Amour fou 2014

Författaren Heinrich von Kleist var relativt anonym i sin samtid men betraktas av den moderna litteraturvetenskapen som ett stort namn inom den tyska Romantiken.

Mest känd är han för att vid trettiofyra års ålder ha ingått och verkställt en självmordspakt med societetsdamen Henriette Vogel, som själv var obotligt sjuk när arrangemanget gjordes. Kleists egna motiv för att lämna jordelivet lär snarare ha hängt ihop med en svårartad melankoli och bitterhet över att kritikerna knappast stod i kö för att hylla honom. Det verkar ha rört sig om en svår kille ur alla aspekter. 

von Kleist sköt först Henriette och sedan sig själv i närheten av Postdam år 1811. Spekulationer om detaljerna i och bevekelsegrunderna för händelseförloppet har florerat sedan dess. Österriska Jessica Hausner (Guldbaggebelönad för ”Miraklet i Lourdes”) utgår ifrån den teori som gör gällande att von Kleist försökte övertala andra damer innan den nyligen diagnosticerade Henriette till slut gick med på att förenas med diktaren i döden. Det var inga Romeo och Julia-vibbar där, inte. von Kleist hade helt enkelt bestämt sig för att dö tillsammans med en villig kvinna fick och fick till slut napp. I den tappningen blir historien mer tragikomisk än romantisk.

Och i Jessica Hausners film lyser verkligen Amor med sin frånvaro. Det är en medvetet knastertorr och subtilt humoristisk skildring av framförallt de borgerliga konventioner som dikterade umgängeslivet i 1800-talets början. von Kleist framställs som en självömkande och snusförnuftig krake, Henriette är ett osjälvständigt våp. De formar sin dödliga allians med hjälp av omständiga monologer och tillsynes helt och hållet i avsaknad av passion.

Det är underbart att se på, eftersom Hausner har total kontroll över sina uttrycksmedel. Kostym och rekvisita är ovanligt autentiska, stämningen formell över gränsen för det kvävande, dödsallvaret balanserar mot en återhållen absurdism som aldrig riktigt tillåter några gapskratt. Och allt blir stundtals väldigt trist och långdraget – lite som en dikt av von Kleist kan te sig för en nutida läsare. 

Ett av de allra bästa ”Sopranos”-avsnitten någonsin bär också titeln ”Amour fou”. Där rör det sig om en känslomässig orkan av patologisk svartsjuka, förbjudna begär och våld i olika former. Av den här filmen bör man inte vänta sig några sådana ytterligheter. 

Livet, liksom döden, är helt enkelt en välformulerad överenskommelse, både outhärdlig och skamlöst underhållande att ta del av.

Spoilervarning: Heinrich von Kleist och Henriette Vogel dör i slutet.