Året jag slutade prestera och började onanera 2022

Årets svenska film med den längsta och mest kontroversiella titeln är här. Nämligen den romantiska komedin “Året jag slutade prestera och började onanera”. Om man blir tillfredsställd på samma sätt som en kvinna blir med en vibrator kan inte jag svara på. Men om jag blev tillfredsställd på andra plan ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Hanna (Katia Winter) är mitt uppe i livet och karriären och vill skaffa ett andra barn med Morten (Jesper Zuschlag), men istället gör han slut. Plötsligt står hon utan jobb, lägenhet och bästa vännen Carro (Nour El-Refai), som olägligt nog också tröttnat på Hannas konstanta stressande. Hanna gör vad hon kan för att rädda sig ur sin sits och få sitt liv tillbaka, vilket resulterar i pinsamma situationer och smärre katastrofer. En dimmig natt träffar hon Liv (Vera Carlbom), som inte låter sig styras av vare sig självupptagna killar eller stressiga jobb. Liv ger Hanna mod att börja lyssna på sig själv, njuta av allt livet bjuder på och sluta ställa upp på omöjliga premisser. En klockren och publikfriande titel kan man lugnt säga att “Året jag slutade prestera och började onanera” är. Förövrigt lär det nog bli den längsta filmtiteln vi svenskar lyckas med att lägga på minnet. För snusk säljer. Men är det så snuskigt egentligen? Onani kan också var en metafor för frihet. Att göra något för sig själv någon gång. Att inte vara alla till lags hela tiden. Överprestera på jobbet för att få en framgångsrik karriär. Det är det som många verkar lägga mer tid på istället för att ägna den åt familjeliv. Det är där vi möter filmens huvudkaraktär Hanna. I filmens inledning dansar hon runt på Stockholms gator och är lycklig över att hon har ägglossning den dagen. Hon ska möta upp sin danska pojkvän Morten för att gå på restaurang. De har ett barn tillsammans och hennes plan är att de ska skaffa ett andra innan hon fyller 40 inom ca en vecka. Pojkvännen vill inte. Han tycker att glöden är slut i deras relation. Så fortsätter filmen. Allt rasar samman. Trots att hon får mer avancerade och välbetalda arbetsuppgifter på jobbet så säger hon upp sig för att rädda sin relation som tar slut. På sin inre resa möter hon den nya tjejkompisen Liv. Den nya tjejkompisen uppmanar henne att “släppa det kvinnliga underlivet fritt”. Vara mer öppen för njutning. Den kvinnliga orgasmen anser Liv att är kärnan till att man ska bli lycklig. Om hon har rätt tänker inte jag avslöja. Men det är utgångpunkten för filmen oss dess långa titel. Tänk inte så mycket på att prestera för andra. Njut själv. Var fri. Ger du inte dig själv lycka och kärlek så kan du inte heller ge andra det. Sammanfattningsvis så är detta ett intressant upplägg för en komedi. En romantisk komedi innebär många klyschor och traditionella spår att befinna sig och så är det även med filmen “Året jag slutade prestera och började onanera”. Hollywoodsvenskan Katia Winter har kommit hem till Sverige allt mer och gjort lite komedier i hemlandet. Det gör hon med bravur denna gång. Hon är som klippt och skuren för rollen som den levnadsglada Hanna som möter motgångar på vägen. Henrik Dorsin och Nour El-Refai dyker också upp i viktiga men lite mindre roller. Men den starkast lysande stjärnan är Katia Winter även om filmdebutanten Vera Carlbom själ showen många gånger i sina scener som karaktären Liv. Om filmen “Året jag slutade prestera och började onanera” ger samma tillfredsställande effekt som en kvinnlig vibrator kan inte jag svara på. Jag är inte en kvinna. Men som filmrecensent så ger jag filmen godkänt. Den har sina förutsägbara egenskaper som kännetecknar en romantisk komedi och mycket av storyn får anpassas för att allt ska sluta på ett lyckligt vis för alla parter. Men i slutänden är filmen charmig och sextemat är påtagligt utan att ta överhanden. En trea av fem möjliga i betyg har denna charmiga komedi helt klart gjort sig förtjänt av.