Asterix på olympiaden 2008

Det finns dåliga filmer, det finns usla filmer och sedan finns det riktigt värdelösa filmer. Jag skulle inte vilja gå så långt som att påstå att ”Asterix på olympiaden” är den sämsta film som jag någonsin har sett, men den platsar utan tvekan i den sistnämnda gruppen.

Filmen är mycket löst baserad på det tolfte seriealbumet om gallerna Asterix och Obelix. I den här visuella versionen har den unge Alafolix förälskat sig i den grekiska prinsessan Irina. Men för att få hennes hand måste han först vinna de Olympiska spelen. Vilket ter sig nästintill omöjligt för Alafolix, då han inte besitter några atletiska intressen eller begåvningar. När Asterix och Obelix får höra om problemet, erbjuder de genast sin hjälp. Detta får Alafolix att repa tillräckligt med mod och han bestämmer sig för att försöka besegra sin största konkurrent Brutus, som vid sidan av förberedelserna inför tävlingarna tar varje tillfälle i akt till att försöka röja sin pappa Julius Caesar ur vägen. 

Det är möjligt att jag har missat någon (eller kanske till och med några) poäng med denna historia. Eller så är jag för gammal för att uppskatta den humor som ”Asterix på olympiaden” innehåller. För när jag ser folk som, till följd av erhållna smällar i ansiktet, far upp i luften för att kort därefter landa på något obekvämt alternativt i en obekväm ställning, har jag mycket svårt att förstå det komiska i detta.

Nu över till det notoriska överspelet från skådespelarnas sida. Egentligen borde jag inte klaga, då denna ingrediens är vanligt förekommande i filmer riktade till barn. Och som vuxen kan jag uppskatta ett övertydligt skådespeleri i vissa situationer och i en begränsad mängd. Tyvärr överdoserar ”Asterix på olympiaden” friskt på denna punkt. Vissa scener är övermättade med avseende på överspel, medförande att man som åskådare skäms å aktörernas vägar.

Tydligt är att filmmakarna har ansträngt sig för att även ge de vuxna följeslagarna något att skratta åt. Detta grepp är vanligt i barnfilmssammanhang och brukar bestå i att personerna bakom filmen ifråga slänger in en del populärkulturella referenser. Problemet med fallet ”Asterix på olympiaden” är dels att dessa inte är särskilt nyskapande, dels att en del av dem tyvärr kan vara svåra att uppfatta i den svenska dubbingen.

Men för att inte framstå som en gnällig och tråkig recensent, vill jag säga att allt inte är nattsvart. Det finns ett par positiva inslag i filmen och det är tack vare dessa som jag klarade mig genom filmen utan att avlida av leda eller genans. För det första, de vackra naturmiljöerna. För det andra, inhoppen av främst Schumacher men även Zidane samt de bifogade anspelningarna på deras respektive arbetsområden.

Jag vill avsluta denna recension med följande uppmaning. Se inte denna film! Inte bara för att inte slösa med två timmar av ditt liv och din plånboks innehåll, utan för att visa filmproducenterna att det finns en gräns för hur mycket smörja biopubliken kan acceptera och stå ut med.