Återträffen 2013

Ibland händer det, när man minst anar. När man nästan sliter av sig håret av frustration inför svenska filmindustrins begränsade utbud. När man spyr galla på en femtioelfte Wallander-film. Det är då en ny, ung regissör kommer och gör något alldeles eget, något extra som känns så befriande unikt och originellt att man faller pladask.

Att denna film skulle komma från ökända Anna Odell är kanske både väntat och oväntat. För de som känner igen konstnärens namn så blev hennes examensarbete på Konstfack, " Okänd, kvinna 2009-349701" där hon undersökte maktstrukturen inom psykiatrivården, minst sagt omstritt. Oavsett ens åsikt om det kontroversiella projektet så bör det lugnt poängteras att hon är en begåvad och mycket intressant filmregissör.

"Återträffen" är uppdelad i två delar, båda spelfilm och rekonstruktioner medan del 2 är något mer dokumentärt. Det är dock svårt att inte berätta för mycket eftersom den bjuder på en del överraskningar. Upplägget är en klassåterträff där klassens gamla mobboffer Odell (som spelar sig själv) dyker upp och minst sagt drar ner stämningen genom att dra upp gammalt groll. Med denna film konfronterar hon senare gamla klasskamrater och reaktionerna är blandade.

På många sätt kan man tycka att det är mer ett konstexperiment än en faktisk film och det blir stundtals smått pretentiöst. Men den är inte så svårsmält och jobbig som det kan låta utan faktiskt en snygg, välspelad och genomtänkt studie i mänskligt beteende. Där många lätt skulle ta den enkla vägen och skildra mobbning samt de slitsamma konflikter som uppstår vid barndomens ålder så väljer Odell att sikta in sig på vuxna människor och tvingar dem att syna sin egen självbevarelsedrift.

Det är både spännande, obehagligt, jobbigt men framför allt roligt med en tacksam dos svart humor som kommer automatiskt ur både tragikomiska och absurda situationer. Trots ett långsamt, krypande tempo så hålls intresset på topp och man vill hela tiden se mer. Det är närapå omöjligt att förutse karaktärerna eftersom de är riktiga människor, nästan som i en lågmäld, sansad dokusåpa.

Samtidigt är det en film som verkligen inte passar alla. Har man svårt för det okonventionella och experimentella ska man nog akta sig. Och även om det känns som ett logiskt val så blir den intensiva Odell rätt malplacerad i huvudrollen, speciellt med mer naturliga motspelare som Sanna Krepper och Christopher Wollter. Här kommer konflikten med "spelfilm vs dokumentär" in - att man får se en ocensurerad version med skådespelare är såklart bättre än blurrade ansikten, men man blir ju nyfiken på de riktiga personerna och framför allt veta mer.

Med det sagt så är "Återträffen" tveklöst en av årets bästa och mest intressanta svenska filmer. Att kunna göra ett drama med detta upplägg och så pass tungt tema, och samtidigt göra den både underhållande och spännande är en bedrift få kan skryta med. Lite otippat kan Anna Odell vara film-Sveriges just nu mest lovande debutant.