Apostle 2018

"Be careful. Be smart. Bring her home". Året är 1905 och de orden får Thomas (Dan Stevens) höra när han ombeds att ge sig iväg på ett riskfyllt uppdrag för att rädda sin kidnappade syster (Elen Rhys). På grund av deras fars rikedom var hon ett lämpligt byte för en fanatisk sekt, ledd av "profeten" Malcolm (den alltid lika storspelande Michael Sheen), som håller till på den avskärmade ön Erisden utanför Wales. Thomas antar en ny identitet, vässar sin plan och kastar sig in i gapet på ett hungrigt lejon. 

 

Det är lätt att förvänta sig någon sorts "The Raid"-liknande film i periodskrud utifrån den premissen, med en benknäckande Dan Stevens som avverkar sektmedlemmar på löpande band, men det är ett misstag att gå in med de förväntningarna. Med "Apostle" styr nämligen Gareth Evans uppfriskande nog mot ett helt annat håll och gör en hyllning till filmer som "The Wicker Man" (Robin Hardys original från 1973 ska betonas) och Ken Russells "The Devils", där den krypande känslan av att något är fruktansvärt fel långsamt eskalerar till nästan ohanterbar nivå. 

 

Likt i "The Wicker Man" får vi ur en utbölings perspektiv sakta men säkert en bild av hur inget står rätt till i det samhälle som han infiltrerar. Människorna beter sig konstigt, grödorna växer inte som de ska, de få djur som föds är gravt missbildade och det är strikt utegångsförbud på kvällarna. Att invånarna på ön sticker hål i sina armar och häller sitt blod i glasburkar som de sedan ställer utanför sina dörrar tillhör de mindre vrickade grejerna i det spektrum av groteska hemskheter som stegvis kommer ut i ljuset. Sakta men säkert kommer Thomas närmare svaret på den centrala frågan; exakt vad är det egentligen som de här människorna dyrkar, och existerar det på riktigt? 

 

När jag skriver "sakta men säkert" ovan så menar jag verkligen det, för Evans byter det adrenalinstinna tempot i hans spektakulära martial arts-filmer med en försiktig uppbyggnad av atmosfär och stämning. Det finns en tät känsla av paranoia och mystik i luften hela speltiden igenom och man vaggas in i en lurig sinnestämning där det sparsamma men otroligt grafiska och groteska våldet träffar med full kraft. Kameran viker inte undan, de rostiga tortyrredskapen plockas fram ur förråden och de som har känslig mage får sig en rejäl utmaning, den saken är säker.

 

Även om jag har nämnt "Apostle" skiljer sig skarpt från "The Raid"-serien har filmerna en gemensam nämnare i fotografen Matt Flannery. Hans bakgrund inom actionfilmskapande har gett honom en stadig verktygslåda som kommer väl till användning även här. Varje sekvens är ljuvligt dynamisk, bildspråket är ekonomiskt och filmen är rakt igenom mästerlig rent visuellt. Vissa scener, exempelvis den som involverar brinnande kors med den kolsvarta natten som bakgrund, tillhör årets tveklöst snyggaste. Även arbetet med scenografin (mestadels konstruerad kring träd, grenar och rötter) och kostymerna är löjligt bra och får Erisden att kännas som en verklig plats som man kan känna doften av.

 

Dan Stevens som axlar huvudrollen är också ett starkt kort. Efter rollerna i Adam Wingards stenhårda "The Guest" och den skruvade tv-serien "Legion", bland det bästa i superhjältegenren hittills, har han blivit lite av en favorit hos mig och leveransen fortsätter här. Till en början kan hans opiumstinna och volatila spel kännas lite överdrivet men när vi får en inblick i vilken vändning Thomas liv som kristen missionär tog känns det mycket mer befogat. När berättelsen mot slutet förvandlas till något som matchar Stevens intensitet och explosivitet är symbiosen total. Michael Sheen, Lucy Boynton och Mark Lewis Jones ger också oerhört starka insatser.   

 

"Apostle" bjuder kort sagt på en filmupplevelse som är lika oförutsägbar som vågad. Varje gång man tror att man har ett grepp om vilken typ av film den är och i vilken riktning den är på väg rör Evans om i grytan och introducerar nya element. Den har inte särskilt mycket nytt att säga om religion eller fanatism, men det hindrade den inte från att gå direkt till hjärtat på mig.