Weekend 2011

Den lite osäkra, tystlåtne Russell (Tom Cullen) går efter en kväll med sina heterosexuella, familjestadgade vänner ut på en gayklubb för att hitta ragg för natten. Han får med sig den karismatiske Glen (Chris New) hem och bakisdagen efter blir något helt annat när Glen börjar intervjua Russell för ett konstprojekt. Senare hämtar Glen upp Russell efter jobbet och trots att båda tvekar inför en långvarig relation så inleds en känslosam, intensiv romans över helgen.

Andrew Haigh är en talangfull men lite anonym filmare som efter flera år som klippassistent på Hollywood-rullar som "Gladiator" och "Black Hawk Down" återvände till hemlandet för att själv sätta sig i registolen med filmdebuten "Greek Pete" om en manlig eskort. Nu kommer han med sin redan hyllade och prisbelönta andra film som regissör och återvänder till gaytemat. Det är en försiktig och lågmäld film som tar sin tid och liknar nästan en pjäs i sitt uteslutande av andra framstående karaktärer då huvudpersonerna sakta skalas av, lager för lager.

Samtidigt märks det att Haigh är en hejare både på klippning (vilket han även står för här, liksom manus) och regissör. Det blir närgånget, både fysiskt och känslomässigt, och vi kommer Russell och Glen in på djupet. Regin är stabil och skådespelarna känns helt naturliga - de känns varken som bleka amatörer eller överspelande B-skådisar. Rollfigurerna är till en början smått stereotypiska men klyschorna blir allt vagare under filmens speltid. Problemet är att, även om det är befriande att man skippat de vanligtvis oundvikliga fjollorna så blir karaktärerna lite väl verkliga - och färglösa.

Det finns fin kemi mellan aktörerna men det klickar aldrig riktigt till mellan dem och publiken. Att igenkänningsfaktorn är hög när det gäller de där trevande känslorna där ett ragg utvecklas till något mer är på gott och ont när tempot drabbas och det går en del tid utan att något faktiskt händer. Samtidigt haltar trovärdigheten när det blir uppenbart hur mycket som uppstår under en helg i dessa människors liv i form av impulsiva gärningar och spontana tillställningar. Det blir lite ojämnt och svårsmält.

Men samtidigt är det en högst intressant, genomtänkt och välspelad film med både fyndiga och kloka iakttagelser när det gäller relationer, äktenskap, känslor, sex och självrespekt - vare sig man är bög eller inte. Det är inte någon "Brokeback Mountain" men det är helt förståeligt att den fått sin välförtjänta uppmärksamhet. Bristerna går att leva med, även om scenen på tågstationen - trots självironin - gärna hade skippats.