Arthur och Maltazard 2009

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte sett Luc Bessons första film i "Arthur"- serien. När jag nu skulle se tvåan valde jag att inte heller göra massa research, tänkte filmen skulle få stå för sig själv, det var ett misstag. Allt börjar med ett besök i minimojernas värld, det är mysigt äventyrligt och animationen är helt okej. Karaktärer presenteras och jag börjar tvivla på mina, inför filmen, låga förväntningar.

Genom ett bis flykt kommer vi så småningom till Arthur verkliga värld och det animerade blir reducerat till ett bra komplement i berättelsen. Vi får träffa Arthur och hans stereotypa barnfilmsföräldrar, pappan är trångsynt och envis medan mamman är mer öppen men svag och helt utan auktoritet. Det har gått lite drygt en kvart av filmen och nu faller allt. Det som hade kunnat bli en fin äventyrsfilm blir nu istället en, en och en halv timme, lång upptrappning till den tredje och sista filmen i trilogin.

Arthur får ett meddelande från minimojerna om att de behöver hjälp. Han lyckas ta sig ned till deras millimeterstora kungarike, gömt i gräsmattan ute på gården, trots att hans far sätter käppar i hjulet för honom. Något går dock lite fel och istället för att hamna mitt i palatset hamnar Arthur i ett slumområde beläget under källaren av Arthurs morfars hus. Resten av filmen går sedan ut på att Arthur ska ta sig från slummen till palatset för att ta reda på vad som hänt minimojerna. Ingenting är spännande och till sist visar det sig att den onde Maltazard är tillbaka och här slutar filmen med en "cliff hanger". Det hände med andra ord inte något som istället kunde komprimerats till femton minuter av sista filmen.

Det som trots allt störde mig mest med "Arthur och Maltazard" är de vedervärdigt stereotypa karaktärerna som förekommer i en film riktad till en så pass ung målgrupp, filmen är från sju år. I den lite slummiga staden under källaren glider det runt lätt mörkhyade karaktärer med rastaflätor, dåliga tänder och knarkglansiga ögon. De nyttjar ficktjuveri och ställer sig mot överheten samtidigt som de spottar ur sig krystat förortsslang. Vidare är alla i palatset vita och den vackra skönhetsidealanpassade prinsessan springer runt i magtröja och lågt skurna hotpants med en sällan skådad kåt blick. Lägg där till att det förekommer en afrikansk stambefolkning i andra delar av filmen som spenderar dagarna med diverse ritualer och att se allmänt exotiska och skräckinjagande ut. Filmen är som sagt från sju år.

Jag vet inte vad Luc Besson tänkte på men enligt mig har han lämnat allt vad moral och etik heter vid dörren och istället levererat en film som spär på våra skeva fördomar istället för att ta hål på dem. Allt paketerat som en prolog till en film som komma skall. Pricken över i var när den kanske tioåriga killen framför mig, när eftertexterna började rulla, bara fick ur sig ett förvånat "Va?".