenter som inte delade eller förstod hans vision. Han ville blanda in sina egna krigsupplevelser i ett avsnitt av "Combat!", något han visste skulle göra serien både mer realistisk och intressant. Han fick sparken, medan avsnittet senare vann en Emmy. 1-0 till Altman, i den första av en lång rad strider mot konservativa producenter. Striden mellan konstnären och girigheten. En ny kamp uppstod när Altman lät skådespelare tala i mun på varandra. Producenterna avskydde tanken, men han stod på sig och höll fast vid den här lilla touchen av realism genom alla sina filmer.

När han många år senare gjorde filmsatiren "Spelaren" fick han frågan om det är hans hämnd mot Hollywood. Altmans svar: "Det där är en förmildring, i verkligheten är det mycket värre."

Underhållande skrönor som denna avverkas här i raskt tempo, ibland önskar jag att filmen fick vara längre och gå på djupet på utvalda ställen. När Altman gör sin första och enda storfilm, "Popeye", som floppar, hade man velat höra hur han såg på det. När hans söner lugnt konstaterar att de sällan såg sin far som prioriterade filmen framför familjen öppnar sig ännu fler frågor. Som det är nu får de inga svar. Det blir uppenbart att det finns mer att berätta, om mannen som kritiker ömsom hyllade och ömsom sågade. Den här ytliga och ofokuserade redogörelsen ser jag som filmens stora brist. Samtidigt finns det en ljus sida, en stark sådan: filmen gör mig nyfiken på en filmskapare som jag inser att jag inte hade någon vidare koll på. Och listan över måste-se-filmer växte just med ett tiotal nya titlar. Jag vill också uppleva det där altmaneska som alla hyllar.

Julianne Moore, Robin Williams, Lily Tomlin och Paul Thomas Anderson finns bland dem som får svara på vad Altman gjort för filmvärlden. Det talas om hans sätt att fånga bild och ljud som var nytänkande men som många sedan har tagit efter. Det talas om hans öga för omvärlden, och hur han vävde in krig och politik i sina filmer. Det talas om hur viktig realism var, och hur hans stora ensembler alltid var som en stor familj.

I slutändan undrar jag om inte Bruce Willis sammanfattar det bäst med sin tolkning av vad Altmanesque betyder:

"Kicking Hollywood's ass."