Annie Hall 1977

1978 vinner inte "Star Wars" en Oscar för bästa film. Juryn väljer istället att belöna berättelsen om en neurotisk komikers relationsumbäranden med en vimsig nattklubbsångerska, och Woody Allen, misstänkt lik sin manliga huvudroll Alvy Singer med all dennes pessimistiska charm och intellektuella underfundighet, får ta emot statyetter i samtliga tunga kategorier den kvällen: Bästa film, manus och regi. Dessutom plockar en ung Diane Keaton hem en "Lead Actress"- guldgubbe för titelrollen, och till och med Allen själv, som vi ju vid det här laget vet alltid är Woody Allen framför kameran, kan nu kryssa för en nominering för "Bästa manliga huvudroll" på CV:t. Ett regissörs-CV som för övrigt framöver ska visa sig bli ett av de längsta någonsin.

Många Woody Allen-fans håller "Annie Hall" för en av regissörens bästa verk (lika säkert som att legioner av "Star Wars"-älskare fortfarande fnyser åt 1978 års uteblivna "Bästa film"-Oscar) och med tanke på den lille senige mannens kopiösa produktivitet är sådana omdömen givetvis i sig oerhört hedrande. På ett liknande sätt kan det kännas som att denna film, filtrerad genom Allens enorma katalog, idag har tappat ett stycke av sin glans. Det ska tillstås att jag 2011 ett par gånger under "Annie Hall" får kväva en gäspning. Jag tycker mig instinktivt känna att New York-skildringarna och de skoningslösa driften med Los Angeles ytlighet är på pricken - och de är roliga - men daterade, för att mina referensramar i ämnet har vidgats genom otaliga senare filmer; den neurotiske och svamlige Alvys namedropping av vartenda namn i den humanistiska västerländska kanon blir stundtals tvångsmässig och tjatig - han har ju dragit samma gubbe i tjugoåtta andra filmer numera, oftast mera utspädd (Deconstruction Harry" och tjugosju stycken till).

Jag glömmer då att Woody Allen 1977 ännu inte riktigt hade blivit Woody Allen. Han var mest känd som en habil regissör av komedier, ofta innehållandes slapstickelement, det sena sjuttiotalets biopublik var exempelvis inte van vid att se en filmkaraktär bryta "den fjärde väggen" och plötsligt, i mitten av en dialogscen, vända sig emot och tilltala dem som Alvy Singer gör i scenen med biokön. Fräschören måste då det begav sig ha varit enorm, det lekfulla och nakna tilltalet nytt och osett. I den meningen håller jag med dem som säger att "Annie Hall" måste bli det självklara valet om man bara fick se en Woody Allen-film i sitt liv - detta vore för övrigt ett fruktansvärt öde. Man kan också argumentera för att det är både vansinnigt och orättvist att döma en film på "senare meriter" på det här sättet - men jag hävdar att Woody Allen är en institution som på gott och ont saknar motstycke i den amerikanska filmindustrin och att tendensen till upprepning är vad man både hatar och älskar hos honom.

Viktigast: vi begär, förenklat, av våra klassiker att de ska säga något väsentligt om sin tid samtidigt som de är allmängiltiga i anspråk och tematik. Att beskylla "Annie Hall" för något annat kräver ett genomtjockt pannben.

Genren "romantisk komedi" är i nutid - oftast med rätta - en av de mest utskällda, cynisk och kommersiellt beräknande, hjärtlös och på autopilot; man blir gärna nostalgisk och börjar mumla om "När Harry mötte Sally", alltid glatt överraskad när Hollywood på den här sidan av tvåtusentalet lyckas frammana något som inte innehåller "pojke möter flicka-komplikationer uppstår-men du ska se att det i slutändan ändå löser sig på det mest förutsägbara sätt du kan föreställa dig" eller Ashton Kutcher. Att hävda att "Annie Hall" är en av de bästa romantiska komedier som har gjorts är därför inte direkt att sticka ut hakan. Men ärligt talat, och här är det läge att bli bokstavlig, hur många filmer känner man till som håller samma klass både vad gäller komedin och den faktiska romantiken? Hur ofta ser man samma självklara kemi mellan två kärlekssubjekt som känns som riktiga människor, när finner man sig i händerna på en filmskapare som på samma avspända sätt kan svepa mellan ångestladdat navelskåderi och stora, häftiga känslor utan att en enda gång trampa snett i klichéträsket?

Det krävs tydligen en liten senig gubbe till det, en som, förvisso på en annan skala, envetet har klängt sig fast och påverkat vårt kollektiva popkulturella medvetande minst lika mycket som "Star Wars" genom åren.