Babycall 2011

Millennium-stjärnan spelar Anna, en ensamstående mamma som tillsammans med sin son flytt den våldsamma ex-maken och bor i en lägenhet i Oslo med hemlig adress. Rädd för att maken ska hitta dem och orolig för sonens underliga beteende köper Anna en bebisradio för att hålla koll på honom. Men hon får in signaler från en grannes lägenhet där skrik och andra mystiska ljud hörs. Samtidigt skaffar sig sonen en ny vän i skolan som inte verkar vara den han utger sig för att vara...

Influenserna för "Babycall" är tydliga. Här finns inspiration från både moderna, asiatiska rysare som "Dark Water" samt Roman Polanski-klassiker som "Repulsion" och "Hyresgästen". Det är ett väl uttänkt mysterium kombinerat med psykologisk thriller med gott om tvister och ledtrådar. Kanske lite för väluttänkt då mycket känns som om man sett förut, till exempel den paranoida huvudkaraktären vars tillvaro sakta men säkert rasar samman.

Rapace gör dock det bästa av en svårspelad karaktär, och anammar lite oväntat den frustrerade rysarhjältinnan med en genuin moders oro och frustration över att befinna sig på gränsen mellan inbillad fantasi och verklighet, och inte kunna skydda sitt barn. Hon har några få, duktiga motspelare (särskilt Kristoffer Joner, som senast sågs i en mindre sympatisk roll i underskattade "Flykten från Bastöy") men lika ofta kämpar hon tappert mot ekande ljud och häckande hjärnspöken.

Tyvärr håller inte själva historien samma kvalité. Här har man överansträngt sig lite för att göra mysteriet så knepigt och svårlöst som möjligt men ändå när slutklämmen kommer så känns det lite snopet och, ja, gjort. Det är den typen av film, inte helt olikt den ökände M. Night Shyamalans filmer, där man själv ska pussla ihop filmen efter sluttwisten, och även då så håller det kanske inte helt och hållet. Det är en film som tror att den är smartare och mer originell än den egentligen är.

Ändå rycks jag med i handlingen och den stackars Annas öde. Det är en spännande likväl tragisk thriller som trots stundtals haltande tempo snitsigt bygger upp en ruggig stämning och några kusliga situationer. Ett välgjort hantverk som lyfts av Rapaces starka prestation men hade gynnats av ett vassare manus. Men gillar man att analysera sönder filmer i efterhand så är det troligen mumma för hela slanten.