Beanpole – Den väldiga kvinnan 2019

En del eländesskildringar prickar av fler ohyggligheter än andra. Om man spelade misärfilmsbingo framför ryska Cannesvinnaren och Oscarsbidraget ”Beanpole” skulle det gå snabbt att fylla brickan med kryss. Fattigdom, svält, våldtäkt. Check, check, check. Självmord, aktiv dödshjälp. Naturligtvis, självklart. Barn som far illa. Jodå. En scen där en traumatiserad före detta soldat förvirrat klappar händerna så häftigt att bröststygnen går upp och blodet tränger igenom sjukhuspyjamasen? Bingo!

Året är 1945 och belägringen av Leningrad har hävts. Staden ligger i spillror och är tom på hundar, eftersom de utsvultna invånarna har ätit upp dem. På ett överbelamrat sjukhus för krigsveteraner jobbar den två meter långa Iya Sergueeva (Viktoria Miroshnichenko). Filmtiteln ”Beanpole” syftar på henne. Det engelska ordet kan översättas både som ”lång drasut” och ”humlestör”, men de svenska undertexterna kör klanderfritt och konsekvent med öknamnet ”långskånk” när andra karaktärer refererar till huvudpersonen.

Iya skickades hem från fronten med en förvärvad hjärnskada och drabbas i tid och otid av epilepsiliknande anfall. Hon är djupt empatisk och omtyckt av både läkare och patienter. När hennes bästa väninna Masha (Vasilisa Perelygina) också återvänder från kriget blir det ett kärt återseende. Men den intensiva och ordknappa vänskapen övergår, av orsaker som inte ska spoilas här, i ett sorts symbiosförhållande präglat av psykologisk krigsföring. Både Masha och Iya försöker till varje pris att övervinna de miserabla omständigheterna så gott det låter sig göras, men bara en av dem kan få sin vilja fram och samtidigt undvika personlig katastrof.

Den i sammanhanget oförskämt unge Kantemir Balagov – född 1991 – visade redan med ”Closeness” (2017) att han är en fena på personregi. I denna hans andra långfilm, som är inspirerad av Nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, lyckas Balagov få fram rent häpnadsväckande insatser av samtliga skådespelare.

Lidandet på duken (eller skärmen) pågår konstant och blir stundtals utmattande, men ljussättningen är varm som glödande kol. Där Andrej Zvjagintsev (”Återkomsten”, ”Leviathan”) gärna låter ett blåtonat foto förstärka bisterheten i det som skildras är Balagovs favoritfärg orange. Resultatet är utsökt vackert och beslutet förmodligen väl avvägt – frågan är hur mycket dystopi tittaren hade orkat med om estetiken hade varit lika mörk som handlingen.

Tungt så att det räcker blir det ändå. I ”Beanpole” är individens överlevnad allt som oftast beroende av någon annans undergång. De två kvinnornas vänskap är fundamental och livsnödvändig men också villkorad på ett överjävligt sätt. Kriget har inget kvinnligt ansikte, och i ruinerna saknas nåd. Skrattfest utlovas icke.

Balagovs hjärtskärande krigsdrama bör ses ändå, med eller utan bingobricka, av alla som uppskattar fulländat filmhantverk och vill kunna namnet på en regissör som det helt säkert kommer att talas om framöver.