Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna – Det psykologiska 10-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Det här är del 6 i en följetong som presenterar vinnarna genom varje årtionde.

 

 

Guldbaggens 10-tal såg den nya generationen filmskapare kliva upp på vinnarpodiet. Av pristagarna var nämligen sex av de tio regissörerna långfilmsdebutanter. Som vanligt var det vitt skilda berättelser, allt från dramatisk socialrealism till stilfulla mörka thrillers och tragikomiska familjedekonstruktioner.

 

 

 

Babak Najafis skakande långfilmsdebut ”Sebbe” imponerade på många vid premiären. Ett gripande drama om unge Sebbe som bor med sin mamma i en mindre än tillfredställande tillvaro. Mycket av tiden är hon frånvarande, om inte fysiskt så åtminstone psykiskt. Även i skolan är det tufft. Sebbe tar ett drastiskt steg och bygger en bomb som följer med i ryggsäcken till lektionen dagen efter.

Den psykologiska nedbrytningen av Sebbe är vad som ger filmen dess tryck. En kall film om bombhot i skolmiljö är såklart kusligt i egen rätt, men att vi får se var Sebbe kommer ifrån och tillåts dela hans smärta ger filmen otrolig kraft. Såklart gäller det att en berättelse om något så känsligt som detta spelas väl. Både Sebbe och hans  mamma är utomordentligt spelade av Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander.

”Sebbe” är likt en tryckkokare. Ju längre filmen går desto värre blir trycket, till slut detonerar det hela med en smäll.

 

 

 

Precis som året innan gick decenniets andra Bästa film-bagge till en långfilmsdebutant. Lisa Aschans ”Apflickorna” berättar om timida Emma (Mathilda Paradeiser) som under voltigeträningar träffar den utmanande Cassandra (Linda Molin), en bestämd och auktoritär ung kvinna. Gemenskapen går ut på utmaningar och tänjandet av gränser, både lagliga och olagliga.

Deras relation går fram och tillbaka, från godartad till elak. Det är en spännande dans väl utförd av alla inblandade, från regi till skådespel. Tillsammans med Josefine Adolfsson har Aschan även skrivit ett lysande och Guldbaggebelönat manus. Identitetsfrågor genomsyrar den primära handlingen, men också sidohistorien om Emmas lillasyster. Även hon söker sig själv, samtidigt finner hon sig obekvämt dragen till deras äldre kusin.

Stilsäker, spännande, ovanlig och fullkomligt egen. ”Apflickorna” är en helt och hållet fulländad debut.

 

 

 

Raša bor i Skåne och jobbar på fabrik. Hon är nöjd med tillvaron. Pengarna är bra nog för att försörja sig själv och hennes pappa. Men när Raša blir varslad är jakten efter nytt jobb brännande. Lättare sagt än gjort. Bemötandet från samhällets olika instanser visar sig inte vara så hjälpsamt som utlovat och möten med arbetsförmedling och coacher resulterar i stor frustration. Socialrealism när det är som bäst.

”Äta sova dö” är ännu en vinnande debutfilm, denna regisserad av Gabriela Pichler. En skarp filmisk röst med ett CV vi förhoppningsvis bara sett början av. Stilgreppen hon använder sig av känns närmast dokumentära. Användandet av många amatörskådespelare förhöjer känslan. Det hela är närgånget, väldigt verklighetstroget. Nermina Lukač i rollen som Raša osar äkthet och charm. ”Äta sova dö” är en riktig underdog-berättelse.

 

 

 

20 år efter att de gått ut högstadiet ses klass 9C igen. Årtiondets fjärde Bästa film-vinnare och även fjärde långfilmsdebuten skildrar händelserna under en klassåterträff. Det börjar med fest och skoj, men stämningen dör när sår som tillsynes läkt istället visar sig ha infekterats, variga och elakartade. Anna, som tidigare mobbats av sina klasskamrater, ställer sig upp för att konfrontera dem.

Skräll blir det när det som ovan beskrivits enbart visar sig vara en rekonstruktion av ett ”tänk om”-scenario. Huvudrollsinnehavaren, manusförfattaren och regissören Anna Odell blev nämligen inte bjuden till sin klassåterträff i det verkliga livet. Men vad skulle ha hänt om hon var på festen? Det iscensatta fantasiscenariot visar Odell senare i filmens andra halva för sina gamla mobbare som inte bjöd in henne. ”Återträffen” är en blandning av det dokumentära och det fiktiva, och otroligt originell.

