Amadeus 1984

Med "Amadeus" adapterade Forman Peter Shaffers pjäs med samma namn som berättar om Wolfgang Amadeus Mozarts (Tom Hulce) rivalitet med den samtida kompositören Antonio Salieri (F. Murray Abraham). Båda verkade i Wien under Mozarts storhetstid, men Salieri hamnade alltid i skymundan och sågs som andra handens kompositör i Mozarts enorma och heltäckande skugga. Detta tärde på honom - precis som det hade gjort på alla oss andra - och hans puttrande misstycke utvecklas snart till rent, psykotiskt hat.

Filmens inledande scener är mästerliga och kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Vi i publiken får se hur en ung präst möter en sliten och åldrande Salieri - spelas himmelskt av Abraham - som påstår att han har mördat Mozart. Forman visar på ett briljant sätt hur prästen, som också representerar alla som tittar på filmen, känner igen Mozarts melodier men inte Salieris. Prästen och jag inser direkt vilken legend Mozart är och vilken genomslagskraft hans musik har haft. Här sitter jag - med ett nästintill obefintligt intresse för klassisk musik - och känner igen Mozarts musik drygt 220 år efter hans död, fantastiskt.

Samtidigt som det är fantastiskt är det också sorgligt, något som Salieri representerar. Det är inte jag personligen som har valt att känna igen och tycka om just Mozarts musik, det är tiden som har valt åt mig. Bara de som gräver sig djupare i den klassiska musikens värld har chansen att välja mellan Mozart och Salieri, men för alla andra existerar inte ens Salieri, han glöms bort och läggs i en låda på någons vind. Det är Mozart som lever kvar, Mozart som hyllas och Mozart som det pratas om.

Dessa intressanta frågeställningar och teman hanteras på bästa sätt i "Amadeus", och aldrig någonsin har jag sett en bättre film om den klassiska musikens värld. Att jag är så obekant med den och vill lära mig mer om den bidrar nog också till filmens styrka och briljans. Även om de sorgliga aspekter som jag nämnde finns med i allra högsta grad är filmen ett regelrätt kärleksbrev till musik och musikens kraft.

Det är ett sannerligen välkonstruerat, långt och episkt kärleksbrev. Filmen - i sin directors cut-version - klockar in på drygt 175 minuter och tyngs inte ner av en enda tråkig sekund. Det är en fröjd att få spendera så lång tid i 1700-talets Wien bland färgstarka personligheter, stenhård konkurrens och enorma musik-föreställningar. De två Oscarsstatyetterna för bästa scenografi och bästa kostym har kanske aldrig varit så givna och välförtjänta. Man kan dofta, känna och verkligen uppleva tidsperioden och karaktärerna precis som om man själv vore där.

De andra sex statyetterna som filmen tog emot på 1985 års gala var precis lika välförtjänta. Shaffers manus, Formans regi, Abrahams skådespel och filmen som helhet var utan tvekan 1984 års bästa. F. Murray Abraham och Tom Hulce är en gudomlig kombination och de kompletterar varandra på olika sätt. Abraham gör ett mästerligt porträtt av avundsjuka och ambition, medan Hulce gestaltar barnslighet och äkta men samtidigt abstrakt talang. Salieri försöker konstruera sin musik själv, medan Mozarts stycken verkar komma från någon form av högre makt.

Sammanfattningsvis är "Amadeus" en film som jag rekommenderar till alla. Även om man inte är särskilt intresserad av klassisk musik kommer man njuta av de stycken som presenteras här. Musiken får nytt syfte och tyngd med hjälp av Formans regi, Miroslav Ondříčeks makalösa foto och den gripande berättelsen som finns i centrum. "Amadeus" kommer aldrig att sluta imponera och Hulces gälla skratt kommer att eka i mina djupaste skrymslen tills den dag jag är död och begraven, eventuellt även efter det. Ett fulländat, fläckfritt och dräpande vackert mästerverk.