Repulsion 1965

Om skräckfilmer med hemsökta hus kan åstadkomma en rädsla för gamla villor så är ”Repulsion” den ultimata filmen att skapa en lägenhetsfobi. Det är Roman Polanskis första engelskspråkiga film, och även den första i hans trilogi av rysare om lägenhetsskräck, men utan tvekan den som bäst tar tillvara på det trånga, klaustrofobiska boendevarianten.

Lägenheten, som ungmön och manikyristen Catherine Deneuve och hennes syster bor i, speglar den tidigares mentala kollaps när närmanden från män och allmänna sexuella antydningar omkring henne blir för mycket. Det är ett spännande upplägg inte minst som jämförelse till dagens moderna samhälle med den tillknäppta singelkvinnan som kämpar för rätten att bli lämnad ifred.

Människorna omkring henne, män som kvinnor, är dock helt vanliga (även om vissa svinigare än andra). De representerar den ”normala” människan som dejtar, blir kär och har sex, vår hjältinnas största skräck till den grad att hon borstar tänderna efter en oskyldig kyss. Vi anar tidigt att Deneuves ängsliga Carol har en del problem men vi är inte beredda på hur de kommer urarta.

Redan i förtexterna etablerar Polanski en fantastiskt obehaglig stämning med en intim närbild på Deneuves stirriga blick. Det är ett extremt läckert hantverk med suverän användning av ljud och bild. Det svartvita fotot av Gilbert Taylor (”Stjärnornas krig”, ”Dr. Strangelove”) utnyttjar galant ljus och skuggor medan ljudet bidrar till den otäcka stämningen, från den svajiga jazzmusiken till drabbande mardrömssekvensers totala brist på ljud.

Men filmens stjärna är utan tvekan Catherine Deneuve. Det är ingen överraskning att den mångfacetterade skådespelerskan klarar av att bära en film som ofta liknar en skruvad enmansföreställning. Hennes intensiva rolltolkning skapar tillsammans med Polanskis inspirerade regi ett suveränt, finstämt porträtt av en ensam, instabil kvinna. Hennes nedgång i galenskapen är både trovärdig och skrämmande. Små gester och blickar känns i hela ryggraden, vare sig det handlar om att febrilt klia sig på näsan eller svinga en dödlig rakhyvel.

Det är en definitivt en milstolpe inom 1960-talets trend av psykologiska thrillers, troligen enbart toppad av ”Psycho”. Liksom i den så kommer det oundvikliga våldet sällan men likväl brutalt och oförberett vilket gör effekten desto större. En genuint kuslig rysare som är svår att skaka av sig.