Are We Lost Forever 2020

Så många filmer som handlar om folk som blir ihop. Så få filmer om folk som glider isär. "Och de levde lyckliga i alla sina dagar" är en lögn som sagoböcker och Hollywood matat oss med i alla år, men vad händer egentligen sen? När pirret i magen tynar bort. När den ena parten inte längre tänder på den andra. När orden tar slut, eller gliringar och elakheter blivit vardag. När det är dags att ta bort sin relationsstatus på Facebook och avslöja för alla vänner att det där perfekta paret de kände var en illusion.

För att göra slut eller bli dumpad är en lika stor del av livet, och ändå så ointressant (eller svårt?) för många filmskapare att tackla. Desto gladare blir man av dem som vågar göra det, och som gör det ärligt, trovärdigt och bra. Som Marc Webb i "500 Days of Summer", Noah Baumbach i "Marriage Story" - eller David Färdmar i sin långfilmsdebut, svenska dramat "Are We Lost Forever". Inte lika starkt eller emotionellt omskakande som i ovan nämnda titlar, men ändå sevärt, och nästan lite charmigt på sitt egna lilla vis.

"Are We Lost Forever" börjar hemma hos unga paret Adrian och Hampus, sekunderna efter att de gjort slut. De har knappt hunnit kliva upp ur sängen innan en ny verklighet sköljer över båda. "Vi finns inte längre", konstaterar Hampus kallt. Det råkar också vara titeln på Färdmars kortfilm från 2018, som föregick långfilmsdebuten och är invävd i den inledande kvarten.

Hampus packar ihop och flyttar ut. Kvar finns Adrian med en halv säng, ett brustet hjärta och alla dessa tankar. Var gick det fel? Filmen fokuserar främst på Björn Elgerds karaktär, som under ett års tid försöker komma på fötter igen. Med tomma engångsligg, sömnlösa nätter och ibland hoppfulla, ibland tafatta träffar med exet (spelad av Jonathan Andersson) börjar en lång helandeprocess.

Mellan skrikiga konfrontationer, ångerfulla kärleksförklaringar och hett make up-sex tvingas båda killarna att omvärdera sin relation för att kunna gå vidare och framåt, förhoppningsvis starkare och klokare.

Att filmen är en independent-produktion märks främst i bildspråket. Det är något stelt och statiskt, det mesta utspelas inomhus och med en handfull skådespelare. Knappt något fik eller restaurang har statister. Samtidigt passar det just den här berättelsen rätt bra. Regissören/manusförfattaren har vänt sina begränsningar till sin fördel. Avskalade, enkla scener låter handlingen och känslorna ta plats i rampljuset.

Och om karaktärerna känns något platta och svåra att få grepp om, så är det kanske desto lättare för vem som helst att se sig själv i Adrian eller Hampus. Efter en timme och fyrtio minuter i deras sällskap vet jag fortfarande väldigt lite om dem båda, men kan samtidigt relatera till varenda sak de går igenom. Storyn är filmens starkaste kort, det här är ett universellt breakup-drama med mycket igenkänning - oavsett om du är gay eller straight.

Om Guldbaggevinnaren "And Then We Danced" skildrade nyförälskelsens alla härliga faser, är detta den bittra kusinen som står lite i skuggan men detaljrikt påminner om hur jävla skittrist det kan bli sen. En anti-romkom som, med en dos av humor och pinsamheter, sätter fingret på de jobbiga och smärtsamma känslor som är kärlekens sällan uppmärksammade baksida.