Jurassic Park 1993

Vi känner alla till historien - en desillusionerad miljardär flyger in två paleontologer och sina barnbarn till en avlägsen ö för att visa upp sina halvt inburade dinosaurier som han klonat fram ur en dominikansk mygga han förvarar i sin käpp. Alla har en bra dag, tills en tjockis stänger av elstängslen och parkens stora stjärna käkar upp advokaten. Givetvis är det upplagt för en perfect shitstorm som får Jeff Goldblums kaosteoretiker att påpeka: "Vad var det nu jag sa om att leka Gud?"

När Spielberg blev erbjuden att filmatisera "Hajen" hade han ett klassiskt villkor, att inte tvingas visa fisken under filmens första timme. Men inför "Jurassic Park" insåg han att dessa gigantiska monster inte direkt smyger sig på en (även om T-Rexen lyckas rätt skapligt med detta i slutscenen), han valde därför att sätta dem i strålkastarljuset vilket gjort Stan Winston och trollkarlarna på 90-talets ILM till de stora stjärnorna här. Ska man vara lite kritisk så är det väll ganska uppenbart att "skägget" la ner mer energi på att ge liv åt dinosaurierna än filmens huvudkaraktärer.

Det känns rätt så signifikativt att filmen släpptes i formaten VHS och LaserDisc 1994, för "Jurassic Parks" oförglömliga filmögonblick förevigades i gränslandet mellan det analoga och det digitala i en interimsperiod mellan två filmtekniska kärleksförhållanden där Spielberg bevisade att det var dags att gå vidare, att framtiden skulle bli digital. Men även om "Jurassic Parks" digitaliserade urtidsmonster markerar en filmhistorisk milstolpe som det breda genombrottet för digitala effekter så innehåller filmen endast 6 minuter CGI och det är som någon skrev, lätt att glömma att filmens verkliga magi bars upp av Stan Winston och hans gäng av skäggiga nördar som lekte med dinosauriedockor.

Det ryktas om en nyrelase i 3D till nästa sommar á la "Titanic", filmen som petade ner "Jurassic Park" från boxoffice-tronen. I mina ögon spelar det ingen roll om den blåses upp i 3D eller avnjuts på en sönderspelad VHS. Magin lyser igenom i de små ögonblicken som blivit Spielbergs signum, alla minns vi flickan i den röda jackan i "Schindler's List" eller siluetten av den svävande cykeln i "E.T." - i "Jurassic Park", filmen som är det närmsta Spielberg kommit popcornperfektion så destillerar han ren filmmagi ur ett vattenglas och dess ringar. Trots att snart 20 år passerat, 20 år som revolutionerat specialeffektskonsten är det en fröjd att återbesöka en gammal barndomsfavorit som fortfarande kittlar fantasin och inse att "Jurassic Park" knappast är någon dinosaurie.