Automata 2014

Redan när berättelsen tar sin början ter sig allt väldigt bekant. Året är 2044 och vi får i de inledande scenerna möta försäkringsutredaren Jacq Vaucan (Banderas) som jobbar för robottillverkaren ROC. Jacq gör så gott han kan för att leva ett drägligt liv tillsammans med sin fru Rachel (Birgitte Hjort Sørensen) i en fiktiv, opersonlig storstad fullproppad med skyhöga och högteknologiska lägenhetskomplex. Intensiva solstormar har utrotat 99.7 procent av mänskligheten och det som ligger utanför de städer som finns kvar är en enda massiv radioaktiv öken, muntert.

Robotarna – eller ”pilgrims” som de kallas – som Jacq arbetar med tillverkades för att hjälpa mänskligheten bygga upp en civilisation igen, ett projekt som går långsammare framåt än planerat. För säkerhets skull har dessa pilgrims regler i sin kodning som gör att de inte ska kunna skada människor eller modifiera sig själva. Detta hindrar dock inte människor på samhällets botten från att koka ihop berättelser om hur de blivit attackerade eller liknande, med förhoppningar om att de kan dryga ut kassan med lite försäkringspengar. Det är där som Jacq kommer in, han utreder fallen och bevisar gång på gång att anklagade pilgrims är oskyldiga. Riktigt så enkelt blir det inte när han tar sig an ett fall med en pilgrim som sägs ha modifierat sig själv, i direkt strid med dess programmering.

Inbakat i den här thriller-berättelsen finns det en hel del intressanta teman och idéer som Ibáñez ambitiöst försöker kombinera i en sammanhängande helhet. Dessvärre så lyckas han inte särskilt bra, av flera anledningar. För det första så blir det lite väl många breda frågeställningar för en 110 minuter lång film och det leder till att allt behandlas ytligt och småskaligt. Det största problemet är dock att vartenda tema har använts på bättre och mer utmanande vis i andra filmer och böcker, något som gör att ”Autómata” redan känns daterad och trött. En regelrätt stöld av idéer är det inte frågan om dock, men det blir givetvis problematiskt när man under speltidens gång hela tiden tänker på andra – mer lyckade – tolkningar av dem.

Robotarnas regler i kodningen är misstänksamt lika Isaac Asimovs ”robotikens tre lagar” – som präglar exempelvis ”I, Robot” – och tematiken kring robotars ”känslor” för osökt tankarna till Philip K. Dick och ”Blade Runner”. Konceptet ”the singularity” – när den artificiella intelligensen passerar den mänskliga intelligensen – har så sent som i år hanterats i exempelvis ”Her” och ”Transcendence”. Man får till och med lite ”Jurassic Park”-vibbar på sina håll när Ibáñez slänger in Michael Chrichtons ”life will find a way”-tes. Vissa av dessa nämnda filmer är långt ifrån mästerliga, men poängen är att de tagit upp dessa teman på mycket mer intressanta sätt. ”Autómata” försöker jonglera alla bollarna samtidigt och tyvärr resulterar det bara i en stor röra.

Den enda ordentliga behållningen är herr Banderas. Han lyckas vara både hård och nyanserad i sin porträttering av en man som vill göra det bästa för sin familj i en värld utan hopp och framtidstro. Hans sköna spanska brytning och intensiva ögon går alltid hem hos mig och det är kul att se honom i det här sammanhanget. Flera av skådespelarna i birollerna känns malplacerade, likt Dylan McDermott som tror att han är med i en ”Sin City”-film eller danska Hjort Sørensen som bara får några enstaka repliker att jobba med i bakgrunden. Melanie Griffith får inte heller mycket att spela med och hennes karaktär är ungefär lika charmig som en skyltdocka. Alla dessa får storstryk av Javier Bardems magiskt djupa röst, som han lånat ut till en pilgrim.

Rent tekniskt och visuellt sett så fungerar filmen bra utefter förutsättningarna. Ibáñez hade oerhört lite pengar att jobba med men lyckas trots detta bygga upp ett universum som känns gediget och påkostat. Effekterna håller måttet, fotot är härligt skitigt och både de hologrampräglade stadsmiljöerna och den sargade ödemarken hanteras på snygg vis. Detta hjälper dock inte särskilt mycket när berättelsen som utspelar sig i dessa miljöer är så pass seg och blek som den faktiskt är. Den första och tredje akten bjuder på lite välbehövlig fart stundtals, men mittenpartiet är smärtsamt trist. Sen finns det också en viss övertydlighet kring tematiken – särskilt i slutet – som drar ner.

Sammanfattningsvis vill jag inte såga Ibáñez och hans ambitioner alltför hårt. Jag beundrar att han siktar mot stjärnorna med en av sina första filmer och han gör verkligen ett helhjärtat försök att nå dit. Det finns stunder och komponenter som tyder på att han är på väg, men de räcker inte till. I slutändan är det ambitionerna som också fäller honom, då ”Autómata” hade varit en mycket bättre film om han bara hade låtit den andas lite. Istället för att löst försöka knyta ihop tio intressanta teman hade han kunnat djupdyka kring ett eller två. Less is more, Gabe.