Big 1988

12-åriga Josh vill blir stor. Efter att ha blivit nekad inträde på en åkattraktion sätter han tilltron till en önskeuppfyllande Zoltar-maskin. Att ”se upp med vad du önskar dig” är en kliché som inspirerat allt från Edgar Allan Poe till H.C. Andersen och flera avsnitt i Buffy-universumet. Trots att konceptet känns lika gammalt som självaste anden i flaskan lyckas ”Big” ändå charma med en barnslig naivitet. 

 

En glädje som genomsyrar både budskapet med filmen men också produktionen. Och liksom ”Big Trouble in Little China” lyser den av en 80-talsglans lika skarp som lysrören i de nyköpta hemmasolariet. Detta är en klassisk fantasykomedi, en djupt underskattad genre som jag fortfarande finner har långt mer som är värt att utforska, men som ibland också kan medföra trubbel. Som när man låter en 12-åring i en vuxenkropp bli förälskad i en 30-årig kvinnlig kollega.

 

Liksom väntat går nämligen Joshs önskan i uppfyllelse, bara inte riktigt som han tänkt sig. Istället för att bli ett par centimeter längre blir han istället ett par decennier äldre. Kort därpå kastas han ut ur sitt barndomshem och tvingas söka jobb. En leksaksfabrikör fascineras av hans barnasinne och anställer honom som produkttestare och utvecklare på sitt företag. Ett yrke i linje med dagens speldesigners där arbetsplatsen utåt sett ter sig som en stor lekplats där allt är möjligt, särskilt på det glada 80-talet. 

 

Det är också bara under detta årtionde som de lyckas skapa värme i den märkliga kärlekshistorien mellan ett barn och en vuxen, som, liksom filmen i stort, främst förefaller gulligt naiv. ”Big” satte också tonen för en uppsjö av filmer på samma tema, ”13 snart 30”, ”17 Again” och ”Freaky Friday”. Dock anser jag denna fortfarande vara den mest välspelade och mysiga av dem alla. Filmen är nämligen självaste definitionen av klassisk fredagsunderhållning. Dramaturgin är skönt självklar, som att hänga med en barndomskompis. 

 

Den har några ”nawh”-ögonblick, några ”men-kom-igen-då”-ögonblick, en kyss, lite fnitter, nästan en tår, ett jobbigt bråk och ett snyftigt men vackert slut. Det är en rulle man lätt kan se närsomhelst, som på gott och ont, inte lämnar några djupare spår, förutom att den förgulligar en för stunden (som att rulla runt i ett hav med fluffiga kaninungar). Enda skillnaden från andra feelgood-filmer är just fantasykomedi-genrens övernaturliga element som ger filmen ett välkommet annorlunda inslag.

 

Tom Hanks spelar också i en av sina bästa roller (som han även nominerades till en Oscar för). Man kan redan här ana hans briljans och steget från karaktären Josh till ”Forrest Gump” är inte särskilt långt. Tillsammans med Robert Loggia, leksaksfabrikanten, har de också tagit med sig pianoduetten ”Heart and Soul” in i filmhistorien. Den scenen är idag ikonisk för ”Big”och det är nog fler med mig som tröttat ut sina föräldrars öron med att plinka på den tillsammans med en kompis om och om igen. 

 

Men trots en gedigen skådespelarensemble och ett manus lika mysigt som en plysch-onesie har jag likväl svårt att se att filmen kommer överleva min generation. Listan över lyckade fantasykomedier är förvisso förvånansvärt kort, men marknaden för mysiga indie-filmer har likväl exploderat de senaste åren. Och även om de sällan genomsyras av samma oskuldsfulla livsglädje som filmer gjorda på 80-talet tror jag risken finns att den i likhet med ”Singin' in the Rain” med tiden främst blir ihågkommen för den där enda scenen. 

 

Budskapet om att inte kasta bort sin barndom är dessutom hyfsat uttjatat. Det verkar hos många vuxna finnas en önskan om att vi som yngre borde tagit mer tillvara på den frihet som barndomen gav. En åsikt jag inte riktigt delar då att bli vuxen bara är ett sätt att i ännu större utsträckning kunna tillfredsställa sitt inre barn. För nu får man faktiskt äta hur mycket godis man vill och inreda sin lägenhet med läskautomater och flippermaskiner. Och jag undrar om det inte är det Josh också kommer att göra när han så småningom blir vuxen på riktigt.