Amelie från Montmartre 2001

Egentligen är Montmartre så långt ifrån ett sagolikt ställe man kan komma. Det är snarare ett form av red light-district i Paris. Men efter att Jean-Pierre Jeunet tagit fram sitt filmiska trollspö så förvandlas den lilla stadsdelen till en drömsk bakgrund för fantastiska Audrey Tautou som spelar titelrollen.

Amelie har det annars i början inte så lätt. Hon är en 23-årig kvinna som haft en speciell uppväxt där hon egentligen aldrig umgicks med barn. Efter att hennes mamma har dött och att hennes pappa tagit avstånd från henne skapade hon som ung ett sätt att rymma från den grymma verkligheten, ett sätt att drömma sig bort in i fantasin. I vuxen ålder jobbar hon som en servitris i just Montmartre där hon både blandar excentriska upplevelser med mer eller mindre romantiska möten som lämnar henne med en underlig tomhet.

Denna handling, som senare förvandlas till en fabellik kärlekshistoria, låter kanske på pappret som något som hämtat från en dagssåpa. Men poängen med Jenuets mästerverk är faktiskt inte just handlingen, det är sättet han presenterar den för oss. Alla fantastiska bilder gör en filmälskare nästan hög på själva mediet. Och själva sättet som Jeunet använder färg gör att man skulle kunna tapetsera varje rum i ett hus med varje enskild ruta från denna rulle. Att kontrasterna med verkligheten och Amelies fantasivärld ibland är stor och ibland inte bidrar till ett överraskningsmoment som omfamnar en lika mycket varje gång.

Jenuet är ju dock inte helt okänd från att skapa underbara filmbilder. Hans samarbete med Marc Caro gav oss galna och intressanta filmer som "Delikatessen" och "De förlorade barnens stad". När han senare började göra filmer solo gjorde han den kanske roligaste och mest slibbiga "Alien"-filmen som hittills är den sista i sin serie. En av anledningarna till att Sigourney Weaver tackade ja var just Jeunet och det var först efter den filmen som han fick fritt spelrum att göra sitt livs film vilket är denna.

En av anledningarna till att den fungerar så bra är också Audrey Tautous fantastiska insats i huvudrollen. En så pass excentrisk karaktär som Amelie kräver både ett hjärta och en smått galen hjärna för att vi i publiken ska ta henne till våra egna hjärtan. Rollen var ursprungligen skriven för Emily Watson, men då hennes franska varken var på topp eller att hon var speciellt tillgänglig så valde Jeunet, helt rätt, att satsa på en aktris från sitt hemland. När filmen fick premiär 2001 så fick hon ett enormt genombrott och blev stilbildande, inte bara för sitt känsliga och gripande porträtt, utan för sin stil och frisyr.

Som vanligt har Jenuet dragit nytta av en hel del stammisskådisar. Den fantastiske Dominique Pinon är så klart med i en färgstark roll medan Rufus är strålande som hennes pappa. Mathieu Kassovitz är även han bra som Amelies drömman.

Men som vanligt i Jenuets filmer är det faktiskt han själv som står för den starkaste insatsen. Med den lätthet han hoppar mellan vardag och dagdröm, mellan humor och gripande drama, mellan färg och blekt är helt enkelt filmkonst på högsta nivå. Det är inte konstigt att filmen blev en så stor internationell succé. Trots att detta är fransk film så fransk som den bara kan bli, finns det något universiellt i historien. Och ni som inte fattar, ja ni kan bara se på bilderna och njuta. Film är trots allt i första hand något för ögonen och det finns få så iögonfallande filmer som "Amelie från Montmartre".