Jake Bolin listar årets filmer

Guldbjörnsbelönad kinesisk neonoir, så stämningstät och formmässigt fulländad att handlingen, som är avlägset släkt med ”Zodiac” och liknande amerikanska kriminaldramer, riskerar att drunkna i avgasfärgad snömodd. Bara scenen där den vettlöst berusade polisen Zhang Zili helt odramatiskt blir bestulen på sin motorcykel i en vägtunnel motiverar ett besök i denna nordkinesiska provins. Här krockar sakernas sjaskiga allmäntillstånd brutalt med bilden av det moderna Kina som en tillväxtnation, och det är fruktansvärt vackert att få ta del av.

Ryske mästerregissören Andrey Zvyagintsev åskådliggör i bedövande vackra bilder hur den starkes rätt utövas i liten fiskeby, med katastrofala följder. Historien om den försupne arbetaren Kolya som utplånas av korrupta, kapitalistiska krafter är inspirerad av den bibliske Jobs många motgångar, och riskerar att ge åskådaren en om möjligt ännu tyngre psykologisk baksmälla än mästerverket ”Återkomsten” – det är inte svårt att se liknande mekanismer och skadeverkningar i vilken samtid som helst.

Alltid intressanta Jessica Hausner berättar med återhållen absurdism om strama känsloyttringar och formell dödslängtan i det tidiga 1800-talets Berlin. Författaren Heinrich von Kleist efterlyser en amorös självmordspakt och har en spekulant i den gifta Henriette. Den himlastormande passionen är helt medvetet frånvarande i Hausners exakta regi, som med subtil humor tar sig an tidens borgerliga konventioner för umgänge och låter von Kleist framstå som en synnerligen påstridig och självömkande krake – vilket han eventuellt också var i verkligheten.

Wim Wenders låter kompisen och mästerfotografen Sebastião Salgado berätta om sin drygt fyrtioåriga karriär i svartvita, ofta prisbelönade bilder. Det blir en hypnotisk resa över samtliga kontinenter och genom några av det sena nittonhundratalets värsta krigshärdar. Människans inneboende kapacitet för självutplåning har sällan framstått i ett klarare ljus, men ciceronen Salgado lyckas förmedla tillräckligt mycket ödmjukhet och försiktig hoppfullhet för att tanken på andra vägar framåt ändå ska kännas möjlig. 

En del skräckfilmsfantaster har hävdat att ”The Babadook”, i sin avsaknad av billiga jump scares och utstuderade datoreffekter, inte skulle vara läskig. Sådant säger man bara för att verka tuff. I skildringen av en ensamstående, sömnberövad mamma som knäcks under tyngden av sonens grava anpassningssvårigheter gömmer sig ett psykologiskt raffinerat källarmonster. Det ställer frågan: Vad gör man som förälder om man helt enkelt inte pallar med ungen?

Att ”Ex Machina” inte fick svensk biodistribution är kulturvärldens motsvarighet till ett justitiemord.  Inte bara för att allt som kommer från Alex Garlands hjärna per automatik är intressant, eller för att vi här får ta del av Alicia Vikanders djärvaste rollval hittills – ”Ex Machina” är i sig en liten diamant, ett lågmält science fiction-drama som ställer stora relevanta frågor utan att någonsin lätta på spänningen. 

Med en lika simpel som genial premiss hjälpte ”It Follows” till med att stärka skräckfilmsgenrens något svajiga ställning under det gångna året. Stilsäker och med ett krypande obehag som förmodligen inte kommer att släppa förrän regissören David Robert Mitchell nöter sönder sitt eget koncept med ett gäng utannonserade uppföljare. ”Folk som bara går långsamt mot en? Det kan väl inte vara läskigt?” Famous last words.

Estländsk-georgiska filmproduktioner är man inte alltför bortskämd med, och krigsberättelser som ”Mandarinodlaren” – gripande och lärorik utan att vara sentimental eller uppfostrande – kommer också sällan.  Här sammanfaller de två till tonerna av ljuv musik. Håll ett extra öga på den georgiske skådespelaren Giorgi Nakashidze i rollen som blodtörstig tjetjensk legosoldat. Och välj inte mandariner som filmsnacks.

Har man en gång smittats av charmen hos Nick Parks lergubbar är tillståndet med största säkerhet kroniskt. ”Fåret Shaun” blandar bedårande slapstick med fler populärkulturella referenser än man kan räkna till, och lyckas trots sitt inarbetade koncept undvika att bli en nostalgiövning för de redan frälsta. 

Respektlös, påläst och intelligent. Dessutom rolig. Satiren i snackisen ”Dear White People” hämtar sitt bränsle från den värsta åkomman som någonsin drabbat mänskligheten – rasism – och är på inga sätt en angelägenhet endast för amerikanska collegestudenter.