Utvecklas man någonsin förbi den man var i högstadiet? En central fråga och nästan obehaglig att få svar på. Odell är sedan innan välkänd konstnär och visar sig vara en orädd regissör. Hennes användning av filmmediets alla medel är spännande utan dess like. Ångestladdat.

 

 

 

Ruben Östlunds fjärde långfilm ”Turist” satte honom på världskartan. Filmen om en semestrande familj i Alperna berömdes på filmfestivaler världen runt, och nominerades till en Golden Globe. Häromåret kom en amerikansk remake med Julia Louis Dreyfus och Will Ferrell.

När familjen en dag sitter och lunchar vid skidbacken kommer plötsligt en lavin dundrande. En förälders första instinkt bör kanske vara att släppa allt och rädda sina barn. Så gör mamman (Lisa Loven Kongsli), men inte hennes partner. Pappan (Johannes Bah Kuhnke) släpper istället allt och räddar sig själv. När det senare visar sig att lavinen var en planerad sådan faller patriarken inte direkt i det mest smickrande ljuset. ”Turist” frodas i den obekväma komiken och allvaret.

Det är en komplett film. Fotot, scenografin, musiken, klippningen, skådespelet. En imponerande komposition av filmskapandets alla konster. Dekonstruktionen av mansrollen är originell och konstant underhållande. Hur bröstar alfahanen resultatet av denna förödmjukande och själviska instinkt? Det är sylvass satir.

 

Det har pekats ut av andra och är en helt rätt analys: ”Turist” är Kubrick blandat med Roy Andersson. Samtidigt är Östlunds film inte bara en pastisch av dessa, utan en alldeles egen röst i sin egen rätt.

 

 

 

John har precis flyttat hem till byn då han blivit frisläppt från fängelset efter att ha mördat sin flickvän. Väl hemma möts han av minst sagt skeptiska bybor. Vad som följer är efterskalvet.

En klass som inte tål honom, en förtvivlad mamma till den mördade, alla gör det tydligt - han är inte välkommen tillbaka. Med ”Efterskalv” har den filmdebuterande regissören Magnus von Horn skapat ett skavande porträtt av ett litet samhälle fyllt av hat och misstro. Friktionen mellan karaktärerna är dramatiskt guld.

I huvudrollen syns den gamla flickidolen Ulrik Munther i en övertygande tolkning som den kalla huvudkaraktären, tillbakadraget och invärtes. För foto står den evigt magnifike Łukasz Żal, internationellt besjungen för sitt arbete med Paweł Pawlikowski i ”Ida” och ”Cold War”, allra mest nyligen vid Charlie Kaufmans sida under skapelsen av ”I'm Thinking of Ending Things”. Fotot han åstadkommit i ”Efterskalv” är likt huvudkaraktären själv – åskådande, kallt och reserverat. 

 

 

 

Fantasy och sci-fi är tacksamt för att förmedla metaforer och allegorier på ett visuellt tillfredställande sätt. I ”Jätten” syns ett briljant exempel på detta. Ett starkt drama med mycket att säga om utanförskap. Ännu en långfilmsdebuterande regissör ligger bakom filmen, Johannes Nyholm.

 

Berättelsen skildrar Rikard, född med autism och gravt missbildad. På sjukhuset blir han kallad ett unikum. Det största målet han har i livet är att återförenas med sin frånvarande mamma. Hans plan går ut på att vinna en bouleturnering. Ett pris som han stolt skulle kunna visa upp för henne i hopp om kärlek. Kanske skulle hon bli lika stolt.

I vardagen utstår Rikard fördomar och förtryck från samhället. Trots detta finns det värme och komik i Nyholms film, särskilt bland de få vänner Rikard faktiskt har. Fantasyelementen dyker upp när Rikard försvinner in i sin egen värld där han blir en 50 meter lång jätte.

Regissören använder sig av konstens alla trick med bravur, en tonmässigt skicklig film. Även sminket är övertygande utfört av Love Larson och Eva von Bahr, Oscarsnominerade och kanske mest kända för sminket i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Under det tunga sminket - Christian Andrén, debuterande och med små medel väldigt kraftfullt spelad.

