Apflickorna 2011

Tonåriga Emma (Mathilda Paradeiser) är ett kontrollfreak med målet att bli mästare inom voltige, en ridsport där man utför gymnastiska övningar på en galopperande häst. När hon ansluter sig till en lokal voltigegrupp träffar hon den utmanande Cassandra (Linda Molin) som ständigt testar gränser och bryter regler. De inleder en trevande relation där de kämpar för att inte hamna i underläge medan Emmas lillasyster alldeles för tidigt söker sig till vuxenlivet.

”Apflickorna” är inte en film för alla. Den är tyst, långsam och väldigt subtil. Ändå undviker den fällorna många tunga, pretentiösa filmer ofta hamnar i. Den är rak, ärlig och de dramatiska tystnaderna känns för en gångs skull trovärdiga och motiverade. Den udda atmosfären och bristen på kommunikation bottnar i en förvirrad osäkerhet alla som minns sina tonår kan känna igen sig i. Strävan efter att hitta sig själv, sin identitet, sexualitet och styrka.

Det är en film som tvingar en att tänka. Det finns många lager av känslor och metaforer och filmen växlar galant mellan svart humor, psykologiskt drama och – lite oväntat – västern. Det är en film om unga kvinnor helt avskalad från några som helst tjejfilmsklyschor. Snarare tvärtom, så de beter de sig så villrådigt och uppkäftigt som jämnåriga pojkar ofta gör på film. De super, leker med vapen och behandlar en kärlekskrank uppvaktare med största respektlöshet.

Aschan har ett spännande bildspråk som påminner om både Michael Haneke och Ruben Östlund. Det är en obehaglig stämning rakt igenom, speciellt när Emmas lillasyster på tok för tidigt börjar utforska sin sexualitet och får för sig att förföra sin äldre kusin. Unga Isabella Lindquist är en magnifik naturbegåvning i rollen, en barnskådespelerska med samma potential som en ung Drew Barrymore eller Christina Ricci. Samma gäller debutanterna Paradeiser och Molin som med lågmält, subtilt spel träffsäkert skapar karaktärer vars tillvaro man otryggt vaggas in i.

Det är inte svårt att förstå att filmen hyllats och prisats på utländska festivaler. I Sverige lär den tyvärr missas av många som misstar den för ännu en deprimerande, pretentiös lågbudgetfilm. Men den här är något alldeles speciellt och extra. Och de debuterande namnen både bakom och framför kameran är definitivt kvinnor vi kommer att få se och höra om igen. En av årets bästa och mest spännande debuter.