The Aviator 2004

Men så mycket vet jag, att det ”alltid” pågått en maktkamp mellan konkurrerande flygbolag. Sista bidraget kom från franska Airbus som den 18 januari 2005 visade upp världens, hittills, största passagerarplan (Airbus A380, även kallat den flygande färjan) som har dubbeldäck samt plats för upp till 800 passagerare. I ”The Aviator” åskådliggör Scorsese denna kamp under 20-, 30- samt 40-talets USA genom ett personligt porträtt av en av parterna, Howard Hughes.

Efter sin fars död blev Hughes, 19 år gammal, miljonär (genom arv). Knappt två år senare lyckades han bli vd för sin fars företag, verksamt inom oljeindustrin. Tack vare detta företags enorma vinster kunde Hughes ägna sig åt sina största intressen: att regissera och producera film, samt skapa nya, allt större, snabbare och bättre flygmaskiner. Och då filmen betonar det senare (därav titeln), får vi under knappt tre timmar ta del av pilotens och flygplansfantastens Howard Hughes liv. Vad är det då för bild som Scorsese ger oss? Tja, en man som inte gjorde någon skillnad mellan privat- och yrkesliv, en man som gjorde kampen för sin passion personlig och som slutligen blev varse om hur lätt ett glödande intresse kan omvandlas till besatthet.

Med andra ord är detta en film om en känd människas ansträngda och uppoffrande kamp för det som hon anser vara viktigast. Spontant, när jag hör en sådan beskrivning, brukar jag tänka att detta måste vara en film som får besökaren att, efter filmens slut (när vi har fått se huvudpersonen stå triumferande efter en lång kamp), storma ut ur biografen, inspirerad till att kämpa för sina drömmar, för det som man anser vara ens passion.

Men Scorsese väljer att inte använda sig av detta enkla recept. Eller rättare sagt, under filmens första del får jag lust att, så snart som eftertexterna slutat rulla, rusa hem och påbörja den där boken som jag så länge planerat skriva, avsluta de sedan ett halvt år tillbaka liggande laborationsrapporterna, packa och åka iväg till en kibbutz eller göra något annat som jag länge velat göra, något som kan komma att förändra mitt liv (att denna inspiration brukar avta efter ett par timmar är en annan historia och jag antar att det är detta som skiljer oss vanliga dödliga människor från de framgångsrika). Men efter att ha sett klart ”The Aviator” gick jag ut ur bion med en obehaglig känsla i magen samt en sorgsen hopplöshet. För Scorsese visar oss passionens baksida, vi får se hur drömmar på avstånd kan te sig lockande för att inom människans räckhåll visa prov på hänsynslöshet. Att det ibland är bättre att inte försöka nå regnbågens fot.

De flesta av oss har en passion i livet. Något som vi inte kan leva utan. Något som vi kan lägga år av vår fritid och alla våra pengar på. Något som kanske inte ens ger oss något annat i gengäld än sorg, ilska och bedrövelse. Ändå fortsätter vi, år efter år efter år. Varför? Ja, oftast kan vi inte ens ge någon motivering. Frågan är väl om vi överhuvudtaget med ord kan förklara detta för en oinvigd? Som tur är gör inte Scorsese något försök till att verbalt upplysa oss om Hughes engagemang, utan låter ansvaret falla på DiCaprio. Och genom sin mimik och sina gester lyckas DiCaprio perfekt, vi får en bild av hur Hughes tänkte och kände. En sak är säker, nu behöver jag inte längre referera till ”Romeo + Julia” eller ”Gilbert Grape” för att motivera varför jag alltid ansett DiCaprio vara en duktig skådespelare.

Och trots filmens allvar, trots all sorgsenhet finns det en sak som jag inte kan låta bli att le åt: filmens ”onda” karaktärer försöker i ett par scener driva igenom ett lagförslag som skulle ge Hughes värsta konkurrent, chefen för flygbolaget PanAm (och därtill filmens skurk), monopol på transnationella rutter. Deras motivering: ett monopol skulle innebära ett billigare alternativ för flygbolaget samt staten (och i förlängningen även för passagerarna). Tänk att det finns resonemang som inte har utvecklats under 60-70 år. Fast å andra sidan handlar det i dagens Sverige om biografkedjor och inte om flygplansbolag.