”Jätten” är en unik blandning av flera genrer, det övernaturliga och det jordnära blandas sömlöst. 

 

 

 

Många av 10-talets Bästa filmvinnare använde sig av filmiska grepp som handhållna kameror och nerskalad scenografi. Alla gjorde det med bravur men också ofta i nöd eftersom de var debuterande produktioner. ”The Nile Hilton Incident” å andra sidan osar hög budget och stil, och skriker film med stort F.

 

Fotot är skarpt och stadigt. Ljussättningen noir-aktig med rökiga toner. Manuset osar av självsäkerhet, krypande och aldrig tillbakadraget. Regin är ämnad för fler storslagna produktioner i framtiden.

”The Nile Hilton Incident” är en riktig nagelbitare. I Tarik Salehs film möter vi den hårdkokta Kairo-snuten Noredin, korrupt och kall i blicken. När han av en slump råkar ta sig an ett fall av djupare konsekvenser än först tänkt faller han in i en spiral av förkastligheter som sträcker sig ända upp till den politiska toppen.

Fares Fares fortsätter sin karriär som en av Sveriges absolut klaraste filmstjärnor. I den här filmen osar han cigarettrök och plågat sinne. 

 

”The Nile Hilton Incident” vann för Bästa film i slutet av ett ofantligt starkt filmår. ”Borg”, ”Korparna”, ”Sameblod”, och ”The Square” var alla nominerade. Trots detta fick den benhårda thrillern ta plats uppe på podiet. Dessutom vann den det prestigefyllda World Cinema Grand Jury Prize på Sundace filmfestival. Låt oss säga att det inte var helt utan anledning.

 

 

 

”Gräns” är ännu en fantasyfilm på listan. En väldigt egen sådan, efter en novell av John Ajvide Lindqvist.

 

Tina jobbar som en ofantligt skicklig tullarbetare. Hennes luktsinne är olikt någon annans. Har en passerande något förbjudet i sin väska så kan hon peka ut det genom att blott befinna sig i närheten. En dag stöter hon på Vore, som har exakt samma talang. Det visar sig att han vet varför de två är som de är. En världsomvälvande hemlighet uppdagas och hela hennes verklighet blir aldrig densamma.

Ofta är ”Gräns” grotesk, medvetet så. Scener som involverar människohandel lämnar en väldigt illa till mods. Obehagskänslan är önskad. Regissören Ali Abbasi är skicklig eftersom han även visar det vackra mitt i obehaget. Dels genom vackert naturfoto, men också i en oväntad romans. En välkomnad mix som lämnar ett nyanserat känslosvall.

Eva Melander är klockren bakom tjocka lager smink. Det är, i min mening, hennes hittills bästa rolltolkning. Ett hårt yttre men innerst inne sårbar. Även Eero Milonoff som Vore och den alltid lika pålitlige Sten Ljunggren lockar fram starka känslor.

 

 

 

Den svensk-georgiska filmen ”And Then We Danced” utspelar sig i Georgien och visar Merabs (Levan Gelbakhiani) dansande vardag i nationalkompaniet. Med sin flickvän Mary (Ana Javakishvili) rullar livet på fram tills det hastigt vänds upp och ner av Irakli (Bachi Valishvili), som är nyanländ till kompaniet och plötsligt Merabs största begär. Något som inte accepteras av den konservativa omvärlden.

Levan Akins film är både ett porträtt om att våga gå motströms och en ömmande romans. Dansscenerna är dynamiska, fotot är vackert, musiken likaså. Rivalitet blandat med blomstrande kärlek ger energi till vad som annars hade kunnat vara en mer traditionell berättelse om att inte accepteras av omgivningen.

Huvudrollsinnehavaren Gelbakhiani är karismatisk som bara den, både som plågad och livsbejakande lyser han starkt.

”And Then We Danced” vann stort i flera kategorier under Guldbaggegalan, även för Bästa manus, Bästa manliga huvudroll och Bästa foto. Vi kommer förhoppningsvis höra mer från alla inblandade i framtiden.

 

 

Gillar du dansanta romanser, kanske stilfulla nedbrytningar av familjeroller eller möjligtvis hårdkokta polisthrillers? Delta i omröstningen av Bästa Filmernas Bästa Film på Guldbaggens Instagram och Facebook.